Det krŠver mod att vŒga stŠlla ut mammas, mormors och sin egen navel pŒ fingallerier och museer.

Pernilla Zetterman hŠmtar inspiration ur det personliga till sina enkla, starka bilder.

 

Att kliva in hemma hos Pernilla Zetterman Šr som att kliva in i en installation baserad pŒ hennes egen fotografi. DŠr finns inte ett dammkorn. I kšket bildar fem burkar Campbells tomatsoppa en perfekt pyramid vid spisen. I badrummet ligger de vikta handdukarna i hyllan lika perfekt som om nŒgon anvŠnt linjal fšr att fŒ dem att ligga rŠtt.

Det Šr en vacker lŠgenhet, med femtiotalskŠnsla och vŠl valda secondhandfynd. Ett jŠttelikt arbetsbord tar upp nŠstan hela vardagsrummet och Pernilla ursŠktar sig:

- Om du hade kommit om nŒgra veckor hade jag haft stolar ocksŒ. Jag kšpte pŒ en loppis i Helsingfors, men jag kunde inte fŒ med dem pŒ flyget sŒ en kompis tar hem dem.

 

Den som tittar pŒ Pernillas vŠggar – och i hennes album - kan ocksŒ fšlja hennes utveckling som fotograf. Mest mystisk Šr en tavla gjord av bršllopsbilder frŒn 1990-talet, klippta ur tidningar. Brudparen tittar kŠrleksfullt pŒ varandra eller tillsammans mot framtiden som de brukar.

- Det Šr jag som har tagit dem, jag jobbade som portrŠttfotograf dŒ. NŠr vi gjorde i ordning mormors lŠgenhet efter att hon flyttat till Œlderdomshem hittade vi bilderna som hon tydligen hade klippt ut och samlat pŒ utan att jag visste om det.

Nu kan tavlan bŒde vara en privat minnessak och om man sŒ vill ett konstnŠrligt verk, som visar mormors stolthet šver bršllopsfotograferandet. SŒ jobbar Pernilla. Hon hŠmtar frŒn sitt och sina nŠrmastes liv och gšr konst. Hennes fotografi bestŒr av stora, enkla, starka bilder. MŒnga av dem behšver ett tag pŒ sig att sjunka in hos betraktaren: de Šr enkla men inte alltid lŠtta att fšrstŒ sig pŒ.

 

Fotograf var Pernilla lŒngt innan hon blev konstnŠr. Hon fick sin fšrsta kamera nŠr hon var sju Œr. Som den samlare hon Šr har hon fšrsta bilden kvar: mormor i mšnstrad klŠnning, dessvŠrre utan huvud.

- Hon Šr inte sŒ lŒng, men det var tydligen inte jag heller, konstaterar Pernilla.

 

Som barn var hon en tystlŒten iakttagare som anvŠnde kameran som ett alternativt sŠtt att uttrycka sig.

- Jag anvŠnde kameran fšr att undersška och synliggšra vŠrlden. Fšr mig handlade det om sprŒk, jag hade ett komplicerat fšrhŒllande till det skrivna ordet.

Hon fšddes 1970 och vŠxte upp i Tyresš, en lugn kranskommun till Stockholm. Mamma Šr frisšr, pappa tandtekniker. StŠndigt nŠrvarande var ocksŒ mormor, den pensionerade stŠderskan som hšll sin lŠgenhet i perfekt ordning. Mormors golv var alltid blankpolerade, hennes lakan perfekt vikta i linneskŒpet, hennes gamla dagstidningar omsorgsfullt buntade. PŒ tork i kšket och badrummet hŠngde hon omsorgsfullt urskšljda plastpŒsar fšr ŒteranvŠndning. I projektet When dokumenterade Pernilla allt med sin kamera, innan mormor fšrsvann till Œlderdomshemmet.

Man skulle kunna lŠsa bilderna av mormors liv som en klasskildring av strŠvsam arbetarklass. Men Pernilla har inte tŠnkt alls sŒ. Fšr henne Šr utgŒngspunkten personlig, och handlar om arv och allt det vi bŠr med oss frŒn vŒra familjer. Det syns tydligast i bilderna av tre generationers likadana tŒr och tre generationers likadana navlar.

 

PŒ gymnasiet hade Pernilla foto som huvudŠmne och fotograferade och kopierade svartvitt. HŠstarna fanns ofta framfšr kameran nŠr hon var barn och tonŒring. Senare kom reportagefotot. Hon fascinerades av att fŒnga šgonblicken och tyckte det var spŠnnande att se hur nŠra mŠnniskor hon vŒgade gŒ som fotograf.

- Ofta ŒtervŠnde jag till samma stŠlle mŒnga gŒnger och vŒgade mer och mer fšr varje gŒng. Steg fšr steg insŒg jag sedan att jag kunde iscensŠtta šgonblicken sjŠlv.

Hon gick fotoutbildningar pŒ Kulturama och fick jobb som portrŠttfotograf. FrŒn den hŠr tiden kommer alla de leende brudparen som mormor klippte ut.

- Efter ett tag insŒg jag att jag ville utveckla mitt eget bildsprŒk, inte ta bilder till andra. Jag sškte Fotoskolan Midsommarkransen, en utbildning som leddes av Susanne Bjšrkman och Annika von Hausswolff. NŠr jag kom in slutade jag som portrŠttfotograf.

 

Som en ršd trŒd genom Pernillas konstnŠrskap gŒr undersškandet och sškandet efter identitet och ursprung. Bilderna i When handlar om tidigare generationer.

- Bilderna blev ocksŒ mormors och mitt sŠtt att kommunicera. Det var alltid nŒgon bild som skulle tas. Jag anvŠnde till och med en bildserie om mormor till att sška fotohšgskolan med.

Efter Hšgskolan fšr fotografi i Gšteborg sškte Pernilla Konstfack – och begav sig tillbaka till stallvŠrlden.

NŠr Pernilla vŠnder Œter till sin barn- och ungdomstid i sin fotografi gšr hon det bŒde pŒ ett fysiskt och psykiskt plan. Hon ŒtervŠnde till sina barndomsstall i Tyresš och NorrtŠlje, och sškte upp sin gamla kompis som fick den dŠr ŒtrŒvŠrda egna hŠsten som Pernilla aldrig fick. Just den hŠsten anvŠnde hon sedan som modell till en video.

- Jag bšrjade rida igen och blev medveten om frŒgestŠllningar som jag aldrig tŠnkt pŒ som barn. Med hŠstar och andra djur har man en ordlšs kommunikation, vilket passade mig. FrŒn djur kan man fŒ kravlšs kŠrlek, nŠrhet och tillit. Samtidigt kan hŠstar vŠcka motstridiga kŠnslor, fšr mŒnga mŠnniskor Šr de skrŠmmande.

Hon flyger upp och hŠmtar en inramad svart tofs, prydligt monterad.

- Min fšrsta kŠrlek, Champis. Som sagt, jag Šr en samlare.

Det tog lŒng tid innan hon hittade rŠtt form fšr bilderna. Till slut blev det smŒbildskamera och blixt, pŒ nŠra hŒll, som gjorde att form och innehŒll fšll pŒ plats. Hon pršvade fšrst med storformat och mellanformat, men tyckte att de blev krŒngligt och otympligt i stallet.

 

Snart mŠrkte Pernilla att det fanns fler frŒgestŠllningar att utforska i stallvŠrlden. Som frŒgor om disciplin och kontroll.

- I stallet lŠr man sig snabbt att ta kommandot, att det Šr det viktigt att hŠsten lŠr sig vem som bestŠmmer. Det finns ett militŠrt arv av disciplin som slŒr igenom, man ska ha kontroll šver bŒde sin egen kropp och hŠstens. Och mŠnniskan har hittat pŒ en rad olika attiraljer, bŒde fšr att skydda och kontrollera hŠsten.

Mot ridskolebakgrund utforskar hon ocksŒ kŠrleksrelationer och makt, inte bara mellan hŠst och mŠnniska utan kŠrleksrelationer i allmŠnhet.

De blankpolerade sadlarna och den glŠnsande pŠlsen hon fotograferade pŒminde dessutom om mormors golv.

- Vad dšljer en polerad yta? Man ser inte det man tror att man ser. Det gillar jag.

 

MŒnga av bilderna har Pernilla arbetat med under ett studieŒr pŒ TAIK, Konstindustriella hšgskolan i Helsingfors. 2004 bšrjade hon ett extra studieŒr i Helsingfors, efter att hon fŒtt Hasselbladstiftelsens Victorstipendium.

Att flytta utomlands gav nya perspektiv. Triptyken med de krampaktigt bšjda tŒrna Šr centrala bilder frŒn den tiden.

- Hela jag gick i kramp, samtidigt som jag log och sa att allt var bra nŠr nŒgon frŒgade. Jag anvŠnde mig av den instŠngda kŠnslan jag bar pŒ, samtidigt som jag funderade kring hur man ofta Šr fast i sina egna mšnster nŠr man Šr pŒ hemmaplan.

 

FrŒn sin familj har de flesta med sig mŒnga bra saker, och en del sorgliga.

Som nŠstan alla familjer hade Pernillas familj nŒgot man inte pratade om. I hennes fall var det en familjetragedi, som hŠnde lŒngt innan Pernilla fšddes. Om man vet det ser man bilderna av mormors perfekta ytor pŒ nytt sŠtt.

Tvekade du aldrig att sŠtta igŒng processen med att berŠtta om dig sjŠlv och din familj?

- Nej. Mitt personliga perspektiv Šr mitt redskap och sŒ har jag alltid jobbat. Mina fšrŠldrar har alltid stšttat. Och nŠr mormor var piggare stod hon alltid med en blomsterkvast pŒ alla vernissage, fšrst pŒ plats av alla gŠster.

Men hur vet man att det inte bara Šr privat terapi man sysslar med nŠr man som konstnŠr forskar i sitt eget inre?

- Lika gŠrna som att jag rotar djupt i sjŠlen pŒ nŒgon annan kan jag gšra det pŒ mig sjŠlv. Det Šr idŽn som Šr det bŠrande, den undersškande processen. Min personliga utgŒngspunkt Šr en viktig del. Risken Šr nog stšrre att bilderna blir fšr kliniska, att de inte berŠttar nŒgon historia alls, Šn att de blir fšr privata. Mina bilder behšver oftast en text fšr att komma till sin rŠtt.

 

Fortfarande passar det Pernilla bŠttre att kommunicera med bilder Šn med skrivna ord. €ndŒ har hon bšrjat arbeta med en bok, som ska innehŒlla bŒde bild och text. Boken planeras komma ut i slutet av 2007 och sammanfattar hennes tre stora senaste projekt: hŠstar i olika former, familj i olika former och det allra senaste: Ground Rules, dŠr Pernilla tar hjŠlp av idrottsvŠrlden. PŒ idrottsarenor la Pernilla mycket kraft och tid som barn.

Precis som nŠr hon ŒtervŠnde till stallet ville hon nu ŒtervŠnda till lšparbanan.

- Jag bšrjade trŠna igen och sprang nŒgra tŠvlingslopp, bara fšr att kŠnna hur det kŠndes och fŒ inspiration.

Nu hŠnger Ground Rules, med sina ršda lšparbanor fotograferade nŠra nŠra, i en av KTH:s universitetsbyggnader i Stockholm, skapad efter ett offentligt uppdrag av Statens KonstrŒd.

Lšparbanorna flankeras av kontrollerat idrottande figurer. FrŒgestŠllningarna handlar om prestation, kontroll, disciplin men ocksŒ om att fšlja linjen, att gšra som alla andra – eller vŠlja en annan vŠg.

Den mšrka idrottsfiguren pŒ vŠggen pŒ KTH har handen knuten. PŒ precis samma sŠtt har Pernilla handen knuten pŒ en gammal bild, nŠr hon Šr i tioŒrsŒldern och blivit fotograferad medan hon springer ett lopp.

Har alla de personliga projekten fšrŠndrat verkligheten, och pŒverkat det du bŠr med dig frŒn barndomen?

Pernilla skrattar.

- SŒ fungerar det inte riktigt. Men bilderna har vŠl synliggjort mšnster. Och Šven om jag utgŒr frŒn mitt personliga behšver det inte handla om att vilja fšrŠndra, snarare vŠcka frŒgestŠllningar.

 

Fotnot: Pernilla Zetterman stŠller ut pŒ Fotomuseum Winterthur i Schweiz i en samlingsutstŠllning med bland andra Nan Goldin, Annika von Hausswolff och Ann-Sofie SidŽn till och med den 14 oktober. Hennes bilder finns ocksŒ med i utstŠllningen New Photography by TAIK, tom 26 augusti pŒ Finlands fotografiska museum.