Svensk maffia

Författare: Lasse Wierup och Matti Larsson

Förlag: Norstedts

Den svenska maffian har varit här länge. Nu är också boken om dem här, en stabil och läsvärd journalistisk kartläggning gjord av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson.

Det finns fortfarande en diskussion om huruvida man verkligen kan kalla de brottsorganisationer som finns i Sverige för ”maffia”.

Enligt Wierup och Larsson finns det inte längre någon tvekan om saken.

De organisationer som finns i Sverige har maffians tystnadskod – aldrig, aldrig hjälpa polisen att klara upp brott – och gängen är i vissa fall beredda att döda. Polisen misstänker att 40-tal mord och många fler mordförsök har utförts av gängmedlemmar de senaste tio åren.

De flesta av brotten är fortfarande olösta. Gängen arbetar också med mutor och korruption som gör fängelsepersonal och tjänstemän till medbrottslingar.

Droghandel, rån och beskyddarverksamhet är vanliga inkomstkällor för gängen.

Hells Angels, Bandidos, Brödraskapet Wolfpack, förortsgängen, Original Gangsters, Naserligan, jugoslavmaffian och Uppsalamaffian har alla fått varsitt kapitel i boken Svensk maffia.

Den organiserade brottsligheten har fäste på runt 25 orter i landet.

En av dem är numera som bekant Borås.

Många känner nog en rysning efter ryggraden när man ser namnet Bandidos i svarta tidningsrubriker.

Men hur farlig är gängens utbredning egentligen för allmänheten? Hur mycket behöver vi vanliga journalister och pizzabagare, grannar och föräldrar bry oss om vem som skjuter vem i övergivna industriområden om natten?

Enligt många poliser har maffiagängen inget intresse av ”vanliga” människor. Samtidigt är det inte helt sant: vanliga restaurangägare har vittnat om utpressning, vanliga människor har kommit i vägen när konkurrerande gäng skjutit på varandra.

Inte minst påverkar den där obestämbara känslan av att världen blivit hotfull oss alla. Vi måste antagligen lära oss att hantera den. Polisen Bertil Claesson i Göteborg, som är expert på gängkriminalitet, är pessimistisk om framtiden:

- Vi slåss mot så oerhört starka krafter. Jag skulle se det som en oerhörd framgång om vi klarar av att hålla gängkriminaliteten på dagens nivå.

Intressant nog vågar faktiskt människor anmäla gängen, tvärtemot vad åtminstone jag trodde.

Enligt uppgifter i Svensk maffia fick polisen 1240 anmälningar om utpressning år 2006. Tio år tidigare var siffran 447 anmälningar, så ökningen är enorm.

Matti Larsson och Lasse Wierup har lyckats med många svåra journalistiska bedrifter. Statistik och referat av organisationernas framväxt är bokens stomme, men det som verkligen ger den liv och tyngd är de många intervjuerna med gängmedlemmar och anhöriga.

Journalisterna har lyckats få vara med på Original Gangsters ledare Denho Acars muckarfest i Göteborg och de har intervjuat Brödraskapet Wolfpacks ledares dotter om hur det var att vara anhörig till gängledaren Danny Fitzpatrick. (Dottern jobbar nu som polis, bara en sådan sak.)

Larsson och Wierup har som första journalister fått intervjua en svensk ex-medlem i Hells Angels, dock genom ombud eftersom intervjupersonen inte ville röja sin identitet.

Allra starkast är intervjun med ”Järven”, ledare för skånska South Side Pushers som senare blir en underavdelning till Bandidos X-team. Järven röker morgonjoint i en lägenhet någonstans i Malmö och berättar om hur han resonerar:

- Jag har respekt för Hells Angels eftersom det var det första gänget i Skandinavien. Och jag har ännu större respekt för Bandidos, eftersom de vågade stå upp för Hells Angels. Men framför allt har jag respekt för den nya generationen, sjutton-artonåringarna I förorten. De är framtiden, det är dem jag satsar på.

Lasse Wierup och Matti Larsson sköter intervjuerna med säker hand. Gängmedlemmarna framstår som verkliga människor, inte glamoriserade rebeller eller obegripliga monster. Drivkrafterna är pengar, makt och broderskap. Men när medlemmarna väl hamnat i gänget är livet inte alltid som de tänkt, de blir mer eller mindre slavar och broderskapet är inte vad många hade hoppats.

Larssons och Wierups bild av den svenska maffian känns både trovärdig och nyanserad.

Som uppslagsverk är boken gedigen och i slutet finns en bra och överskådlig sammanställning över de olika gängens utbredning i Sverige.

Författarnas analys är mycket kort hållen. Det är synd. Förutom polisen är antagligen Wierup och Larsson de som vet mest om svensk maffia just nu och det hade varit intressant med en längre analyserande inledning eller ett sammanfattande slutkapitel.

Å andra sidan lär vi nog få höra Larsson och Wierup utveckla sina teser i tevesofforna framöver. Boken Svensk maffia kommer säkert att föra upp gängbrottslighet på agendan.

Lena Kvist