När Tamas Dezso växte upp i Budapest på kommunisttiden ville han bara

komma därifrån.

Nu har han bestämt sig för att stanna, och vända kameran mot ett

öst-Europa i förändring.

Text och porträttfoto: Lena Kvist

Ljusgul puts har fallit i drivor från väggarna till det skamfilade

1800-talshuset. I ett spretigt träd som verkar växa rakt upp ur betongen har

några gamla trasor fastnat i grenarna. Det är tyst på innergården. Alla

fönster har gardinerna fördragna.

Tamas Dezso sneglar upp mot loftgångarna där några personer kommit ut och

står och betraktar oss, ljudlöst och uttryckslöst.

- Hej, hur är läget? säger han försiktigt på ungerska.

Det tar ett par sekunder. Sedan lyfter en kille hakan och gör en liten, liten

hälsningsnick mot oss. Så vänder han och går tillbaka in.

- Folk här är inte vana vid att någon från väst kommer hit,

förklarar Tamas Dezso och vänder sig till mig.

Vi befinner oss i Józsefváros eller distrikt 8 i centrala Budapest, det

kvarter som har stadens absolut sämsta rykte. Här på innergården har

tiden stått stilla sedan huset byggdes, ingen har renoverat och moderniserat.

Många av husen är utdömda och olämpliga för boende. Folk bor kvar

ändå, för att de inte har något val. I Józsefváros är

arbetslösheten skyhög, och utbildningsnivån och självkänslan låg.

I de här kvarteren har den internationellt prisbelönte ungerske fotografen

Tamas Dezso tillbringat mycket tid av sitt fotografliv.

På sätt och vis var det distrikt 8 som gjorde honom till något mer än

en vanlig dagstidningsfotograf.

Han klev in i området som en blyg och tafatt kille som knappt vågade lyfta

kameran om det innebar att han måste prata med någon först, och han klev

ut som en rutinerad dokumentärfotograf.

Fyra dagar i veckan åkte Tamas från de vackra kvarter på Budas kullar

där han själv bodde till det slitna Józsefváros i Pest på andra sidan

Donau, för att gå runt med sin kamera.

- Jag kämpade med mig själv för att våga kommunicera med folk. Efter

ett tag vande jag mig, och folk vande sig vid att jag var där. Ingen fotograf

hade varit i distrikt 8 på samma sätt som jag, så länge. Många tyckte

det var bra att jag ville skildra situationen där.

Tamas kände ingen i Józsefváros sedan tidigare och han blev chockad

över misären.

- Det bor nästan bara zigenare i stora delar. Ingen har något jobb eller

någon utbildning. På kommunisttiden var det bättre för zigenarna, då

hade de åtminstone jobb. Nu har de ingenting. Politikerna pratar om att

zigenarna måste utbildas, men först måste ungrarna lära sig mer om

romernas situation. Folk som bor i Józsefváros har väldigt låg

självkänsla och tror att de är värdelösa. De har ingen stolthet, de

bara hatar sig själva.

När Tamas kom till området med sin kamera 2003 var han 25 år gammal. Han

ville skildra distrikt 8 för att kunna förändra något. Han tänkte att

när människor fick se hur fattigt och slitet det var skulle någon göra

något åt situationen, säga att det inte kunde få vara så eländigt

att vara fattig i postkommunismens Budapest.

Fem år senare skakar han på huvudet.

- Jag var naiv. Nu tror jag inte längre att jag kan förändra något. Jag

dokumenterar, det är vad jag gör.

Var det en stor besvikelse när du insåg att dina bilder inte förändrade

situationen?

- Ja. Hela journalistiken handlar om att förändra för mig, inte om att

underhålla. Men att dokumentera är också viktigt.

Förändrade Józsefváros dig?

- Ja, jag lärde mig mycket om att nå folk och att förklara varför jag

vill göra en viss sak. Och jag lärde mig om området, jag hade aldrig trott

att det kunde vara så illa.

För turister är Budapest underbar stad: promenadvänlig, vacker, med

trevliga människor, ljuvliga bad och kaféer i varenda gathörn. Men staden

har många ansikten.

Samtidigt som Tamas tillbringade dagarna i distrikt 8 tillbringade han

kvällarna och nätterna i en helt annan värld. Han höll på med sitt

andra stora dokumentärreportage, en skildring av unga nyrika uppkomlingar i

Budapest som levde ett liv som var lika olikt hans eget som Józsefvároslivet

var.

De nyrika entreprenörerna rörde sig i en gråzon mellan lagligt och

olagligt. Oftast gick de över gränsen till ”olagligt”. De kunde tjäna

pengar på knarkhandel, prostitution, ”beskyddarverksamhet” eller

nattklubbar som drog in svarta pengar. De var duktiga i affärer, lånade ut

pengar till hög ränta och krävde tillbaka dem i rätt tid med

bestämdhet, hot eller våld. Polisen gjorde - eller gör - ingenting för

att stoppa dem, säger Tamas.

- Många av de nyrika är själva poliser. Det finns väldigt mycket

korruption.

Tamas arbetade precis som en forskande socialantropolog när han följde

uppkomlingarna. De var ett 30-tal personer mellan 30 och 40 år gamla, som ofta

kom från fattiga förhållanden ursprungligen. Han hängde med på deras

fester och ansträngde sig för att smälta in i gruppen. Men han blev aldrig

vän med någon av dem på riktigt.

- De var svåra att komma överens med, aggressiva och otrevliga. Men jag

tror säkert att de såg mig som en sorts vän. Om de skulle komma in här

nu, säger Tamas och nickar mot dörren till den kommunistretro-designade

restaurang vi gått till för lunch, skulle de säkert komma fram och kyssa

mig på kinderna. Jag hatade verkligen det där kindpussandet.

Kindpussandet mellan män är inget traditionellt ungerskt, bara ett sätt

för uppkomlingarna att leka maffiakillar, förklarar han.

Men även om uppkomlingarna var kriminella var de inte maffia, inte på

riktigt, för då hade Tamas aldrig kunnat komma så nära dem som han

gjorde.

Nu fick han följa med på fester, inkasseringar, shopping, gymet, skjutbanan

och till och med ända in i operationsrummet när en av de nyrikas

flickvänner skulle göra en bröstoperation. Yta är viktigt i de här

kretsarna och att bröstoperera sig eller spruta in botox är vanligt.

- Det var inte svårt att få följa med på bröstoperationen, jag bara

frågade och hon sa okej. Folk tror att det var mycket svårare att följa

det här gänget än det verkligen var. Jag fick kontakt med dem genom en

kompis, och sedan var det bara att sätta igång. De gillade i själva verket

att bli fotograferade, de var ganska exhibitionistiska.

Fanns det något du inte fick fotografera?

- Ja, när de injicerade droger. Och när gängets rikaste kille skulle

göra en plastikoperation, spruta in botox i läpparna. Då ville han inte

att jag skulle vara med.

I sina tidiga reportage använder sig Tamas svartvitt klassiskt dokumentärt

bildspråk. Han hade upptäckt Magnumfotograferna och ville kunna fotografera

som de. Senare har han gått över till finstämda, ofta melankoliska

färgbilder som för tankarna till holländska målare. Hur han tänker

när han komponerar sina bilder vill han inte prata så mycket om.

- Jag kan inte förklara hur jag komponerar bilderna. Jag tror inte jag

komponerar dem på något särskilt sätt.

Estetiskt vill han dra sig mer mot konsthållet nu, även om han har svårt

att sätta fingret exakt på vad det innebär.

- Det traditionellt dokumentära är att man samlar allt viktigt på bild,

och gör bilden så informativ som möjligt. Men jag vill satsa mer på att

drabba betraktarens känslor. Magnumfotografen Alec Soth lyckas bra med det,

tycker jag. När man tittar på någon av hans bilder börjar man undra hur

det luktar på platsen, eller hur det skulle kännas om man rör vid

väggen.

Tamas började inte fotografera förrän har var 23 år gammal. Han växte

upp i en välbärgad medelklassfamilj i Budapest, en familj där alla manliga

medlemmar av tradition alltid varit ingenjörer.

Det tog tre försök på olika ingenjörsutbildningar på universitetet

innan han insåg att yrket inte fungerade för honom. Istället satt han

hemma på kvällarna och tecknade, och började fundera på om han kunde

göra något konstnärligt istället. Fotografering, kanske?

- Jag ringde upp en bildredaktör på morgontidningen Magyar Hirlap och

frågade om jag fick börja som praktikant. Det fick jag, om jag bara kunde

ordna en egen kamera. Så min pappa köpte en kamera åt mig, och jag satte

igång. Det var bara det att jag inte hade insett att pressfotoyrket var raka

motsatsen till att sitta ensam hemma och rita om kvällarna. Jag var

jätteblyg och hade extremt svårt att komma igång. Efter två-tre

månader fick jag min första bild publicerad i tidningen.

I ett och ett halvt år jobbade Tamas helt gratis åt Magyar Hirlap. Sedan

fick han sin första lön: 38 000 forint vilket motsvarar ungefär 1 500

kronor i månaden.

- Så det räckte ju bara till att köpa mat, egentligen. Jag hade bra

mentorer på tidningen och var ändå lycklig eftersom jag förstod att

fotografering var min grej. Men det var inget svårt beslut att sluta på

tidningen och börja frilansa.

2005, bara fyra år efter att han börjat fotografera blev Tamas Årets

pressfotograf i Ungern. 2006 vann han igen. Han har haft en rekordsnabb

karriär, men den ungerska marknaden är liten.

- Det är svårt att få reportage publicerade på hemmaplan, och det är

synd. Helst vill jag visa mina bilder för ungrarna. För när jag till

exempel publicerar mina bilder av uppkomlingarna i Tyskland finns det risk för

att bilderna spär på fördomar om ungrare. En ungrare vet ju att bilderna

bara är en del av helheten, inte ”bilden av Ungern”.

Han arbetar för den ungerska utgåvan av National Geographic, tyska Geo

eller amerikanska tidningar som New York Times Magazine.

Priserna har säkert underlättat frilanslivet: han har fått den

prestigefyllda utmärkelsen Årets magasinfotograf i Picture of the Year

International, pris i World Press Photo och flera andra internationella

utmärkelser och stipendier.

Han gör aldrig reklamuppdrag.

- Det intresserar mig inte. Och jag är för ung för att göra sånt som

jag inte tycker är roligt.

Istället har han och några kompisar startat en liten mediabyrå, där de

gör tidningslayout och producerar specialtidningar som Budapests konstmuseums

tidning. Det finansierar de långa reportageresorna och de dokumentärna

projekten.

Tamas ser inte sig själv som en politisk fotograf. Kanske är det ett laddat

ord för någon som vuxit upp i en kommunistisk diktatur. Men för mig som

betraktare är hans bilder politiska, framförallt i fotografens val av

områden. Han har gjort stora reportage från Rumänien och från fattiga

områden på ungerska landsbygden.

Många av hans bilder framstår i grunden som uttalanden mot fattigdom,

orättvisor och inte minst mot främlingsfientlighet. Ungern är otroligt

fördomsfullt mot vissa grupper, säger Tamas. Han räknar upp, med ett snett

leende:

- Ungrarna hatar zigenarna, judarna, rumänerna och slovakerna. Ja, och

ryssarna. Det finns nästan inga invandrare i Ungern, men om de fanns här

skulle vi hata dem också.

Med ”vi” menar han dock inte sig själv. Han kommer från en judisk

familj, hade släktingar som dog i koncentrationsläger och ser med fasa vad

det postkommunistiska Ungern har utvecklats till. Högerextrema grupper vinner

mark. Ekonomin är dålig igen, även om vissa ungrare är rika är fler

fattiga, och judefientligheten frodas.

- Min bror har flyttat till Amsterdam för att Ungern är så rasistiskt.

Han låter neutral på rösten när han berättar det. Men hur vet

rasisterna att Tamas och hans bror är judiska? Kan man se det?

- Det hörs på namnet. Jag håller med om att Ungern är rasistiskt, men

jag tycker inte att jag har haft några problem personligen.

När Tamas växte upp ville han inget annat hellre än att komma bort från

Ungern. Men nu har han ändrat sig och tänker stanna i Budapest. Han har

prövat väst, bodde i München ett år, men trivs trots allt bättre i

Ungern.

- I grunden är jag väldigt östeuropeisk. Och det är spännande att

vara här nu. Jag har svårt att se att jag skulle flytta till London och

jobba därifrån, jag skulle inte kunna göra stora stories där.

Tamas har svårt att sätta punkt. Ingen av hans reportage är egentligen

färdigt, säger han, med undantag av ett reportage om hästkapplöping

där banan han fotograferade nu är stängd. Om det inte vore stängt skulle

han säkert återkomma dit fortfarande.

Rumänien är ett ställe han gärna återvänder till. Han kom till

Rumänien första gången på reportageresa för dagstidningen Magyar

Hirlap. Platsen han åkte till hade en gång tillhört Ungern, som

förlorade stora landområden när de var på fel sida i första

världskriget.

- Det är den största orsaken till att ungrare hatar rumäner, att en bit

av Rumänien har varit ungerskt. Men jag blev förälskad i landet.

Överallt mötte jag snälla människor. Och de visade sig inte hata oss

ungrare, tvärtemot vad folk tror här.

Han skrattar lite.

Nu har Tamas nyligen börjat arbeta i Armenien, som han räknar till

Östeuropa fastän det egentligen tillhör Asien.

- De har samma erfarenheter som vi av Sovjetunionen. Det är lättare att

jobba i gamla östländer.

Han funderar kort när jag frågar varför han tycker det.

- Att vara östeuropé är att dela samma historia. Att hata diktaturer och

ha en önskan om att vara fri, även om det låter som en kliché. Ja, och

så har vi ju rysshatet gemensamt.

Fotnot:

Tamas Dezso använder mest digitala Canonkameror som 5D, men har även

använt en Nikon D2X. Helst använder han ett 35 mm fast objektiv.

- Jag har prövat zoom, men det blev dåligt, jag flyttar mig hellre än

zoomar.

Han efterbearbetar mycket sparsamt i Photoshop.

Han har även börjat fotografera med en Mamiya mellanformatskamera.

Fotnot 2:

Kanske är Ungern på väg att bli det nya Danmark? Andra unga ungerska

fotografer som fått priser i World Press Photo eller Picture of the Year

International de senaste åren är Balazs Gardi, Judit Berekai och Zsolt

Szigetvary.

Historiskt kan Ungern skryta med fotografer som Laszlo Mololy-Nagy, André

Kertesz och Robert Capa.