Bitterfittan

Författare: Maria Sveland

Förlag: Norstedts

Den 8 mars i år satt jag på ett heldagsseminarium för kvinnliga journalister och fotografer i Göteborg.

En panel diskuterade jämställdhet i Sverige. Folkpartisten Birgitta Ohlsson och en forskare la fram dystra fakta. Alla i panelen var överens: De trodde på backlash nu, på att jämställdhetsfrågorna redan framstår som tjatiga och kommer att fortsätta att leva i skymundan under början av 2000-talet.

Jag tänker på det där seminariet när jag läser Maria Svelands roman Bitterfittan. De första 50 sidorna tycker jag nämligen att texten känns tjatig, jag vet redan allt det här och jag vill hellre läsa något nytt.

Sedan inser jag att det är just tjatet som är poängen. Vi vet redan allt det här – och ändå fortsätter samhället att se så ojämställt ut som det gör. Jag ger mig, och tar till mig Bitterfittan av hela hjärtat.

Maria Sveland tänkte först skriva en journalistisk bok, men ändrade sig och skrev en roman där huvudpersonen heter Sara och är journalist precis som Maria Sveland själv.

Den stora frågan författaren ställer är: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?”

Sara har utvecklats från mesig söt flicka till kaxig ung kvinna, genom den underbara friheten som bara ett modigt härligt tjejgäng - och romaner av Erica Jong vid rätt tillfälle i livet - kan ge. Sedan blev den fria Sara kär på riktigt och fick barn, samt gav sig ut på en tuff mansdominerad arbetsmarknad. Nu känner hon sig som en bitterfitta, trettio år och en god bit på väg mot att bli en bitter kärring.

När romanen tar sin början sitter Sara på ett plan till Teneriffa, som hon köpt en sistaminuten-resa till för att komma bort från man och barn och tänka över sitt liv. Hon har ett exemplar av Erica Jongs Rädd att flyga i handen medan hon funderar.

Medan Erica Jongs hjältinnor fick leva i USA under kvinnofrigörelsens storhetsdagar på 70-talet, ha knapplösa knull med okända spännande män, dricka vin och ha intellektuella samtal nätterna långa sitter Sara fast i småbarnsmammans vardagsträsk. Samtidigt skulle hon ju aldrig byta, det är inte det. Lille sonen Sigge är underbar. Men varför faller Sara och hennes man Johan tillbaka i urgamla könsroller så fort Sigge är född? Varför pratar familjeterapeuten om grottmänniskor och att det kanske är helt naturligt att det blir så? Och varför hummar producenterna på radio och teve instämmande så fort redaktionens killar kläcker idéer, men sänker så många tjejidéer?

Här finns sorg och ilska. Men även humor, som när Maria Sveland berättar hur killarna på teve lägger fram sina succéideer för chefen: ”Hörni. Jag såg en citron i idag i matsalen. Skulle det inte vara ganska kul att göra något om citroner? Alltså jag har inte riktigt tänkt igenom det här men ni fattar ungefär vad jag menar va?”

Romanen är lite spretig. Men å andra sidan har Maria Sveland knappast skrivit Bitterfittan för att casha in litterära debutantpriser, hon vill väcka debatt.

Alla vi som läser måste rannsaka oss och jämföra med våra egna liv, identifiera oss totalt eller tänka ”så illa är det i alla fall inte för mig”.

Lena Kvist