Anders Rising klev av planet på Kuba och blev förälskad.

I ön, arkitekturen och människorna.

Ur kärleken föddes två fotoböcker om Havanna.

Arbetslokalen ligger i stadsdelen Fredhäll, i ett funkishus från 1932., Utanför fönstret glittrar Stockholm i solen. Lägenheten har panoramautsikt från Globens vita kupol i öster ända till Brommas hustak.

Vinterljuset flödar in och fyller rummen. Trafiken på Essingeleden surrar enträget förbi på lite avstånd.

- Stadens brus, konstaterar Anders Rising belåtet.

Fotografen Anders Rising gillar inte det spontana. Livet kan kanske inte regisseras och arrangeras. Men bilden kan det. Ibland kan det verka svårt, men bara man har gott om tid går det bra för det mesta. Också gatuliv kan kontrolleras.

På väggen ovanför soffan hänger en bild från boken ”Havanna - rummet och själen”. Den visar ett gathörn i centrala Havanna, med ett rosa strykjärnsformat hus i centrum. Solen hänger lågt och orkar inte tränga ner på gatan. På tre olika trottoarer står klungor av Havannabor, de flesta tittar in i kameran. Men vänta nu… den som tittar noga ser att några av människorna finns med på två av bilderna.

Anders Rising förklarar: han har skapat bilden genom att foga samman tre fotografier tagna med storformatkamera. Gathörnet är noga utvalt, dels på grund av det rosa huset, dels på grund av rivningstomten mittemot, där fotografen kunde stå. Sedan fick han arbeta som en filmregissör som behöver massor av statister.

- Jag hejdade människor som gick förbi och bad dem vara med, sa var de skulle stå. Bilden är noga uttänkt, men blev inte exakt som jag ville ha den. Jag hade velat ha några människor som tittade ut från balkongerna också. Och på taket till huset till vänster finns det en getfarm. Tyvärr ville ingen av getterna visa sig. Det ser väldigt trevligt ut när man tittar nu, men rivningstomten var full av hundskit. Min assistent lyckades hitta några gamla kartonger jag kunde stå på till sist.

Anders Risings Havannabilder är hans sätt att slå ut med armarna och visa allt det underbara som finns i staden.

- Jag vill att man ska vara där med alla sinnen. I den här bilden ville jag få med så mycket som möjligt av atmosfären.

Risings Havanna är slitet, vackert och sprängfyllt av vemod. Först var det arkitekturen han ville dokumentera: formerna, färgerna och det sköna förfallet. Men ju mer han fotograferade, desto större plats tog människorna i bilderna. Till sist fick de en egen bok efter som kom efter ”Havanna – rummet och själen”: ”Habaneros”.

- Det går att följa i tiden hur människorna blir större och större på mina fotografier. I början fick de vara med som en liten del av en miljö. Bland de senare bilderna finns det fotografier som är rena porträtt av människor, med knappt någon miljö alls.

Inget andas så mycket 1950-tal som Havanna. Först tog militären Batista över makten 1952, och sju år senare störtade Fidel Castro honom och införde socialism. Revolutioner har en förmåga att stanna tiden, säger Anders Rising.

- Det är på gott och ont, förstås. Men på Kuba finns något som vi har förlorat. Folk umgås med varandra istället för att sitta och spela dataspel. Det finns inga löpsedlar med senaste nyheterna om Big Brother-Lindas bröstoperation. Havannaborna är beroende av varandra på ett sätt vi inte varit på länge i Sverige, i en positiv mening. Det beror givetvis på den svåra ekonomiska situationen, men folk hjälper varandra och är generösa med det lilla de har.

På omslaget till Havanna – rummet och själen syns en av stadens många amerikanska 50-talsbilar: en mörkt blågrön Chevrolet Styline Deluxe från 1951.

- Jag köpte en likadan här hemma i Sverige. Jag satt mest i den och rökte en cigarr och drack kaffe då och då för att känna lite stämning. Men bilen gick faktiskt att köra också.

Havanna är en dröm för nostalgiker. Och Anders Rising är en fullblodsnostalgiker, det erkänner han gärna. Det behöver inte betyda att saker och ting var bättre förr.

- Men för mig höjs värdet om något har en slitenhet, en patina. Jag gillar inte det nya.

Han har åkt till Kuba två gånger om året under tio års tid för att fotografera. Varje gång har han stannat mellan en och tre månader. När han stigit av planet går han först ner till Havannas strandpromenad Malecón och känner brisen från Mexikanska golfen. Sedan går han till sitt favorithus på Concordia 418 i Centro Habana, ett palats som i socialismens Havanna blivit bostad för ett tjugotal familjer istället för en enda. Där har Anders Rising många vänner och känner sig alltid välkommen.

- I huset finns en bra liten restaurang på översta våningen. En gång när jag var på väg därifrån stötte jag ihop med fotografen Alberto Korda i trappan, han som tog den berömda bilden av Che Guevara. Han hade med sig två kopior av originalbilden. Jag vet inte om det var en slump eller om han alltid bär med sig Che-bilder, men i alla fall fick jag köpa den ena av honom för tvåhundra dollar.

På Kuba är Anders Rising delvis någon annan än i Stockholm. Efter hand har han lärt sig mer spanska, och kunnat komma människor närmare. Ibland har hans fru och tre barn – som nu är vuxna och har flyttat hemifrån - varit med på resorna. Men ofta har han varit ensam.

- Jag är mer utåtriktad när jag är på Kuba. Och jag kommer in i ett långsammare tempo som passar mig bättre än tempot jag håller i Stockholm.

Långsamheten är viktig, precis som samarbetet mellan fotograf och fotograferad. Helst arbetar Anders Rising med storformatkamera Sinar 4x5, och det är inte bara för att bilden håller hög kvalitet då.

- Med storformatkamera uppstår ett speciellt förhållande mellan fotograf och fotograferad. Den ger tid för reflektion, du och jag bygger ögonblicket tillsammans. Det blir något nästan andäktigt. Helst står jag bredvid kameran och pratar med folk när jag jobbar. Jag vill ju också synas, det är en del av mitt fotograferande. Jag tar massor av polaroider och ger bort till folk för att skapa kontakt.

Det storslagna kombinerat med det slitna i Havanna är vad som lockar Anders Rising. Han reser fortfarande dit och fotograferar människor och hus; just nu intresserar han sig för hur 40- och 50-talsarkitekturen integreras med det gamla.

Själv växte han upp i en 200 kvadratmeter stor lägenhet på Östermalm i Stockholm.

- Men det var inte som du tror, säger han. Vi bodde i Östermalms slum. Det var svinkallt på vintrarna, och det fanns inget varmvatten. Jag fick springa ner till Strandvägen och hämta fotogen. Vissa rum var avstängda, jag körde moppe inomhus i ett av dem.

Anders Rising är född 1949. Hans pappa var affärsman, mamman inredare.

- Kanske har jag ärvt mitt intresse för interiörer av henne, hon höll alltid på och möblerade om hemma.

Anders tyckte om att fotografera som ung, men bilderna blev aldrig tillräckligt bra.

- Då var gatufotograferna mina förebilder, man skulle gå omkring med Leican på axeln. Men jag hann aldrig riktigt med, mina bilder funkade inte.

Han funderade lite på att studera till arkitekt efter gymnasiet, men började istället läsa konsthistoria och jobba på tryckeri. Hans syster hade flyttat till Mexico City och bosatt sig där, och en dag i mitten av 1970-talet damp ett brev från henne ner i brevlådan.

- Min syster kände en amerikansk reklamfotograf, och hans assistent hade fått gulsot. Ville jag ta jobbet, frågade hon. Jag var ganska bränd av fotografi eftersom bilderna aldrig blev som jag ville, men jag bestämde mig i alla fall för att tacka ja.

Fotostudion var pytteliten. Fotograferna fick öppna dörrarna, backa ut på gatan och stänga av trafiken när de skulle ta bilder med teleobjektiv. Kunderna var amerikanska företag: Johnson’s Baby Oil, Kentucky Fried Chicken.

Redan första dagen han klev in i den lilla fotostudion i Mexico City visste Anders Rising att han hade hittat rätt.

- Det var en ahaupplevelse. Den här killen var som en regissör, till skillnad från gatufotograferna. Han bestämde ljuset, han bestämde vinklar och position. I mitt arbete vill jag ha kontroll, och det hade den här fotografen. Och gör det bilden sämre att den är arrangerad? Jag tycker inte det. Många berömda gatufotografer har också erkänt i efterhand att deras bilder var regisserade.

När Anders Rising kom hem från Mexico City var han fotograf i hjärtat. Han etablerade sig så småningom som reklamfotograf i Stockholm och försörjde sig med diverse uppdrag: bland annat böcker från Icaförlaget med titlar som ”Ditt marsvin”.

- Det var bra och räckte för mig på den tiden. Jag hade familj och ville tjäna pengar, jag saknade inte att hålla på med ett eget projekt. Familjen var mitt projekt.

Men en resa till Japan samt ett möte med en svensk journalist gjorde att karriären tog en ny vändning.

- Resan med SFF till Japan 1989 var oerhört betydelsefull för mig. Vi besökte en fotograf som hette Kishin Shinoyama, som satte ihop flera bilder till en enda på ett sätt jag aldrig hade sett förut. I samma veva träffade jag journalisten Jörgen Persson, som jag gjort några reportage till inredningstidningar med. Han föreslog att vi skulle göra en bok med Stockholmsinteriörer tillsammans.

Boken Stockholm bakom fasaderna hade sammansatta bilder á la Shinoyama, men i Anders Risings tappning. Den blev en stor försäljningssuccé, och ledde till en serie med böcker om Göteborg, Uppsala, Gotland och Malmö/Lund.

- Nyfikenheten styrde oss hela vägen. Vi arbetade enligt principen att ett ja går före ett nej; om jag ville ha med en miljö och Jörgen inte ville vann jag, och vice versa.

Anders Rising intresserar sig för samspelet mellan människa och rum. Hur människan sätter sin prägel på interiören, och hur interiören formar människan.

- Visa mig ditt hem och jag ska säga dig vem du är.

Kubaböckerna är en sorts fortsättning på Bakom fasaderna-böckerna. Samtidigt är de något helt annat, eftersom fotografen möter en miljö som är så annorlunda.

- Jag har haft tre utställningar i Havanna. Det var svårt att få upp bilderna på väggarna eftersom det inte fanns någon spik. En kille hade en burk med rostig spik som han lånade ut mot att jag vaktade den. Fast jag misslyckades, så den blev stulen i alla fall. Det är tufft att leva på Kuba. Självklart är mina villkor annorlunda än Havannabornas, jämfört med dem är alla som kommer till Kuba rika. Men även om man har en tjock dollarbunt i fickan är det jobbigt. Varje gång jag lämnar Havanna längtar jag därifrån lika mycket som jag längtat dit.

Att vara den rike europén som kommer på besök är inte heller okomplicerat.

- Jag är inte någon som sprider allmosor omkring mig även om jag är av naturen generös. Att betala någon för att vara med på bild är inte min stil, det har hänt någon enstaka gång när jag varit tvungen. Däremot ger jag gärna bort mina böcker, och bjuder på goda historier.

Kuba har förändrat Anders Rising, han är inte densamme som han skulle ha varit om han stannat i Stockholm.

- Jag har mött mig själv. Jag har ändrat en del av min karaktär och hittat dimensioner jag inte visste fanns hos mig själv. Nu ser jag på tillvaron med andra ögon, och tar vara på tiden mycket mer än tidigare. Det finns ingen som åker till Kuba och inte blir berörd.

Många har tolkat bilderna från Kuba som en politisk kommentar. Antagligen skulle de kunna användas som propaganda för både höger och vänster: förfallet efter revolutionen (höger), de glada människorna (vänster). Men Anders Rising har inga som helst politiska tankar med sina bilder.

- Nej. För mig är de poesi, inget annat.

Att Kubaprojektet skulle bli fotobok var klart för Anders Rising redan från början. Han fick napp på Norstedts förlag, men tryckningen drog ut på tiden. Förläggaren som ville göra en Kubabok fick inte med sig de andra som behövde godkänna projektet. Ett amerikanskt förlag sa också ja, men hann hitta en annan Kubabok medan Anders Rising fortfarande trodde att Norstedts skulle trycka boken.

- Det kändes jobbigt. Inte så mycket för prestigens skull som för glädjen det skulle vara att kunna ta med böckerna till Kuba och ge bort. Det skulle vara ett erkännande av Havannaborna och deras stad.

När det hade gått flera år med turer fram och tillbaka bestämde han sig till sist för att ge ut den första boken på eget förlag.

- Då gick tryckaren Fälth & Hässler in. Tryckeriet ordnade ett kontrakt med Wahlström&Widstrand, som blev förläggare till båda böckerna. Jag åkte ner till Värnamo för att vara med vid tryckningen. När de första arken kom ur tryckpressen och jag såg min gode vän Enrique på bild grät jag.

Runt den första Havannaboken fanns en pappersgördel, precis som runt en cigarr. Den gjorde bokhandlarna tokiga, eftersom den åkte på sned hela tiden. Anders var själv inne i flera butiker med limtub i hand, och klistrade fast gördeln. Helst hade han velat skicka med en kubansk cigarr också - och en liten flaska rom - men det lät sig inte göras.

Själv röker Anders Rising hemrullade cigaretter på norsk Petterøes blandning, en vana som blivit kvar efter en studentsväng i Oslo.

Han lutar sig fram i sin fåtölj, drar ett Rizlapapper från den lilla röda asken och rullar vant och snabbt. Anders Rising sitter kvar i fåtöljen medan han röker sina smala cigaretter. Det ser bekvämt ut. Det skulle klä honom illa att stå och blåsa in i en fläkt, som så många svenska skuldtyngda rökare gör.

Anders har fått garanterad författarpenning, och har goda förutsättningar att arbeta med sina egna projekt. Fortfarande gör han en del uppdragsfotografering, och då använder han gärna digital småbildskamera.

- Det är enkelt och praktiskt till uppdrag.

Han har dator, scanner och en enorm skrivare i arbetslokalen, och scannar och skriver ut både uppdrag och egna projekt på papper eller canvas. Anders har inget emot den digitala tekniken, även om den inte räcker till i alla lägen.

- Tekniken är inte viktig, den är bara ett medel för att nå resultat.

Anders Rising har rest långt för att leta efter sitt nya Havanna, ett nytt projekt att uppslukas av. Han var på Zanzibar och i Alexandria. Men den där hjärtklappningen som måste till infann sig aldrig.

- När jag står framför en miljö som ger mig hjärtklappning vet jag att det är rätt. Det är så spännande. Om inte hjärtat börjar banka går jag därifrån.

Till sist hittade Anders ett svenskt projekt - genom att åka till Egypten.

2001 hade han börjat studera konst och arkitektur på Kungliga Konsthögskolans avdelning för arkitektur. Kursen hade tema öknen, och de studerande åkte tillsammans till Libyska öknen. De stannade i ökenstaden Siwah i västra Egypten, där de gamla beduinvägarna korsades.

- Hela staden var uppbyggd av kamelskit och lera. Någon gång hade det regnat i två dagar där, och då sjönk staden ihop. Men människor bodde i husen ändå, fastän de såg ut som ruiner. Vi var bara där i tre dagar, men jag gick upp varje morgon för att fotografera Siwah i morgonsolen. Där kände jag att nästa projekt skulle handla om ruiner.

Ruinen var inte ny för Anders Rising. Redan när han var ung fotoassistent på Mexico på 1970-talet började han intressera sig för hus med drag av förfall. Också en del av Havannas tjusning berodde på att staden var så vacker i sitt sönderfall.

- Ruinen förföljer mig. Den träffar mig i hjärtat.

Den här gången bestämde sig Anders Rising för att stanna på hemmaplan. Han började fotografera svenska industriruiner, och kallar projektet ”Tomrum”. Först prövade han med sin digitala småbildskamera, men insåg att den inte räckte till att få bilderna så skarpt detaljerade som han ville. Han fick byta till storformatskameran, och varvade med mellanformat.

Bilderna av industriruinerna är stillsamt vackra och vemodiga. Det är tomt överallt. Flera av fotografierna är tagna i Dalarna, där många stora fabriker står övergivna.

En urdragen kontakt på ett fabriksgolv visar att energin inte längre har en uppgift där. Ingen behöver arbetarna och varorna, maskinerna rostar sönder och väggarnas rappning faller ner på dammiga golv.

- På många ställen har naturen kommit in igen, efter att ha varit undanträngd av människan under en period.

Industriruinerna har samma utgångspunkt som Kubaprojektet: även om ämnet skulle kunna tolkas politiskt är det inte det för Anders Rising. Han fotograferar skönheten och melankolin, utan att agitera.

Det är viktigt att ingen fotograferat ruinerna före honom, själva poängen är de ska stå bortglömda för världen.

- Jag är helt ointresserad av gamla fabriker som redan fått uppmärksamhet, där finns museishopar och ordnade visningar.

Ljuset spelar en viktig roll, och Anders Rising är säker på handen med att använda ljus. Ibland väntar han och väntar, och har med kompass för att kunna bedöma hur ljuset kommer att slå vid ett visst klockslag.

- Men ofta sätter jag eget ljus, jag har med mig studioblixtar. Ljuset är det enda jag påverkar, annars ändrar jag inget i interiörerna. Nåja, jag kanske kan sparka på en stol… Men jag skulle inte gå ner och hänga om tvätten på en lina. Min favoritbild från Kuba är interiören från Concordia 418, där tvätt fladdrar i vinden. Jag fick vänta i väldigt många dagar innan rätt tvätt hängde på linan. Jag inser att det finns en motsättning här eftersom jag gärna arrangerar porträtt. Men så är det i alla fall. Min målsättning är att inte röra något i miljöerna jag fotograferar.

Anders Rising beundrar den italienske 1600-talskonstnären Caravaggio, som målade realistiskt under en tid då nästan ingen annan gjorde det. Caravaggio var skicklig med ljus, och på hans tavlor är det som om strålkastare belyste motivet.

Irving Penn är Anders Risings förebild bland fotografer.

- Jag gillar det enkla. Själv försöker jag vara så enkel som möjlig, både som fotograf och som människa. I princip gör jag inget efterarbete med mina bilder, jag gillar inte att ställa till det. På en bild i Havannaboken har jag tagit bort en stupränna i Photoshop, men det är väldigt ovanligt att jag gör så.

Tomrum är fortfarande i en utvecklingsfas, och Anders Rising vet inte vad projektet ska resultera i.

- Förut har jag alltid varit bestämd från början med mina projekt, vetat att de ska bli en bok. Nu kanske det är en poäng att inte vara så bestämd. Bilderna ska i alla fall visas på Arbetets museum i sommar. Snart ska jag till Japan och visa både Tomrum och mina Havannabilder. Jag hoppas kunna ställa ut där. Japaner gillar ruiner.

Lena Kvist