Underground

Författare: Haruki Murakami

Förlag: Norstedts

Översättning: Vibeke Emond

Jag är en japansk kontorsarbetare. Jag är på väg till jobbet som vanligt den vårmorgon när giftig sarin-gas släpps ut i Tokyos tunnelbana.

Haruki Murakami förvandlade mig, tog mig vid handen och ledde mig ner i tunnelbanan.

Murakamis intervjutexter i Underground är så starka och rörande att det inte går att värja sig mot dem. Läsaren är där, inne i den tredje vagnen på Marunouchilinjen där en sladdrig plastpåse med illaluktande vätska nyss perforerats av en paraplyspets.

Gasattentaten i Tokyos tunnelbanesystem den 20 mars 1995 gav eko över hela världen. Tusentals människor skadades, några av dem dog, efter att fem medlemmar av den religiösa Aum-sekten spridit giftgas på flera tåg.

Underground består av två huvuddelar: en diger samling intervjuer med offer för saringasattentatet samt en mindre mängd intervjuer med medlemmar i Aum-sekten.

Utan att försöka ursäkta Aumsektens brott funderar Murakami över eventuella likheter mellan japansk företagskultur och den religiösa sekten.

Alla är vi japaner när vi läser Murakami. Och samtidigt inte.

Även om alla läsare nog kan identifiera sig med intervjupersonernas enkla vardagsliv, deras kärlek till sina familjer och deras känslor inför den oförutsedda olyckan de drabbats av, visar Murakamis intervjuer också hur Japan är olikt västerlandet.

Bara en sådan här sak: i en undersökning där japaner fick välja vilket ord de tyckte mest om kom uthållighet (nintai) och bemödande (doryoku) på första plats.

Och som japanerna kämpar! Många av dem tog sig trots allt till sina jobb efter gasattacken, trots att de mådde dåligt och knappt kunde se. Någon gjorde till och med radiogymnastik som vanligt.

De intervjuade berättar om tvåtimmarslånga resor till arbetet, några föräldrar kommer hem så sent att barnen redan har somnat. På många jobb är det underförstått att man ska komma redan någon timma innan arbetet börjar.

En detalj som biter sig fast är den ofattbara trängseln de pendlande Tokyoborna genomlever varje morgon. Några brukar sova stående och låta sig vaggas av folkmassan.

Koichiro Makita berättar: "En gång när jag steg upp i vagnen hände mig att min portfölj drogs med i folkmassan som vällde in./…/Jag försökte hålla kvar i handtaget men det kändes som att jag skulle bryta armen."

Tokyoborna uthärdar stoiskt, och tänker "det är ju likadant för alla andra".

Det verkar kanske konstigt att uppehålla sig vid tunnelbaneträngsel i en recension av en bok om en stor katastrof?

Men Haruki Murakamis bok fungerar precis så: man börjar fundera på allmänna mänskliga villkor, stora och små.

Underground är ingen endimensionell katastrofskildring, den handlar också om japansk vardag och om hur ett samhälle ska kunna undvika att stöta ut avvikare så att de utstötta bildar sekter.

Haruki Murakami är en känd författare i Japan, men i Underground avvänder han traditionella journalistiska metoder. Det gör han med bravur, inte många av oss journalister är så skickliga som intervjuare.

Underground är ett viktigt dokument, ett imponerande arbete och en stark läsupplevelse.

Lena Kvist