Så länge Venedig har funnits har venezianarna kämpat för att rädda sin stad undan vattnet.
Nu hoppas de ha hittat en lösning en gång för alla: Projekt Moses.
78 stålportar ska stiga upp från havsbotten varje gång tidvattnet når så högt att staden hotas av översvämning.


Det är en märklig känsla att stå på Markusplatsen - ett av världens vackraste och mest berömda torg - och se torget förvandlas till en grund sjö med lyktstolpar här och där.
När tidvattnet kommer in forsar det fram över kajkanten en bit från Markusplatsen, samtidigt som vatten pressar sig upp genom avloppsbrunnarna med full fart.
Det stiger tills det når över mina vrister, och efter en stund finns bara en smal remsa i mitten av torget kvar att gå på.
Violinorkestrarna tystnar, servitörerna på torgkaféerna drar sig tillbaka in i restaurangerna.
De affärsinnehavare som har oturen att ha en affär som ligger för lågt har spärrat av med vattentäta barriärer. Andra har resignerat och låter vattnet strömma in.
För turisterna kommer vattnet som en överraskning, men inte för veneziarna. De har koll på ebb och flod, och när vattnet börjar stiga lägger de upp gångvägar ovanför marken. Gångvägarna utgörs av vad som ser ut som rejäla bord med stålben, som ligger staplade i hörn av gator och torg överallt i Venedig tills de behövs.
Poliser med visselpipor blåser, gestikulerar och dirigerar gångtrafiken som sniglar sig fram på gångvägarna. Det blir trångt: för en stund sedan hade turisterna hela torget att strosa omkring på, nu måste alla som vill ha fötterna torra hålla sig till gångvägarna.
Tre pensionärsdamer tar av sig skorna, kavlar upp byxorna, och plaskar iväg över torget.
- Vi kommer från Holland, vi är vana vid översvämningar. Det här är ingenting, förklarar Mady Prudhomme och skrattar.
Jag följer deras exempel, biter ihop och försöker att inte tänka på all duvträck som antagligen lossnar från torgets stenläggning och flyter omkring i vattnet. Marcusplatsen är berömd inte minst för sina tusentals duvor, som nu väntar tålmodigt i lyktstolparna på att vattnet ska sjunka undan igen. Fotograf Christer har tur; han har vattentäta kängor som går långt upp på vristen, och kan klafsa omkring obekymrat.
Efter en stund har vattnet sjunkit undan. Orkestrarna börjar spela, turisterna tar plats på uteserveringarna, duvorna spatserar omkring på torget. Solen torkar pölarna, allt är som vanligt igen.

Markusplatsen ligger bara trekvarts meter över havsnivån och nås av vatten 200 gånger om året. Ibland nöjer sig tidvattnet med att bilda några stora pölar, ibland stiger det så högt att det inte går att korsa torget utan båt.
I början av 1900-talet nådde vattnet bara in på Markusplatsen en vecka om året. Men samtidigt som Venedig sakta sjunker har växthuseffekten orsakat att havsnivån stiger, och problemet med översvämningar har blivit mer akut för varje år som går.
1966 drabbades Venedig av den värsta översvämningen någonsin, med ett högvatten som nådde 1,94 meter. Det är mer än tre gånger så mycket som normalt.
När tidvattnet sjunkit undan låg staden täckt av ett illaluktande lager dy, och mängder av monument och byggnader hade fått skador.
Efter katastrofen 1966 föddes tankarna på ett projekt av Moses kaliber. Att förstärka staden och höja lågt belägna områden - som man kämpat med i århundraden - förslog tydligen inte längre mot havet.
Efter 37 år med förslag, motförslag och politiska dispyter har nu till sist Moses sett dagens ljus. På experimentcentret Voltabarozzo i Venedigs grannstad Padua har ingenjörerna som italienska staten anlitat för projektet först byggt modeller, sedan testat om och om igen. I höst har själva byggandet påbörjats. Projektet beräknas vara färdigt om åtta år.

Projekt Moses drivs av Consorzio Venezia Nuova, ett konsortium som skapats enbart för Moses skull, och finansieras främst av den italienska staten.
På Consorzio Venezia Nuovas nyöppnade informationscentrum Puntolaguna i centrala Venedig tar informatören Francesca DePol emot. Möblerna i lokalen är alla splitter nya och mycket Venediganpassade: längst ner har bord och stolar en bit rostfritt stål, och alla skåp slutar en bit ovanför marken. På det lilla torget utanför spelar en orkester "Que sera sera" - det som sker det sker. Men att låta ödet styra är inget för Consorzio Venezia Nuova: Projekt Moses handlar om att sätta stopp för det som håller på att ske.
Moses består av tre delar, förklarar Francesca DePol. Projektet handlar om att renovera och förstärka inne i staden, skydda kusten med hjälp av vågbrytare och - framförallt - om att hindra tidvattnet från att ta sig in lagunen när det är så högt att det hotar Venedig.
78 stålportar ska stiga upp från havsbotten varje gång tidvattnet beräknas nå över 1,10 meter.
Venediglagunen skyddas mot havet av en lång, smal landtunga. På tre ställen bryts landtungan av naturliga inlopp för havsvatten, och det är där stålportarna ska placeras. De 20 meter breda portarna ska vila på havsbotten i varsin betonggrund. De är ihåliga och fyllda med vatten, och sitter fast i betonggrunden med ett gångjärn i ena sidan. När högvattnet närmar sig pumpas luft in i porten via en hålighet i betonggrunden, och vattnet pressas ut. Portens övre kant stiger till ytan, medan den nedre gångjärnsförsedda delen sitter fast i betonggrunden.
Portarna spärrar sedan inloppen som en jättelik tandrad. Lite vatten tillåts strömma igenom mellan portarna, som är rörliga och flyttar sig med vågrörelserna. Den lilla mängden vatten spelar ingen större roll för tidvattennivån, men minskar trycket på portarna och förhindrar att lagunens vatten blir helt stillastående.
- Det kommer att finnas speciella slussar för fiskebåtar och andra fartyg, så båttrafiken behöver aldrig hindras av att portarna är uppe.
Ännu är det flera år tills portarna är på plats. Arbete med betonggrunden till ett av inloppen är påbörjat, och byggande av två vågbrytare som ska hjälpa till att skydda staden.

Francesca DePol kallar Moses för ett miljövänligt projekt, men alla håller inte med. Den främsta orsaken till att Moses dröjt så länge är att miljöaktivister har protesterat.
Förre miljöministern Edo Ronchi från partiet De gröna satte stopp för projektet i slutet av 1990-talet. Förslaget togs upp igen med nya politiker 2001, och gick då igenom.
Det lokala miljöpartiet i Venetoregionen runt Venedig har också protesterat. Medan konstruktörerna hävdar att stålportarna bara kommer att behöva stängas cirka fem gånger om året tror miljövännerna att det kommer att bli upp till 50 gånger. De säger att Moses kommer att skada lagunens ekosystem allvarligt, och att pengarna istället borde ha använts för att höja landnivån och bekämpa miljöförstöringen.
Men att höja landnivån skulle ta för lång tid - 60 år - hävdar Consorzio Venezia Nuova. Och vid det laget skulle Venedig redan vara halvt slukat av lagunen.

Redan nu är alla bottenvåningar i Venedig övergivna. De står normalt inte under vatten, men ingen - utom enstaka, mycket fattiga människor - bor i en så fuktig och ohälsosam miljö.
En kväll under vår reportageresa till Venedig släpper en husgrund i området San Barnaba taget och rasar ner i kanalen den ligger vid. Grunden stöttas hjälpligt med bjälkar och båttrafiken får ta en annan väg. Att hus rasar är inte vardagsmat ens i Venedig, så teve rapporterar och nyfikna samlas vid huset. Som tur var kom ingen till skada. Även om Moses blir en hjälp i framtiden finns många problem att brottas med idag.

De flesta venezianarna är positiva till Moses, trots varningarna från miljöaktivisterna. Konstnären Monica Robinig, som bor i ett vackert gammalt hus i centrala staden är en av dem.
- Vi måste göra något drastiskt för att rädda Venedig. Vi har inget val, säger hon.

Lena Kvist

Bildtext:

På informationscentret Puntolaguna är möblemanget översvämningsanpassat. Alla möbler står på fötter av rostfritt stål för att inte ta skada om vatten strömmar in i lokalerna.

Saltavlagringen på väggen i detta galleri är på sina ställen flera millimeter tjockt. Saltvattnet har skadat det porösa teglet på många av de ståtliga palatsen längs Canal Grande.

När högvattnet forsar in plockar affärsinnehavarna vi Markusplatsen fram sina aluminiumbarriärer. En liten pump arbetar med att pumpa tillbaka det vatten som barriären släpper igenom.

Att ett hus rasar hör inte till vanligheterna ens i Venedig. Teve rapporterade om detta hus i San Barnaba, vars söndervittrade grund föll rätt ner i kanalen när "energi&miljö" besökte Venedig.

Överallt i staden pågår förstärknings- och renoveringsarbeten för att hindra vattnet från att segra över människan.

När vattnet svämmar över på Markusplatsen läggs gångbroar ut så att alla kan hålla sig torrskodda. Poliser med visselpipa dirigerar gångtrafiken.

Canal Grande är Venedigs stora genomfartsled, antagligen den vackraste "huvudgatan" i någon europeisk stad.

På 1600-talet lär det ha funnits 10 000 gondoler i Venedig. Nu är de betydligt färre, och transportmedel enbart för turister.

Murar och husgrunder är ofta söndervittrade längst ner. En eller två meter ovanför marken är teglet prima.

När alla de andra turisterna tog sin tillflykt till ryckte pensionärerna Lenny, Rick och Mady på axlarna och tog av sig skorna. De kommer från Nederländerna och är vana vid översvämningar.

Grafikbildtexter:
De rörliga stålportarna hindrar högvattnet från att komma in i lagunen. Båttrafiken får ta vägen genom den skyddade hamnen och slussarna.

När det är ebb - eller normal flod - ligger de ihåliga stålportarna på havsbotten, fyllda med vatten. När tidvattnet blir så högt att staden hotas av översvämning pumpas luft in i portarna och vattnet pressas ut. Portarna reser sig från havsbotten och bildar en flexibel skyddsvall.


Sidoartiklar med fakta:

* Venedig ligger på en klunga öar i en lagun i Veneto i nordöstra Italien. På 1950-talet bodde nästan 200 000 människor i staden, nu finns bara cirka 65 000 kvar. Många har tröttnat på de ständiga översvämningarna och flyttat till fastlandssidan, andra flyttar på grund av de höga boendekostnaderna.

Venedig är klassat som världskulturarv av UNESCO. Staden grundades år 421 och byggdes på pålar som drevs ner i den sanka marken under husgrunderna. De första 1400 åren i stadens historia kunde man bara ta sig till Venedig med båt, men 1846 förenades Venedig med fastlandet via en järnvägsbro. Alla moderniseringar har mötts av hårt motstånd innan de kommit till stånd. En bilväg byggdes vid sidan av järnvägen 1932. Det går inte att köra inne i själva Venedig, bilen måste parkeras i utkanten av staden.

Lågvatten och högvatten i Adriatiska havet påverkas förstås av månen, men också av hårda siroccovindar från Afrika som kan piska upp vågor som gör floden starkare än normalt. Lågtryck som rör sig kan också påverka. Normal skillnad mellan ebb och flod i Adriatiska havet är 60 centimeter.


---


* Projekt Moses är en förkortning av Modulo Sperimentale Elettromeccanico (MOSE) som betyder Moses på italienska.

* Venediglagunen skiljs naturligt från Adriatiska havet av en lång landtunga som är bruten på tre olika ställen. Det är på dessa tre ställen - Lido i norr, Malamocco i mitten och Chioggia i söder - som stålportarna ska finnas.

* Portarna blir 78 till antalet. De är ihåliga, fyllda av vatten och fästa med gångjärn till en betonggrund. Portarna vilar på botten tills högvattnet förutspås bli mer än 1,10 meter. Då pumpas luft in i portarna och vattnet pressas ut. Portarna reser sig från botten och hindrar tidvattnet från att strömma in i lagunen. Portens övre kant hamnar två meter ovanför havsytan.

* Stålportarna är mellan 3,6 meter och 5 meter tjocka, 18-28 meter höga och 20 meter breda.

* Konstruktörerna av systemet räknar med att bara behöva stänga portarna cirka 5 gånger om året, i 4-5 timmar i taget. Miljövänner, som protesterat mot Moses, säger att det kan bli upp till 40-50 gånger om året, vilket kommer att påverka lagunens ekosystem negativt.

* Förutom stålportarna ingår flera andra åtgärder i Projekt Moses: man bygger vågbrytare och restaurerar kajkanter och kanalkanter.

* Kostnad för projektet är drygt 20 miljarder kronor, varav de rörliga portarna står för 17 miljarder. Att underhålla det färdiga systemet kommer att kosta 80 miljoner kronor om året.