Ella Fitzgerald, Duke Ellington, ABBA - alla har de stått framför Bengt H Malmqvists kamera. Han började fotografera jazzkonserter och fortsatte med skivomslag.

Enligt födelseattesten föddes fotografen Bengt H Malmqvist 1928 i Stockholm.

Men det var i Göteborgs hamn, på en båt som stävade ut förbi Vinga fyr och vidare västerut, som hans liv egentligen började. 19 år gammal mönstrade Bengt på Svenska Amerika Liniens fartyg M/S Gripsholm och for mot New York.

- Det var jazzen som lockade. Jag var diskare på de första resorna och det var sannerligen hårt arbete, det här var ju före diskmaskinernas tid. Sjösjuk blev jag, men det var inte tal om att man fick gå och lägga sig. Men när sedan båten närmade sig och vi såg New York stiga fram ur dimmorna… det var magiskt.

Jazzen hade Bengt fastnat för som tonåring under andra världskriget. Han satt hemma vid vevgrammofonen i vardagsrummet i Enskede och spelade 78-varvare med Duke Ellington om och om igen. Skivsamlingen var inte så stor.

- Om man skulle köpa en ny skiva under kriget var man tvungen att ha med sig en gammal till affären och byta in. De smältes ner och återanvändes, minns han.

Förutom jazzen var fotografi Bengts stora intresse. Det här var på Hermods-kursernas tid och han tog en Hermods-kurs i foto. Några av bilderna skickade han in till yrkesutbildningen Fotoskolan i Stockholm och en dag när Amerikabåten anlöpte New York låg ett telegram och väntade i hamnen. Bengt hade kommit in på skolan.

- Mamma var lycklig. Fotograf, det var ett riktigt jobb. Det var inte sjöman.

På Fotoskolan lärde sig Bengt allt om yrkets grunder. När han slutade 1950 fick han snabbt jobb på bildbyrån Reportagebild, som levererade bilder till Aftonbladet och Stockholms-Tidningen.

På dagarna arbetade Bengt som pressfotograf, på kvällarna och nätterna gick han på alla jazzkonserter som fanns i Stockholm. Kameran var alltid med. Direkt efter konserten åkte han till bildbyråns fotolabb, framkallade och levererade bilder till musiktidningen Orkesterjournalen, som betalade blygsamma tolv kronor per kopia. Senare blev han upptäckt av musiktidningen Melody Maker i London och fick betydligt bättre betalt för sina bilder.

På den tiden var Bengt i stort sett ensam fotograf på jazzkonserterna. Han kröp omkring vid scenen framför den sittande publiken och stack upp huvudet emellanåt. Ibland fick han en spark i baken av någon som inte ville ha en fotograf krypande vid benen. Men för det mesta var det lätt att få bra bilder eftersom detta var före backstagepassens, fotoförbudens och livvakternas tid.

- Det var aldrig några problem att komma in. Jag kunde röra mig fritt överallt utan att någon brydde sig om mig. En del av musikerna blev visserligen sura när jag tog bilder, men det blev aldrig något större problem.

Bakom scenen på Konserthuset tog Bengt bilden av pianisten Thelonius Monk som röker en marijuanacigarett bakom scenen.

- Han är sur på mig, för han vill inte att jag ska ta en bild när han röker. Det är ju ingen vanlig tobak. Många av jazzmusikerna var inga renlevnadsmänniskor precis. Men den världen lockade aldrig mig. Jag såg ju vart det ledde, hur nergångna många av musikerna blev för att de tog droger.

Bengts egen favoritbild är en avslappnad bild av Miles Davis från Konserthuset 1990.

- Den visar den privata Miles, inte bara artisten. Miles Davis var ju ansedd som arrogant i Amerika, och blev ofta illa behandlad av polisen precis som många andra svarta. Jag fotograferade honom flera gånger men han sa aldrig ett ord till mig. När jag frågade om jag fick fotografera honom svarade han inte, så då tog jag bilder ändå.

En annan bild av Miles Davis, hand i hand med saxofonisten Lester Young, har väckt stor uppmärksamhet internationellt. Båda skrattar på bilden, Miles Davis ser ut som en lycklig liten pojke

- Och det var två herrar som var kända för att aldrig skratta. Jag hade tur som stod där i rätt ögonblick när der faktiskt skrattade båda två.

Ibland följde Bengt med på turnéer. Han åkte med Arne "Dompan" Domnérus 18-mannaband till Helsingfors, en turné som gick ganska vilt till, minns han.

- Det partajades rejält på hotellet. Dompan och de andra slängde Monica Zetterlund i ett badkar, fullt påklädd. Hon hade inga torra kläder stackarn, men fick låna en päls som hon hade på sig på flyget tillbaka, utan kläder under. Jag fick aldrig någon bild av badet, men på flyget tog jag en bild av henne i päls.

Jazzen fick Bengt H Malmqvists hjärta. Men försörjningen har mest kommit från annat håll. Först från Reportagebild, sedan från skivomslagsbilder och andra bilder av pop- och schlagerartister.

När Bengt började lyssna på musik hade skivor neutrala pappersomslag, men under 50- och 60-talen blev det populärt att ha en bild på artisten på LP-skivan. Bengt fotograferade Lill-Babs, Siw Malmkvist, Jerry Williams, Abba… nästan varenda svensk skivartist för skivbolagen Karusell, Sonet, EMI, Metronome och andra.

Under de första tre åren av Abbas karriär var han deras enda fotograf. BB-bilden av Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog med nyfödde Christian 1977 är Bengt mest inkomstbringande bild — den har sålts världen runt för inte mindre än 125 000 kronor.

När Bengt ser tillbaka på sina bilder tycker han att vissa fortfarande är bra, andra riktigt dåliga. Skivomslagen är många.

- Jag tror det blev ungefär 700 omslag sammanlagt. "Skivomslagens Rembrandt" fick jag heta, det tyckte jag var kul. LP-skivan var ett fint format eftersom bilden blev stor. När CD-formatet kom dog omslagsbilden, det som görs nu håller inte lika hög klass som bilderna gjorde förr. Beatlesomslagen var mycket fina, för att inte tala om Andy Warhols skivomslag.

Alla de hundratals artister Bengt har fotograferat har varit trevliga och bra att ha att göra med, tycker han — alla utom en: Tommy Körberg.

- Han var mycket arrogant, en hopplös figur faktiskt. Han kom in och domderade, sa att jag skulle ta den här och här bilden. Men Tommy Körberg var ju ingen fotograf, så han visste inte hur det skulle se ut. Det slutade med att jag tog de bilder han ville först. Sedan tog jag de bilder jag ville - och som skivbolaget sedan valde.

Jazzbilderna och skivomslagsbilderna finns samlade i boken Stjärnornas fotograf (Premium Publishing), som kom 1998. Boken är ett fantastiskt tidsdokument för alla nostalgiker.

Bengt har fyllt 78 nu, gjort sig av med studion i centrala Stockholm och flyttat till Kivik i Skåne. Han har inte fotograferat vare sig en jazzkonsert eller ett skivomslag på många år utan lever ett lugnt och stillsamt liv.

- Om jag skulle ha en signaturmelodi skulle det vara "Don’t Get Around Much Anymore" med Duke Ellington.

Text: Lena Kvist