Text: Lena Kvist

- Å, det där stör mig verkligen, muttrar David LaChapelle och stannar till på sin väg genom utställningshallen.

Han rynkar pannan och tittar surt på Drew Barrymore som hänger på väggen iklädd vit brudklänning. Hollywoodstjärnan nojsar runt med en bröllopstårta. Men Drew måste bort. Någon skyndar fram med en bild av Leonardo DiCaprio och en hamburgare. Nej, Leonardo fungerar inte heller just där. Det får bli Pamela Anderson istället, i sällskap med en fet nästan naken Ronald McDonald-clown som ligger ner medan den blonda sexsymbolen sprätter ostbågar över honom. Ja, Pamela och Ronald blir bra. Alla pustar ut.

Det är bara timmar kvar tills utställningen ska öppna, men många ändringar återstår.

David är inte svår, han vill bara att det ska vara perfekt, förklarar en av de italienska kuratorerna som följt med utställningen till Stockholm från Milano. Efter Stockholm ska bilderna vidare till Paris och varje gång måste utställningen anpassas efter ett nytt utrymme.

Fotografen själv släntrar runt i lappade jeans och en basebollkeps med texten ”Maui - Hang loose”. Han är solbränd och trots sina 45 år ser han ut som en kalifornisk skateboardkille. I tumvecket – just där sjömän brukar ha sina luffarprickar – har han tatuerat ett litet kristet kors och på högra handens fyra fingrar står det L-U-I-S med versaler. (Senare ska han berätta att Luis var hans högra hand i studion och dog hastigt ung. David ville tatuera in hans namn så att folk skulle fortsätta fråga vem den där Luis var.)

David LaChapelle har kallats fotografins Fellini, men skulle också kunna krönas till Kungen av kitsch. Han har fotograferat jordens alla kändisar: Britney Spears, Michael Jackson, Madonna, Eminem, Courtney Love, Dolly Parton och i stort sett alla andra som dominerat topplistor eller filmdukar under 1990- och 2000-talen.

Nu är det David själv som är superstjärnan, om man ska döma av pressuppbådet. Utanför konferensrummet där David och jag träffas vankar den svenska utställningsarrangören från Fotografiska museet och tittar på klockan, bekymrad eftersom hans noggrant planerade schema för dagen håller på att spricka. Till slut kommer han in och sätter sig uppfordrande vid vårt bord.

David vänder sig till honom, ler vänligt och säger:

- Är det okej om du går ut? För det här är väldigt privat. Det handlar om mitt sexliv, detaljer och så.

Sedan talar han överdrivet högt och tydligt tills arrangören i fråga lomat iväg och stängt dörren bakom sig igen:

- OCH SEDAN TOG JAG HANS PENIS I…

Det är förstås ett skämt, vi pratar inte om Davids sexliv. Men episoden säger lite om vem David LaChapelle är. Han ligger gärna på gränsen till det chockerande. Och han har alltid haft problem med att göra som han blir tillsagd; innan han kunde försörja sig som fotograf fick han sparken från vartenda jobb.

Å ena sidan är David den amerikanska drömmen personifierad.

Han är en self-made man, en lågmäld hårt arbetande keps-kille som aldrig gått på något universitet men jobbat hårt för sin framgång.

Å andra sidan är han det konservativa Amerikas värsta mardröm: öppet homosexuell och med en förkärlek för extrema nakenbilder på kändisar eller på silikonbröstade transsexuella.

Nu har han lämnat kändisbilderna bakom sig, och gör fotografier som ska visas på utställningar och gallerier istället. Mellan kändisbilderna och galleribilderna gjorde han ett helhjärtat och seriöst försök att bli - bonde.

- Jag vaknade en morgon och kände att jag inte var förälskad längre. Jag som älskade att ta bilder. Men en dag var det bara slut och jag kände att jag inte ville fotografera en enda bortskämd kändis till. Jag ville inte jobba med Madonna. Hon är inte snäll. Så då köpte jag en stor gård på Hawaii och bestämde mig för att bli bonde.

Det var 2006. Lika mycket energi som David hade lagt ner på fotograferandet la han nu ner på att lära sig odla, bland annat ris. Det var slitsamt och när en vän påpekade att David slitit i elva månader utan att ta en enda dag ledigt insåg han att vännen hade rätt.

- Då kom Fred (Torres, Davids agent i New York) och räddade mig. Han föreslog att jag skulle följa med honom till Europa och han ordnade en visning av Sixtinska kapellet utanför ordinarie öppettider. Jag hade varit där förut, men det är alltid så mycket folk, man kan knappt se målningarna. Nu var vi ensamma och kunde titta i lugn och ro. För mig blev det en andlig upplevelse och jag förstod hur stor konst kunde vara. Tidigare har jag bara haft den sortens andliga upplevelser i naturen, eller när jag suttit hos vänner som dött. Nu förstod jag att konsten kunde vara lika stor, att den kunde ge samma känsla.

Men Fred Torres ville inte bara visa David Michelangelos verk, han hade en annan plan också: att presentera David för galleriägare och utställare, som kunde tänkas vilja ställa ut hans bilder. Det ville de, och David behövde inte ens ha en enda kändis med på bilderna. När han fick börja ta fotografier som inte skulle hamna i tidningar eller bli till reklam för kläder eller andra varor föll allt på plats. Han valde vanliga människor som modeller och lät dem flyta i vattentankar medan han fotograferade. Resultatet blev Awakening, en serie bilder med starkt religiös känsla.

- Jag älskar att skapa och fotografera. Men jag var färdig med mode- och reklamvärlden. Nu kändes det som om cirkeln var sluten. Jag började ju fotografera för att kunna sälja mina bilder på gallerier, men på den tiden ville ingen köpa dem.

Det var i New York i början av 1980-talet David började sin fotokarriär. Han växte upp i Fairfield i Connecticut, där han var ett udda mobbingbarn som ägnade all sin tid åt att rita och måla. Han vantrivdes med småstaden och blev retad av klasskamraterna som kallade honom bög. Som tonåring flyttade han till North Carolina och började på high school där. Fotografi var ett av ämnena.

- Sedan ritade jag inte mer. Jag blev helt uppslukad av fotografi. Ganska snart började jag ta nakenbilder. Skoluppgiften kunde vara att ta bilder av hur ljuset föll på några sprickor i trappan, men på ruta 36 slutade det ändå alltid på något sätt med att mina klasskamrater poserade nakna framför kameran.

Fastän han trivdes mycket bättre i high school än i Connecticut ville David vidare. Han rymde från skolan och stack till New York. Han var 15 år och fick jobb som diskare på den legendariska nattklubben Studio 54. Pappa LaChapelle hämtade tillbaka David till skolan, men efter ett tag åkte David till New York igen.

- Jag bodde i en rivningslägenhet på Manhattans Lower Eastside och var verkligen luspank, en svältande konstnär i ordets rätta bemärkelse. Jag ställde ut på Gallery 303 på Manhattan två gånger, men det var väldigt svårt att sälja mina bilder.

Istället träffade han Andy Warhol, som gav honom jobb på tidskriften Interview.

- Det var på en Psychedelic Furs-konsert jag vågade mig fram till Andy. Jag visade honom några bilder jag hade tagit, och ungefär i samma veva hade några redaktörer för Interview sett mina bilder på 303 och gillat dem. Att jag fick jobb på Interview förändrade allt. Snart fotograferade jag för alla stora tidningar: The Face, Vogue, alla. Jag flög runt jorden som en galning och jobbade jämt.

På senare tid har han utökat repertoaren med musikvideor och dokumentärfilm, men det är stillbildsfotografin som är kärnan i hans arbete.

Det var på Interview David LaChapelles stil växte fram. Själv vill han inte prata så mycket om sin fotografiska stil, han säger att han bara tar bilder han gillar.

Han bytte från svart-vitt till färg i slutet av 1980-talet, och säger att han först i efterhand förstått varför.

- Det var när jag verkligen insåg att jag inte hade aids och skulle dö som jag gick från svartvitt till glada färger. Min första pojkvän dog i aids 24 år gammal. Jag var bara 19. Länge trodde jag att jag skulle gå samma väg som han och som många av mina vänner.

En milstolpe i gayvärlden var bilden för Dieselreklamen som blev en av 90-talets mest kända reklambilder: andra världskriget är över, våra tappra soldater är hemma – det är bara det att paret som kysser varandra i glädjeyran på kajen består av två män.

Den transsexuella Amanda Lepore har dykt upp i olika sammanhang på många av Davids fotografier. Hennes nakna silikonbröst och jätteläppar gör kvinnoexploateringen övertydlig – det är bara det att hon är en han.

Overklighet och överdrifter är överhuvudtaget Davids signum, och när de glättade bilderna är aningen för skruvade - eller aningen för porriga – kan de istället passera som kritik av den mode- och reklamvärld som han själv är en del av. Eller?

- Jag tycker inte riktigt att jag har varit en del av modevärlden. Jag har flörtat med den, men jag har aldrig varit riktigt accepterad där.

Det sista modejobbet David gjorde var ett jobb för Vogue, där kvinnor i vackra haute couture-klänningar kliver ut från spillrorna av raserade hus. Samtidigt som bilderna publicerades slog orkanen Katrina ner och ödelade New Orleans. Tidningen tvekade att publicera bilderna, och när de trots allt gjorde det fick de mängder av arga insändare från läsekretsen.

- Då förstod jag att jag hade kommit till en återvändsgränd. Jag vill fotografera vad jag tänker på. Just då var det klimatförändringar och orkaner. Jag vill alltid att mina bilder ska ha ett innehåll. Men modevärlden behöver inte innehåll, den behöver bara yta.

Civilisationskritiken i Davids bilder är överhuvudtaget inte särskilt lågmäld. I jättebilden Deluge, som är nio meter bred, visar han den nya syndafloden som drabbar – nakna, givetvis - människor. Burger King, casinot Caesar’s Palace i Las Vegas, fina bilen och märkesgympaskorna, allt spolas bort i David LaChapelles egen version av en Sixtinska kapellet-målning.

Samtidigt hävdar han själv att undergångsfotografierna egentligen inte handlar om kritik från hans sida:

- Jag kritiserar inte. Jag bara visar världen som den är. Vi befinner oss i svåra tider, men jag älskar mänskligheten och hoppas på det bästa. Men jag ställer ändå frågan om vad vi vill ha med oss när vi dör. Är det Gucci-skorna?

David använder Photoshop mycket mindre än vad folk tror, säger han. De flesta miljöer byggs för hand i hans studio i Los Angeles.

Just Deluge är ett bra exempel för att visa hur lång tid det kan ta att skapa ett fotografi. Han börjar med casting för att hitta rätt modeller. Till vissa bilder gör han först en tecknad skiss, för att planera. Till Deluge målade en airbrushkonstnär en bakgrund, medan assistenter byggde skyltar och kapade en riktig bil i hälften. Och så var det det där med vattnet…

- Vi byggde en jättebassäng i min studio och en massa assistenter fyllde den med hjälp av hinkar. Vattnet är kanske en knapp meter djupt. Det är ett dyrt sätt att jobba, men en sådan bild går inte att skapa med hjälp av Photoshop. Det måste ske på riktigt. Fast i det här fallet fick jag fotografera bilden i tre delar så att den skulle bli tillräckligt stor, och lägga samman i Photoshop till slut.

Utrustningen är inte så intressant, tycker han, som gärna använder många olika sorters kameror.

- Det är inte utrustningen det hänger på, det är blicken.

David har runt 15 assistenter som finns i studion på heltid, och anställer ännu fler tillfälligt vid stora fotograferingar som Deluge.

- Det blir som en cirkus när vi är så många. Jag gillar att jobba i kaos, jag koncentrerar mig bra då.

Han är fortfarande bonde och gårdsägare. Men nu delar han sin tid mellan gården på Hawaii och Los Angeles, och odlar mest för skojs skull.

- Nu kan jag både odla och fotografera. Jag har balans i mitt liv nu.

Fler bilder på www.davidlachapelle.com.