Text: Lena Kvist

Kungaporträtt har funnits lika länge som fotokonsten. Museiintendenterna Eva-Lena Karlsson och Magnus Olausson har letat i gömmorna och samlat de bästa svenska kungaporträtten till en utställning och en bok: Kungar i svart och vitt.

Karl XIV Johan var den förste svenske kung som hade chansen att bli förevigad på fotografi - men han tackade nej.

Hans son Oskar I var djärvare och lät sig avbildas på det nymodiga viset när han blev kung 1844.

Tidningen Aftonbladet konstaterade: "Världen får alltså här det första och hittills oerhörda tillfället att se en konungs bild alldeles osmickrad."

Sedan dess har en lång rad svenska monarker låtit sig fotograferas både på formella och mer vardagliga vis.

Lennart Nilsson är mest känd för sina bilder från insidan av kroppen, men han har också förevigat inte mindre än tre svenska kungar: Gustav V, Gustav VI Adolf och Carl XVI Gustaf. Ett inträngande porträtt av Gustav V tog han i kungens sommarresidens på Särö 1950.

Ansiktet ser stillsamt värdigt ut, men rynkor och fåror är också väl synliga i det kungliga ansiktet. Det var första gången den svenske monarken hade skildrats så närgånget.

Fastän mer än ett halvsekel passerat minns Lennart Nilsson fototillfället väl.

- Det var i juni, och jag följde egentligen statsministern Tage Erlander för ett bildreportage i tidningen Se. När regeringen åkte till Särö för konselj med kungen följde jag med. Det var en skön dag och alla satt ute, men jag ville ta en bild på kungen inomhus och frågade helt enkelt om det gick bra. Det var inga problem alls, han var alltid kul och trevlig och vi gick in i huset. Jag minns att jag ville ta en närbild och att ljuset föll vackert, från två-tre ställen.

Gustav V var överhuvudtaget mycket lätt att ha att göra med för fotografer, minns Lennart och berättar om en kollega som skulle ta en bild av Gustav V på Drottningholms slott. Allt var noga förberett, och allt var med inför fotograferingen — utom kameran. Enligt historien sa kungen "det gör inget, jag väntar" och väntade tålmodigt medan fotografen slängde sig i en taxi tillbaka till Stockholm och återkom med kameran.

- Det tycker jag var tjusigt av kungen.

- Nej, det var inte jag. Och jag vill inte säga vem det var.

- Nejdå, inte jag. Jag försöker säga något som får kungen att koppla av, precis som jag gör med andra jag fotograferar.

Lennart Nilsson tog samma år fina bilder av Gustav VI Adolf och "lillprinsen", det vill säga Carl XVI Gustaf, på Ulriksdals slott. Lillprinsen hade blivit faderlös några år tidigare när hans pappa dog i en flygolycka. Bilderna av honom och farfadern är varma, vardagliga och kärleksfulla och skulle kunna visa vilken välklädd farfar med barnbarn som helst (om det inte vore för slottsbyggnaden i bakgrunden).

Lennart har aldrig hört några reaktioner från hovet på bilderna, men på 1970-talet fick han i uppdrag att avbilda både Gustav VI Adolf och Carl XVI Gustaf för nya frimärken.

Så missnöjda kan monarkerna i alla fall inte ha varit.

Nervös inför kungafotograferingen var däremot Bruno Ehrs. Bruno är visserligen alltid nervös inför fotograferingar trots sin långa erfarenhet som fotograf, men när han skulle ta en bild av Carl XVI Gustaf inför Stockholms stads 750-års jubileum 2002 var det ännu värre än vanligt.

Bilden skulle bli en del av serien Omfamningen, där olika prominenta stockholmare porträtterades avslappnat blundande på en plats i staden.

Porträttet av kungen är taget med storformatskamera 8x10 tum en försommarmorgon på Skeppsholmen.

- Jag hade förklarat i förväg vad jag ville göra, men jag var ändå väldigt orolig för att kungen skulle backa ur i sista sekund, att han inte skulle vilja blunda eller tycka att min begäran var konstig.

För inte nog med att Carl XVI Gustaf skulle blunda på bilden, han skulle dessutom sitta på en rätt smutsig stentrappa med risk för tuggummifläckar och annat onämnbart på den kungliga kostymen.

Men kungen var en följsam modell och hade alls inget emot att vare sig blunda eller slå sig ner på stenen.

- Jag hade med en sopborste och en dagstidning som kungen sitter på fastän det inte syns på bilden. Det var ändå stiligt av honom att ställa upp.

Vissa har trott att Bruno Ehrs avslappnade bild av kungen är tagen i förbifarten, i ett obevakat ögonblick när kungen sitter ner och vilar. Det stämmer alltså inte, den är noggrant regisserad.

Svanen som seglar förbi kunde däremot inte regisseras — det var ren bonntur att den vita majestätiska fågeln gled förbi i rätt ögonblick.

Själv tycker inte Bruno att porträttet är det bästa han tagit. Men inget annat porträtt har fått så mycket uppmärksamhet.

- Vad man än har att säga om monarkin, så har den en dragningskraft.

Carl XVI Gustaf är själv fotointresserad och han och Bruno småpratade om Stockholmsfotografi.

- Han var väl insatt, vi pratade bland annat om Stockholmsfotografen Johannes Jaeger.

På omvägar har Bruno fått höra att kungen själv tyckte bra om bilden från Skeppsholmen, som också prytt omslaget på FOTO nr XX.

- Det har också sagts mig att kronprinsessan Victoria gillade bilden och nålade upp omslaget till FOTO på väggen i sin privata våning. Jag har inte sett det själv, men hört det från vanligtvis välunderrättade källor som det brukar heta.

När Carl XVI Gustaf fyllde 50 år 1996 skulle det tas ett paradporträtt i färg. Då ringde hovet Hans Gedda och bad honom komma till Kungliga slottet.

Hans hade fotograferat kungen tidigare, för tidningen Expressen, men nu var sammanhanget mer officiellt.

Medan han arbetade surrade ett tiotal personer runt i lokalen. Inga stylister och frisörer, men väl en person som hade ansvar för att medaljer och ordnar skulle hänga rätt samt en samling pressansvariga med Elisabeth Tarras-Wahlberg i spetsen.

- Jag vet inte vad de gjorde där, de sa inte så mycket. Det var en tyst fotografering överhuvudtaget. Kungen är tystlåten och jag kan också vara rätt tyst av mig. Vi förstod varandra väl. Jag minns att det var väldigt kallt i slottet, och varken kungen eller jag fick något varmt att dricka, säger Hans med ett skratt.

Fotograferingen varade i en dryg timma. Vid sidan av paradporträttet i färg tog Hans egna svart-vita bilder.

Kungen är antagligen van vid kalla och dragiga slott - han ser inte det minsta frusen ut på bilderna, tvärtom mycket värdig som på traditionella kungaporträtt. Mest ovanlig är bilden av handen som håller om ett värjfäste.

- Den kom till spontant efter att jag noterat att kungen hade snygga händer, riktiga pianisthänder, berättar Hans.

Att också den världsberömde Irving Penn har fotograferat en svensk kung känner nog inte så många till. Hans porträtt av Gustaf VI Adolf sticker ut i samlingen. Kungen ser outgrundlig och värdsvan ut där han poserar för bilden, med hakan lätt stödd i handen.

Det var museiintendenterna Eva-Lena Karlsson och Magnus Olausson som hittade Penn-porträttet när de letade igenom Bernadottebiblioteket efter bilder till utställningen Kungar i svart och vitt på Gripsholms slott. De bläddrade bland mapparna när det plötsligt dök upp ett kuvert märkt "Penn".

- Det kan väl inte vara den Penn, tänkte jag. Men när jag öppnade kuvertet gick det inte att ta miste på - det var Irving Penn som tagit bilden, säger Eva-Lena Karlsson.

Hur och varför bilden kommit till framgick av ett brev från Irving Penn till Bernadottebiblioteket, som fanns bifogat i mappen.

Penn var i Sverige för att göra ett bildreportage för den amerikanska bildtidningen Look 1964. Genom Gustav VI Adolfs svärdotter Kerstin Bernadotte, som var journalist, blev Penn bjuden till kungen på sommarslottet Sofiero i Helsingborg.

Eva-Lena Karlsson och Magnus Olausson lyckades komma över det gamla numret av Look, där bilden mycket riktigt fanns publicerad.

- Efter det verkar bilden ha fallit i glömska helt, trots att det är ett fantastiskt porträtt. Varken mina kolleger eller jag kände till att den fanns. Min högst personliga teori är att bilden blivit bortglömd för att den inte riktigt passar in i mallen för de traditionella kungaporträtten. Den är väldigt mycket Irving Penn… Samtidigt är den inte respektlös, modellen bemöts med full respekt som i alla hans bilder, tycker Eva-Lena Karlsson.

Irving Penn är 89 år i dag, men fortfarande verksam. Han finns på plats i sin studio på Fifth Avenue i New York när FOTO ringer upp. Hans assistent svarar, hör vad ärendet gäller, konfererar mumlande och räcker sedan över luren till Irving själv, som verkar vara på gott humör.

- Hello, how are you today Lena? frågar han på amerikaners vänligt entusiastiska vis.

Han minns förstås fototillfället.

- Men tyvärr kommer jag inte att vara till någon större hjälp med artikeln… jag uttalar mig nämligen aldrig om människor jag porträtterar.

Nästa officiella kungafotograf blir kanske prins Carl Philip? Prinsen är fotointresserad precis som sin pappa.

Carl Philip är just nu praktikant hos National Geographic-fotografen Mattias Klum, som är på uppdrag runtom i världen för Kungliga Vetenskapsakademien.

Fotnot: Utställningen Kungar i svart och vitt på Gripsholms slott är tyvärr över. Katalogen i form av en liten bok finns att få tag på i museibutikerna på Nationalmuseum och Gripsholms slott, eller genom e-post butiken@nationalmuseum.se