Hevonen Häst
Författare: Annika Korpi
Förlag: Norstedts

Eila Palo har flugit norrut för att tillbringa sommaren hos sin farmor som bor i Polcirkelland. Man ska inte säga Polcirkelland, det gör bara turister, men Eila gillar att säga så ändå. Hon är gammal nog att resa ensam med flygplan, men inte äldre än att hon har biljetten i ett snöre runt halsen. (Indiskret, om hon får säga det med egna ord.)
Eila har lämnat sin mamma och storasyster Lady Jenna bakom sig på Kliniken, ett ställe där den allsmäktiga dr Rosenstråhle styr och ställer. Kliniken är ett mentalsjukhus, dit Elias mamma måste åka med jämna mellanrum. Mamman är sjuk och självmordsbenägen. Döttrarna finns med när hon vistas på kliniken; de är någon sorts vagt mellanting av patienter och anhöriga och sitter ofta i själsdödande påtvingade samtal med dr Rosenstråhle.
När Elia flyger norrut med biljett runt halsen har mamman sovit oavbrutet i veckor. Eilas pappa befinner sig som vanligt på resande fot, någonstans på viktigt internationellt uppdrag.

Eila själv säger att hon är ett Det-bor-under-luggen-barn: det vill säga full av sådant som små flickor inte ska vara. Hon har en ovanligt uttrycksfull panna som måste döljas av en välkammad lugg. Annars skulle något kunna sippra ut. I Polcirkelland lever Eila efter sina egna regler, ständigt iklädd sin björnrosa pyjamas. Hon samlar på klipp om Karolina, 22, en mördad flicka som är den sommarens följetong i kvällstidningarna, och hon registrerar omgivningen noggrant utan att berätta vad hon tänker.

Annika Korpi berättar inte genast var Eilas sommar hos farmor utspelar sig, men hon släpper små vinkar i texten. Jag blir nyfiken - det är nog meningen - och tar fram Bonniers stora bil- och turistatlas över Sverige 98/99. Sjön Letto, ett av de få ställen som nämns med namn i boken, ska finnas på den i min kartbok hittills aldrig uppslagna sidan 65, ruta E27. Det är bara det att där Letto ska ligga finns ingenting, på 65 E27 syns bara en jämnt ljusblå bit av Bottniska viken strax söder om Haparanda. Jag letar efter Letto på måfå en stund men hittar ingen sådan sjö.
Senare får jag veta att Polcirkelland är ett annat namn för Övertorneå, min kartbok hade väl ett korrekturfel. Mycket i Annika Korpis Hevonen Häst fungerar på det viset: det som från början verkar oförklarligt faller sedan på plats.
Romanen är skickligt och mycket medvetet uppbyggd på så vis att den avslöjar mer och mer. Vad jag först tror är finska ord och fraser måste vara meänkieli eller tornedalsfinska, och ibland är det kanske inte det heller utan en egen Eila Palo-variant: kungastooli, lääruverkki, mellanmooli.
I inledningen är romanen nästan orwellsk, men snart går den över i någonting som snarast känns som ett litterärt möte mellan Monika Fagerholm och Samuel Beckett. Sjöarna och stämningarna är fagerholmska, den absurda tragikomiken i många situationer närmast beckettsk. Stommen är korta, kärva, lakoniska meningar som kryddas med ständiga små förnumstiga kommentarer tagna ur boken "Barn upptäcker naturen".
Formmässigt blir det hela en egen Korpi-blandning som bjuder motstånd, ett djärvt och stiligt försök.
Den gripande dimensionen är tänkt att finnas där, Hevonen Häst handlar trots allt om en djupt olycklig flicka. Men till mig når Hevonen Häst inte ända fram, jag betraktar den utifrån, analyserande. Jaha. Där är det. Inte riktigt som på Louvren. Mer som en när en snygging går förbi på ett utstuderat vis och man ser att han/hon är snygg men saknar något som gör honom/henne intressant på allvar.
Fast det är klart: att vara snygg är inte det sämsta.

Lena Kvist