Bergsprängardottern som exploderade

Författare: Lo Kauppi

Förlag: Norstedts

Äntligen en må-bra-bok för psykbrudar. Det menar jag som en komplimang, och med psykbrudar menar jag ungefär kreativa människor i allmänhet och alla tjejer som aldrig känt igen sig i chick-lit-böckernas rosa omslag.

Lo Kauppi är egentligen en sorts klassisk tjejbokshjältinna, bara tvärtom och för mycket på alla sätt.

Jag sträckläser hennes Bergsprängardottern som exploderade, trots att det blir lite för många ord ibland. Om det här inte blir en bestseller ska jag äta upp alla mina gamla blandband från 1986.

Lo Kauppi är ingen vanlig författare: hon vill bara berätta hur allt egentligen gick till. Innan hennes självbiografiska berättelse blev bok var den en monolog. Hon spelade den på teatrar runt om i Sverige, men också på fängelser och skolor. Nu kallas berättelsen dokumentärroman och består av 478 sidor med blågult omslag. Hon har till och med lagt med bilder från sitt verkliga liv.

Berättelser som samtidigt är arga uppgörelser med samhället är sannerligen inte det lättaste, men Lo Kauppi lyckas ovanligt bra.

Det märks att hon har teaterbakgrund: hon är grymt skicklig på att skriva dialog och duktig på att måla upp scener.

Scenerna är ofta tragikomiska, som när Lena – Lo heter Lena innan hon byter namn i slutet av boken – har svalt amfetamin i kondomer för att smuggla mellan London och Sverige. Kondomerna kommer aldrig ut och hon börjar bli orolig. Lena och hennes mamma åker och fikar hos moster och morbror i Bredäng och diskussionen vid kaffebordet slutar med att mostern, som är undersköterska, tar Idomin på fingret och försöker gräva fram påsarna.

”Nä, jag känner ingenting, lilla vän.”

”Nähä…” sa jag och drog upp byxorna. ”…men tack för att du kollade.”

För tio år sedan sökte förläggarna fortfarande efter den nya Jack, minns jag, sedan slutade de leta och nöjde sig med de perfekt formade språkexperiment på hundrafemti sidor som debutanter numera ägnade sig åt.

Något mer Jacklikt än Lo Kauppis är svårt att tänka sig. Den är vimligt pratig, energisk, arg och partyskildrande.

Det är många som skriver om sina liv nu, inte minst ur klassperspektiv. Det är inget nytt i sig, men till exempel Susanna Alakoski kallade sin självbiografiska Svinalängorna för roman. Lo Kauppi drar det självbiografiska ett steg längre och kallar sin text ”dokumentärroman”.

Intressanta är att man fattar precis hur det blev som det blev.

Prydligt kronologiskt berättade

Less is never enough

Så otroligt rolig och en sådan totalt osentimental

Den korta scenen ger en ganska bra bild av Lenas familj och hennes liv. Å ena sidan är allt normalt, trevligt umgänge med kaffe och Pågens kanelknyten. Å andra sidan är inget normalt.

Väldig risk att det blir tjatigt, många sidor och ingen egentlig dramaturgi, bara livet.

Läskigast och sorgligast är avsnittet från behandlingshemmet i Örträsk. Vuxenuppfostran, inte respekt.

Språkligt sett är jag ingen stor vän av hellre femton ord för mycket än ett för lite.

blandningen med å och e, men okej, jag köper att hon har valt den modellen.

Många ord. Men det var väl den här boken det måste bli.

Med alla dokumentära berättelser och bloggar tror jag vi kommer att minnas Lo Kauppi. Jag tror det här är genrens höjdpunkt.

Lena Kvist