Julia Peirone skapar sin egen verklighet. Hon lånar människor som passerar förbi på gatan och ger dem nya sammanhang.

Kaffekannan är pytteliten men bullarna på fatet kompenserar det med råge. Två sorter, fluffigt stora och nybakta.

Vi sitter i det lilla köket till Julia Peirones ateljé på Liljeholmen i Stockholm.

Hon har lite jet lag, tidsskillnaden sitter kvar i kroppen efter New York-resan hon kom hem från häromdagen.

Julia är en lyckligt lottad konstnär. Hon har just fått ett ett-årigt ateljéstipendium i London av Iaspis och ett offentligt utsmyckningsuppdrag av Statens Konstråd. Och hon har tre gallerister: Brändström&Stene i Stockholm, F5.6 i München och Daniel Cooney Fine Art i New York. Utländska gallerister innebär dock inte automatiskt berömmelse och rikedom, påminner Julia. För tio år sedan var det en större grej.

- Världen har blivit mindre och fler konstnärer har gallerister utomlands nu. Men jag vet att det är inte är lätt. Jag har aldrig hört talas om en gallerist som nappat efter att någon lämnat in sin portfolio, även om det är bra grejer. Det verkar som om galleristerna vill upptäcka konstnären själv. Och då gäller det att ha tur.

Julia började med att fotografera sin egen omgivning i Lund där hon växte upp. Hon tog med sig kameran ut på gatan och dokumenterade det hon såg.

Det gör hon fortfarande, men på helt annat sätt. Nu lyfter hon ut människor och föremål ur deras rätta miljö för att skapa bilder. Hon ger dem ett annat liv i en ny värld som fotografen har valt åt dem.

Kameran är alltid med när Julia är ute och reser. Från bilderna plockar hon sedan valda delar. Bakom varje färdig bild ligger hundra misslyckade varianter och försök.

Men vad säger människorna som finns på bilderna om att bli ryckta ur sin miljö och använda i ett konstverk?

- Ingen har känt igen sig hittills. Om de skulle se en bild tror jag bara de skulle tänka att människan på bilden är lik dem själva, eftersom miljön inte stämmer.

Fotografierna är ofta suggestiva och ödesmättade. De mörka bilderna har magiskt ljus och påminner om traditionellt måleri. Med Photoshop går det lättare, men Julia gör ungefär samma saker som i labbet: frilägger, belyser, men jobbar inte med olika filter.

- Ibland kan jag tycka att Photoshop får bilder att gå överstyr. Man kan airbrusha så mycket och det finns en tendens bland fotografer att överarbeta.

De ofta sparsmakade fotografierna får en extra dimension när man inser att de inte är tagna i en studio, utan att det funnits en miljö och ett sammanhang som Julia helt enkelt rensat bort.

Julias pastelliga bilder är mer humoristiska och bisarra än de mörka – eller kanske inte? För Julia är den rosa bilden där en kvinna med luva står med ryggen mot kameran den mest otäcka av alla. Den ingår i serien Northern Cities och är en skildring av Murmansk.

- Rosa på ytan, men… för mig var Murmansk precis sådär. Instängt, kvävande. Det var 30 grader kallt och ljust en timma om dagen, så jag kunde inte fotografera ute. Jag satt på hotellet hela tiden och såg de prostituerade komma och gå. Det kändes som om kärlek var en lyxvara där, något man inte kunde kosta på sig i fattigdomen.

Projektet Northern Cities var resultatet av en stipendieresa Julia gjorde tillsammans med andra fotografer. Uppdraget var att skildra en stad.

- Jag ville göra psykologiska porträtt av mig själv i de städerna istället för den traditionella bilden av en gubbe i kylan med en vodkaflaska, som är schablonbilden av Murmansk. Jag har inte befogenhet att berätta hans eller någon annan Murmansk-bos historia.

Men – att berätta andra människors historia är ju precis vad alla press- och dokumentärfotografer gör. Menar du att det är fel?

- Nej, jag respekterar många bra dokumentärfotografer, som Lars Tunbjörk. För mig blir hans bilder nästan konst. Men jag har svårt för den typen av pressfotografi som fastnar i krig, prostitution, fattigdom och elände.

Hon stannar upp och funderar:

- Fast jag såg en jättebra bildserie av en ung tjej som skildrat trafficking genom att bara fotografera husen där det hänt (Moa Karlberg). Så det handlar nog mer om att komma bort från klichéer än att inte ha befogenhet att berätta någon annans historia.

Julias bilder berättar hennes egen historia, men tanken är att de också ska berätta någon annans, någon som känner igen sig.

Fotografierna uppstår när den värld som finns inom oss alla konfronteras med det liv vi till vardags tvingas acceptera. Sprickan mellan oss och dem vi har blivit.

När vi sitter vi bordet i ateljén ringer telefonen några gånger. Ibland säger Julia sitt namn med svenskt uttal när hon svarar, ibland med spanskt ch-ljud. Hon förklarar att de som känner henne säger hennes namn med spanskt uttal, men när hon inte vet vem som ringer brukar hon svara med svenskt.

Det finns två olika sidor av Julias barndom. Hon föddes 1973 i Argentina och hennes familj kom som politiska flyktingar till Sverige när Julia bara var tre år gammal. De bosatte sig i Lund.

Den ena barndomsbilden visar en flicka som alltid kände sig annorlunda och hade en känsla av att stå utanför. I klassen var hon den enda invandraren. Hon minns hur hon iakttog och härmade de andra för att kunna passa in. Om hon bara gjorde precis likadant som de andra kunde inget gå fel.

Å andra sidan fanns ett tryggt fritt barn som hade konstnärliga föräldrar. I stadsdelen Östra Torn i Lund där Julia växte upp fanns blandade nationaliteter, hippies, vänsterfolk och grönavågare. ”Bejaka barnen”, var områdets tillåtande paroll och Julia och andra barn blev uppmuntrade att vara kreativa.

- Det var en varm miljö att växa upp i. Men i skolan kom barnen från ett annat område och det var där jag kände mig utanför.

Fantasi och magi blev viktigt. Julia hade tidigt ett behov av att hitta en egen värld och byggde den gärna själv med hjälp av gubbar och små skulpturer.

Som vuxen har hon funderat på sitt val att bli fotograf och kopplingen till hennes barndom.

- Med kameran står jag lite skyddat, vid sidan av det som händer. Samtidigt är den en ingång för att få komma in och vara med. Kameran registrerar allting precis som jag gjorde som liten, fast utan kamera.

Julia började fotografera som 14-åring. Efter perioden med bilder på omgivningen och Lunds gator upptäckte hon Cindy Sherman och Francesca Woodman.

- De har väl varit idoler för alla unga tjejer som fotograferar. För mig öppnade de något nytt och ledde in mig på konstspåret. Senare hittade jag Annika von Hausswolff, Annika Karlsson Rixon, Maria Miesenberger och Lotta Antonsson, hela den generationens kvinnliga fotografer. I dem kände jag igen mig.

Vägen till Högskolan för Fotografi i Göteborg gick via fotokurs på Folkuniversitetet, praktik hos fotograf, Biskop-Arnös fotogravyrutbildning och Kulturama i Stockholm.

Julia kom in under konstnären Tuija Lindströms tid som rektor för HFF. Ganska tidigt förstod hon att hon ville göra egna konstnärliga bilder, inte press, mode eller reklam.

- Vår klass funkade bra ihop med Tuija Lindström, det var en aktiv klass och ett starkt gäng. Inte så att hon var en mentor för mig, jag har egentligen aldrig haft någon mentor om jag ska vara ärlig. Men Annika Karlsson-Rixon har varit viktig. Hon har funnits i bakgrunden och jag har känt hennes stöd.

I Göteborg var ett av Julias stora nöjen att gå på loppisar och i antikaffärer. Hon köpte två saker: gamla kameror och gamla vykort.

Med vykorten började Julias projekt Blind smek min kind, med en tecknad vit streckfigur som lägger sig i överallt och dyker upp i diverse situationer.

Julia satt med lupp och tittade på vykorten för att hitta bra scener. Tanken att människor bara råkat promenera förbi på ett torg eller en strand och hamnat på en vykortsbild fascinerade henne. En tjej vid en poolkant, ett kärlekspar hand i hand – alla hade de ovetandes blivit förevigade av en anonym fotograf och skickade av turister till vänner och bekanta.

- Jag satt och lekte med materialet och började rita en figur som föreställde mig själv. Jag tänkte på närvaro och frånvaro, på att vara där men ändå inte med.

Den vita konturpersonen är aktiv ibland, passiv ibland. Hon är som en ängel eller en osynlig flicka som kommer in och vill vara med överallt.

Senare tog Julia med den osynliga flickan till fotbollsplanen. Flickan griper in och visar rött kort, gör en cykelspark eller knyter en fotbollsspelares skor. De bilderna är humoristiska och kan tolkas feministiskt genom den osynliga flickan på männens arena.

- Jo, fotboll är ju väldigt grabbigt. Jag ville göra något kring den miljön.

Matchen är för övrigt Argentina-England VM 1998, vilket gör bilderna till en humoristisk blinkning till alla latinska fotbollsfans, som vet att Argentina slog ärkefienden England efter straffläggning.

Julias bilder fungerar ofta så: det finns mer i dem än vad man ser vid första anblicken. Ganska ofta finns där också humor, åtminstone om man har en dragning åt det vemodigt smålustiga och det tragikomiska.

Flickan fortsätter mot tjejrelationer, två-och-två-lekar och barnkalas, och till sist börjar hon på ett tämligen maniskt sätt gå fram med dammsugare och skurtrasa i naturen.

Städningen var flickans sista insats, efter det har hon fått vila från sitt uppdykande i alla dessa bilder.

För att få konturerna hos den osynliga flickan rätt fotograferade Julia sig själv i den pose hon ville ha. Sedan ritade hon av figuren i vitt, direkt på bilderna.

- Omvägsprocessen ger dem liv. Det händer något när jag måste agera själv. Det är nog tur att Photoshop inte fanns när jag gjorde det projektet.

Ofta tar Julia med sig kameran ut för att lägga en pusselbit till en bild hon ännu så länge bara ser i sitt huvud. Det behövs en fågel – har hon någon fågel? Annars måste hon ut och hitta en. Hon vet inte alltid hur fotot ska se ut och tänker inte i termer av att hon ska göra en bild som till exempel handlar om döden.

- Jag hittar en yta, och hittar sedan innehållet via ytan.

Hon använder helst mellanformatskameran Pentax 6x7.

Vid ljusbordet tittar hon igenom sitt negativarkiv, för att se om något händer under bläddrandet och granskandet.

- Ljusbordet är jätteviktigt. Där kan jag få idéer. Det är ett surrogat för labbet, nu när jag annars har gått över till att jobba vid datorn.

Processen att göra bilder blir långsammare med åren.

- Som 23-åring var jag odödlig, det är jag inte längre vid 33. En viss energi försvinner, samtidigt är jag mer säker som konstnär.

När hon var 23 betydde det liv eller död om bilderna var bra eller inte. Varje bild ropade till omvärlden: Duger jag? Nu är Julia trygg i sitt konstnärskap och kan fundera på vilka bilder som verkar kommunicera bra med andra människor och vilka som inte gör det.

- Den svarta serien och den osynliga flickan verkar fungera bäst. De svarta bilderna har sålt mycket, det verkar som om folk har behov av den sortens dramatiska bilder.

En Julia Peirone-bild kostar mellan 3 000 och 50 000 kronor beroende på storlek och serie. Branschen är osäker och det tar tid innan bildförsäljningen blir tillräckligt kontinuerlig för att vara en inkomst att lita på.

- Försäljningen har börjat ta mer fart. Och jag har fått ett offentligt utsmyckningsuppdrag som ger en del inkomst.

Uppdraget – som gäller utsmyckning av Linköpings Universitet - har hon fått av Statens Konstråd.

Tills vidare jobbar Julia som lärare på ett mediegymnasium i Stockholm och som projektledare inom fotografi på Konsthögskolan i Umeå.

- Jag får energi av att undervisa och hoppas att jag kan funka som ett stöd för yngre konstnärer.

--

Fotnot: Julia Peirones bilder visas i en separatutställning på Skärets konsthall i Nyhamnsläge i Skåne till och med den 29 juni.

Hon kommer att medverka i Pragtriennalen 2008 med nya arbeten.

Fler bilder på www.juliapeirone.com