Text: Lena Kvist

Porträttfoto: Nicky Bonne

Det finns ett kafé i danska Ry, ett kafé som är alldeles tomt så här kring lunch en vanlig vardag.

Där väntar jag på Joachim Ladefoged. För att vara hemstad för mannen som i dansk press kallats ”fotografiets danske Mick Jagger” är den jylländska byn Ry väldigt lite rock’n’roll. Tåget mot Skanderborg far igenom byn då och då. Hundägare promenerar förbi. Skolbarn släntrar fram ätande på bullar från bageriet.

Men se – då kliver Joachim själv in genom kafédörren. Han har andan i halsen, är sen från ett möte och har kört som en tokig tillbaka från Århus för att komma hit.

Man kan snabbt konstatera att pressen ljuger som vanligt. Det är extremt lite rockdiva och mycket ”trevlig-vanlig-jeans-och-gympadojor-snubbe” över Joachim Ladefoged.

Han sjunker ner vid bordet. Det är en stressig vecka. Just nu jobbar Joachim med ett stort uppdrag för en arkitekturfirma. Han fotograferar byggnader runt om i världen, i ett reklamprojekt som också ska bli en fotobok. Han var nyss i London och Aberdeen och härnäst flyger han till Grönland, där han aldrig har varit förut.

Han skrattar lite:

- Det kanske låter spännande. Men jag har bara ett enda dygn på mig på Grönland. Jag hinner inte se något.

Joachim har varit en av de mest framgångsrika skandinaviska fotograferna under 1990-talet och 00-talet. Han gjorde sig ett namn som press- och dokumentärfotograf, inte minst med bilderna från Albanien.

Nu verkar han lyckas med något som många fotografer skulle vilja ha receptet på: De egna projekten är fortfarande viktigast, men 75 procent av inkomsterna kommer från kommersiella uppdrag.

- Jag behåller min stil i reklamuppdragen. Jag utgår från att folk anlitar mig för att de vet hur jag fotograferar, och vill ha bilder som ser ut så.

Reklampengarna ger möjlighet att jobba med de reportage Joachim vill. New York Times Magazine må vara en av de mest prestigefyllda uppdragsgivarna i världen men de betalar lik förbaskat bara 500 dollar om dagen i arvode. Det räcker inte i längden för en fotograf som måste hålla sig med dyr utrustning.

Just New York Times Magazine är Joachims största redaktionella uppdragsgivare nu. För dem har han nyligen gjort ett reportage om irakiska flyktingar i Syrien. Det är ett svartvitt reportage, estetiskt stillsamt men samtidigt rörigt och oroligt. Det finns något starkt motsägelsefullt, ett nervöst lugn över bilderna.

Ett tidigare reportage för New York Times Magazine handlade om cheerleaders i Kentucky. Bilderna visar cheerleaders som åtminstone jag aldrig sett dem förut. Pompom-bollar och stora tandkrämsreklam-leenden saknas helt, istället ser vi skickliga akrobater som fyller bildrutorna med sina kringflygande kroppar.

Just nya vinklar och att leka med bildspråket är viktigt för Joachim – både när det gäller personliga bilder och uppdrag.

Joachim visar sig läsa FOTO regelbundet och har bra koll på svensk fotografi.

Han svarar diplomatiskt när jag frågar hur han ser på dansk fotografi kontra svensk.

- Danska pressfotografer har vunnit 25 priser i de senaste årens World Press Photo-tävlingar, svenskarna har knappt vunnit några. Men å andra sidan har vi ingen Lars Tunbjörk i Danmark. Vi har ingen Anders Petersen, och vi har inget Hasselblad Center.

Hur viktigt är det då med priser?

- Många tror att hela världen ligger öppen om man vinner i World Press Photo, men så är det inte. Jag skickar själv inte in till pressfototävlingarna längre, jag känner inget behov av det. För en ny ung fotograf kan de vara ett bra skyltfönster. Men tävlingarna kan också bli ett problem, som vi har pratat om här i Danmark. Många fotografer vågar inte chansa och pröva något nytt, för då vinner de kanske inte.

Joachim äter sin tonfisksallad med rastlös energi, snabbt och effektivt. Antagligen fotograferar han på samma sätt. Han är oerhört produktiv och den späckade hemsidan med bilder tar en halv dag att ta sig igenom. I portfolion finns bilder från Jemen och Newfoundland, Tokyo och Shanghai.

Den som tar sig tid att läsa hans CV får veta om priser i Picture of the Year, World Press Photo och förstås danska Årets bild.

Han berättar gärna, med ett sådant där obekymrat danskt självförtroende som många svenskar innerst inne är avundsjuka på (medan vi muttrar att danskar är dryga).

En manusförfattare i Hollywood skulle inte ha kunnat skapa en bättre story än den sanna om Joachim Ladefogeds liv.

Han föddes 1970 och växte upp med sin mamma och sina syskon på olika ställen i Jylland. Familjen flyttade mycket. När Joachim var tonåring bodde de i ett hippiekollektiv.

- Min mamma var ingen hippie, men hon tyckte det var ett bra sätt att bo på eftersom hon var ensamstående. Och det var det också. Det var inte så flummigt även om en del av mina kompisar där rökte hasch. Men inte jag. Jag var en sportkille, jag bara tränade.

Fotbollen var viktigast. Joachim var duktig och började på idrottsgymnasium. Men från en dag till en annan gungade världen till och välte: som 17-åring fick Joachim svår reumatism och hamnade i rullstol.

Plötsligt satt han vid sidan av fotbollsplanen utan att kunna spela, utan att ens kunna resa sig ur stolen. Självklart var sjukdomen ett oerhört trauma. När allt var som svartast föreslog Joachims mamma att han skulle skaffa en kamera. Fotografera kunde han ju göra fastän han satt i rullstol. Det räddade hans liv.

- Fotografin gav mig energin tillbaka. Istället för att leva livet som jag gjorde innan kunde jag vara vid sidan av och registrera. Jag blev helt uppslukad.

Joachim var sjuk i fyra år. Han hade svåra smärtor, och ville inte ta vanlig medicin på grund av alla biverkningar. Till sist blev han botad av en homeopat. När han var tillräckligt stark för att börja jobba kunde han få en praktikplats på lokaltidningen i Århus betald av kommunen.

- Men det ville jag inte. Jag ville ha praktik för att jag var bäst, inte för att jag hade reumatism. Så jag gick upp till tidningen på egen hand, utan att säga något om att kommunens erbjudande om betald praktiklön. Jag fick jobbet.

Alla som jobbat på lokaltidning vet att det är hårt: Joachim hade sex-sju uppdrag om dagen.

- Det ger rutin. Jag tror att bra fotografi handlar om fem procent talang, resten om hårt arbete.

Samtidigt var de snabba jobben inte särskilt tillfredsställande. Joachim kunde inte vara den fotograf han ville vara om han skulle leverera bilder från två fotbollsmatcher och några ströjobb om dagen.

På sin fritid började han göra egna reportage. Ett ställe som engagerade honom extra mycket var en husvagnscamping i Berlin, en fristad för diverse udda existenser. Med en bild därifrån vann han pris i danska Årets bild 1994.

- En kollega tyckte inte att jag skulle ha fått priset egentligen, eftersom jag inte hade tagit bilden på ordinarie arbetstid.

Men den stora danska tidningen Politiken tyckte inte det var något problem att fotografer fotograferade även på sin fritid.

De gav Joachim jobb, reportageuppdrag och stor personlig frihet. Han fick stora framgångar – men stannade bara i tre år, innan han sa upp sig.

- Jag var på en workshop med den amerikanska fotografen Constantine Manos. Han sa att mina bilder var bra men att jag bara hade klättrat halvvägs uppför väggen mot toppen. Först blev jag sur. Men när jag kom hem blev det som en nödvändig spark för att komma vidare. Jag är honom evigt tacksam.

Är det viktigt att vara bäst?

Han funderar.

- Nej. Och ja. Nej för att jag inte behöver tävla, men ja för att det öppnar möjligheter att vara bäst. Man får jobba med det man vill.

Albanienbilderna, som också blev en bok, var Joachims första riktigt stora projekt. Hans Albanien är en ganska dyster plats. Han försökte skildra vardagslivet där under slutet av 1990-talet, men det var svårt att hitta någon annan vardag än sönderskjutna hus, begravningar, misär och hunger.

Det är svarta berättelser. Men även om motiven är mörka är bilderna ofta svidande vackra: en sörjande man med paraply som går över ett lerigt fält, ett brödstycke som slungas från ett lastbilsflak till hungriga flyktingar i Kukes, en mager pojke som dyker mot vattenytan i en konstgjord sjö.

Han reste tillbaka tre gånger redan samma år, och sedan ytterligare elva under de närmaste åren. Han dokumenterade hur gerillan UCK kämpade mot serberna, hur serberna fördrev albanerna ur Kosovo och hur albanerna sedan kom tillbaka och hämnades.

Nu är det längesedan och han har tappat kontakten med alla dem som blev hans vänner.

- Men jag har faktiskt funderat på att resa tillbaka till Albanien och se vad som hänt nu, tio år senare.

Vi måste vidare från caféet. Efter ett snabbt måste-möte i Århus där jag väntar på Joachim medan han höstar in beröm från reklambyrån landar vi hemma hos honom.

Han har ett kontor på byn i Ry, men är nästan aldrig där. Istället arbetar han hemma, i det nybyggda huset han delar med frun Anne.

Två barnstolar har plats vid köksbordet. De tillhör Jacob, 6 och Nicolai, 4, som snurrar omkring i huset på väg till barngymnastiken.

Tidigare reste Joachim mer än han var hemma. Det är annorlunda nu.

Några månader efter att äldste sonen Jacob fötts flög planen in i World Trade Center, och amerikanerna började bomba i Afghanistan. Det blev stor dramatik i världen. Joachim funderade på var han ville vara – i Afghanistan och dokumentera kriget mot talibanerna eller hemma vid spjälsängen. Vad var viktigast i livet?

- Jag vill vara en bra pappa. Jag har själv inte haft min pappa som en del av mitt liv när jag var liten. Jag ville inte åka till Afghanistan och ta risken att lämna min pojke utan pappa.

Som Joachim beskriver beslutet var det lätt att fatta. Samtidigt konstaterar han att han därmed valt bort möjligheten att bli riktigt stor:

- Det går inte att bli den bästa fotografen i världen när man har familj. Man måste välja. Bakom varje framgångsrik person står ett illa tilltygat barn. Och jag föredrar att vara den tionde bästa i världen, och ha en riktig familj. James Nachtwey, en av mina gamla idoler, har satsat allt på jobbet och aldrig haft familj. Vet du vad han sa om mitt beslut, med glimten i ögat: ”När jag blir vuxen vill jag bli precis som du.”

--

Verkar allt irriterande rosenrött? Det har inte alltid varit så.

I två år var Joachim en del av Magnum. Det världskända fotografkollektivets medlemmar träffas den sista helgen i juni varje år i New York, Paris eller London för att rösta in nya medlemmar. Den som passerat det första nålsögat får ett provmedlemskap på två år. Det gäller att minst 75 procent av medlemmarna röstar ja för att medlemskapet ska gå till nästa steg.

Det året Joachim skulle röstas in skedde mötet i Paris. Han reste dit med gott självförtroende. Att de andra medlemmarna röstade ut honom på mötet blev en chock.

- Jag saknade en enda röst. Så de röstade om, och jag saknade fortfarande en röst. Jag tror att jag hade fått dem att surna till. Jag ställde mig upp på mötet – det gör man bara inte som provmedlem – och pratade om hur unga fotografer idag såg Magnum som lite av en dinosaurie. Jag hade med familjen till på köpet, och presenterade dem för Magnummedlemmarna i pausen. Dessutom var mina nya bildreportage helt annorlunda än dem jag först kommit in med. Då var det Albanien och Kosovo, sedan hade jag fotograferat modeveckan i Paris och bodybuilders.

Efter mötet såg Joachim Henri Cartier-Bresson, legendarisk fotograf och en av Magnums grundare sitta utanför lokalen. Han hade inte varit med och röstat.

- Jag tänkte att jag skulle gå fram och säga hej till honom, eftersom det förmodligen skulle bli första och sista möjligheten i livet. Jag berättade att jag blivit utkastad från Magnum. Henri Cartier-Bresson kände ju inte mig men sa ”they’re a bunch of assholes”. Så det var ju lite roligt mitt i chocken.

Även om utröstningen från Magnum sved, hämtade Joachim sig så småningom.

Den stora upprättelsen kom när han kom med i VII Photo Agency. VII (uttalas Seven) är den enda bildbyrån i världen som kanske slår Magnum vad gäller anseende.

Det var i New York i januari 2004, knappt två år efter att Joachim fått lämna Magnumrummet med slokande huvud. I VII blev han kollega med gamla idoler som James Nachtwey och Eugene Richards. När magasinet American Photo gjorde en lista över världens mest inflytelserika inom foto kom Joachim och alla de andra VII-fotograferna trea på listan – långt, långt före Magnum som inte nämndes alls som kollektiv men som hade med enstaka fotografer längre ner. Sådana listor kan man förstås ta med en nypa salt, men trots allt får man kalla det en revansch.

Bodybuilding-bilderna som inte imponerade på Magnum har Joachim fortsatt med och ska göra en utställning och bok av under 2008. Många av bilderna är tagna i Sverige, eftersom bodybuilding är en större sport här än där.

Det allra viktigaste projektet någonsin är personligt och har arbetsnamnet Time after my time. Det dallrar av färger och handlar om Danmark.

- Jag började fundera på jag ville föra vidare och visa för mina barn.

Time after my time är resultatet av det. De bilderna är mitt hjärteblod. Det tog ett tag innan jag hittade formen.

Han ville inte använda klassisk svartvit dokumentärfotografi, samtidigt, men kunde samtidigt inte identifiera sig med samtida konstfoto med ”urin och menstruationsbindor”.

- Jag har lagt den fotografiska fåfängan åt sidan och försökt göra en rak och ärlig bok. Det ska inte vara för läckert, utan registrerande.

Alla bilder är återbesök på platser där Joachim växt upp.

De är vackra, vemodiga, känslosamma bilder i färg. Många av huvudpersonerna på bilderna är barn, barn som nu bor i Joachims gamla rum – många rum eftersom familjen flyttade så ofta.

Det är skolbussen mot Silkeborg, middag i hippiekollektivet och en fotbollsplan där en pojke står vid sidan av. Man behöver knappast ha läst sin freudianska grundkurs för att koppla den bilden till Joachim och hans reumatism.

- Visst är det självterapi jag sysslar med, men varför skulle det vara något dåligt?

Fotoböcker säljer små upplagor och varken bodybuildingboken eller Time after my time kommer att bli någon storsäljare. Ett stipendium från Hasselbladstiftelsen betalar en del av kostnaderna, men det mesta måste Joachim skaffa fram själv.

Återigen blir det reklamjobben som får betala. Genom förmedlingsbyrån Sumo i Danmark får Joachim mängder av jobb, och det senaste året har han också fått Bernstein & Andriulli i New York som ny agent för kommersiell fotografi. Där finns reklamuppdrag åt jättekunder med enorma budgetar.

- I Magnum var det inte populärt att jag gjorde kommersiella uppdrag. Men tiden har sprungit ifrån många fotografer. Det finns inga pengar i svartvita reportage – om det fanns det skulle jag inte göra något annat. Samtidigt är inte mitt mål att bli rik, för då skulle jag ju enbart göra reklamuppdrag.

Nyligen har han också fått ett uppdrag för tidskriften som slår allra högst för många fotografer: National Geographic. Han fotograferade ett reportage från New Foundland, där fiskarna får svårare och svårare att få jobb och där den gamla sortens livsstil håller på att försvinna. De är vackra, mjukt grå fotografier som – ännu en gång – bär på starkt vemod.

Men han kommer aldrig att bli en stor National Geographic-fotograf, någon som reser jorden runt och är borta halvårsvis i sträck. Han har valt sin familj.

Vi har suttit vid köksbordet och tittat på bilder länge och nästan glömt bort Jacob och Nicolai.

Men från toaletten hörs nu en klar och uppfordrande stämma:

- Fääärdig!

--

Teknik och fakta: Joachim har inte använt film på fyra år, utan bara sina digitala Canon-kameror.

Det var när han flyttade från Köpenhamn till lantliga Ry han gick över till digitalkamera, för att kunna jobba hemifrån obehindrat.

Han använder mest 35 mm och 74 mm, eller ett 24-70 objektiv.

Oftast använder han naturligt ljus, och om han någon gång använder blixt är det utomhus.

- Hellre 1/8 del än blixt inne, även om det blir skakigt.

Han har två olika förhållningssätt till bildmanipulation i datorn. Som dokumentärfotograf gör han samma sak han kunde göra i mörkrummet, varken mer eller mindre. Klonstämpeln är absolut förbjuden. Som reklamfotograf gör han precis vad som helst. Och det är inga problem att hålla isär rollerna, anser han.

Att han gått från svart-vitt till att använda mer färg beror till stor del på att han är praktiskt lagd och insåg att det var svårt att få jobb som svart-vitt-fotograf.

- Jag vann priser, men fick inga uppdrag.

Joachim Ladefoged samlar på fotoböcker och har 500 fotoböcker. Bland favoriterna finns Luc Delahayes Winterreise, Gilles Peress Telex Iran, Eugene Richards, James Nachtwey, Trent Parke, Anders Petersen och Paolo Pellegrin.

Fler bilder på www.joachimladefoged.com