I Sveriges väntrum

Författare: Lasse Granestrand

Förlag: Norstedts

Någonstans i Norrland står Mohamed från Libyen i sin kiosk.

Suleiman från Irak väntar i Bergsjön i Göteborg på att hans älskade fru ska komma efter till Sverige.

Bulgarienturkiskan Selver Ahmed jobbar på restaurang, medan hon hoppas att hennes barn ska plugga vidare.

De är tre av de flyktingar som kommit till Sverige och som journalisten Lasse Granestrand träffat under arbetet med reportage- och debattboken I Sveriges väntrum.

Det här är trovärdig journalistik värd att lyssna till. Lasse Granestrand har gjort över hundra intervjuer. Det blir många namn och öden att hålla reda på. Men texten fungerar fint, genom hela boken leder Lasse Granestrand lugnt läsaren, visar och uppmärksammar utan att peka med hela handen. Dessutom skriver han ju ovanligt bra.

Medan Lasse Granestrands bok ligger på mitt vardagsrumsbord rullar en integrationsdebatt på teve. Basem Mahmoud från Rosengård i Malmö går hårt åt integrationsminister Nyamko Sabuni. Fler debattörer bryter in, röster höjs.

Röster höjs. Så är det ofta i debatter om flyktingar, invandrare och integration.

Men I Sveriges väntrum är en annorlunda bok.

Den går på djupet med Sveriges flykting- och invandrardebatt, utan att peka ut skurkar och hjältar.

Snarare är den en revansch för politiker och tjänstemän som målats ut som ondskefulla och/eller korttänkta i medierna.

Här kommer till exempel Marie Hessle - utredaren som skrev i sin rapport att de apatiska flyktingbarnen kanske simulerar – till tals. I medierna verkade det som om Marie Hessles huvudtes var att de apatiska barnen bluffade. När Lasse Granestrand läst hennes rapport träder en annan bild fram: den stora delen av utredningen talar om andra lösningar, även om möjligheten till simulering i enstaka fall nämns.

Som mediekritiker är Lasse Granestrand vassare än mot politikerna. Han går ganska hårt åt Gellert Tamas, upphovsmannen till Uppdrag gransknings program om de apatiska barnen som fick så stor uppmärksamhet i höstas men som Granestrand anser ger en ensidig bild.

Lasse Granestrand både beskriver verkligheten och analyserar den.

Han sammanfattar sina tankar i trettioen tankar i slutet av boken, där den första lyder: ”Sverige bör av en rad goda skäl ha en generös och rättssäker invandrings- och flyktingpolitik. Frågan får aldrig lämnas att hanteras av dem som är emot.” Med den utgångspunkten vågar Lasse Granestrand också lyssna till dem som är kritiska mot flyktingmottagningen.

I boken lyfter han också fram andra människors goda förslag.

En klok idé har Lars Stjernkvist, socialdemokratiskt kommunalråd i Norrköping, och Östergötlands landshövding Björn Eriksson kommit med: att det skulle kunna vara obligatoriskt för kommuner att ta emot ett visst antal flyktingar.

Nu kan Täby ta emot 30 flyktingar under 2006, medan Järfälla – som är ungefär lika stort och enligt Granestrand har likartad arbetsmarknad – tar emot 200. Det är inte okej.

Och om man kan ha obligatorisk skyldighet för kommuner att tillhandahålla förskola kan man väl ha obligatorisk skyldighet att ta emot flyktingar?

Lena Kvist