Namn: Emma Igelström

Ålder: 26

Bor: I Göteborg

Familj: Sambon Johan Staafgård, 27, samt mamma, pappa och storebror Micke.

Yrke: Gruppchef på SEB, innan dess framgångsrik simmare med bland annat tre VM-guld och nio EM-guld på meritlistan.

Aktuell: Med boken Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin, som hon skrivit tillsammans med sportjournalisten Carina Olofsson.

Det är inte Simmar-Emma som öppnar dörren till lägenheten i Lunden i Göteborg. Det är bara Emma, en glad 26-årig tjej i mjukisbyxor och knallröd polotröja, med smårufsigt hår draget bakåt i en hästsvans. Hon ser frisk ut.

På bordet ligger en nyss öppnad kartong med böcker. I morse fick Emma sin egen bok "Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin" med posten från förlaget Forum.

— Det känns konstigt. Roligt, förstås. Men nervöst också, att folk ska läsa och tycka saker om boken.

Emma Igelström från Karlshamn var ett simsportens underbarn. Hon vann sitt första senior-SM-guld på sin 14-årsdag.

Emma hade stor talang, hon tränade hårt och vid VM i Moskva 2002 åtta år senare stod hon på toppen av sin karriär. Hon blev den första kvinnan någonsin att simma 50 meter på under en halv minut. Med 29,96 tog Emma VM-guld och satte nytt världsrekord.

I tidningarna fanns bilder av en glädjestrålande Emma, en ny, ung, stark och fantastisk svensk simdrottning.

I dagboken fanns en annan sanning: "Inte äta, inte äta, inte äta... Av mat blir du tjock och ska man vinna VM får man inte vara tjock./.../Hur kunde du? Vräka i dig så mycket mat. Du är ju helt besinningslös. Äcklig! Värdelös, ful och dum!".

Emma svalt sig, hetsåt och kräktes i hemlighet. Trots att hon simmade snabbast i världen var hennes självkänsla i botten.

Hennes ätstörningar följde henne genom hela simkarriären. När OS 2004 — Emma stora mål - började närma sig blev ångesten värre och värre. Emma började få sömnsvårigheter, irrade runt i sin lägenhet, grät, åt och spydde. Alla krafter rann ur henne, och hon insåg att det inte skulle bli något OS. Emma hade inte berättat för sina föräldrar hur illa det stod till med hennes sjukdom, men nu bekände hon allt för dem. Hon åkte hem till Karlshamn, och fick hjälp att hitta ett behandlingshem för ätstörningar: Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

— Inte så farligt, faktiskt. Jag hade bestämt mig för att vara totalt ärlig, att det var enda sättet att göra den här boken. Ämnet är väldigt personligt, men samtidigt vet jag att många kan känna igen sig i det jag berättar. Jag ville att boken skulle bli lättläst, så att unga och folk som inte läser så mycket annars lätt ska kunna ta den till sig.

— Som elitidrottare vill man alltid utvecklas och bli bättre. Det kan gå snett där. Jag hade väldigt låg självkänsla, och var ständigt upptagen med att alla andra skulle tycka om mig.

— Nej, jag är inte alls arg på honom. Jag är nog mer arg på samhället, på idealet. Visst kan man som tränare tänka på hur man uttrycker saker. Men jag var så känslig då, jag kunde tolka allt folk sa som att det var riktat mot mig.

- Vi åt alltid tillsammans där, och ingen fick lägga upp mat själv. Jag fick kämpa för att få i mig varje tugga i början. Karin, min kontaktperson, peppade mig jättemycket. Jag fick guldstjärnor i en bok för varje liten framgång, som när jag klarat ett dygn utan att kräkas. I början var det strängt förbjudet med träning, och det var minst lika svårt som att börja äta igen. Behandlingstiden var åtta månader. Jag lämnade behandlingshemmet i november 2004. Då kände jag mig fri och lättad, samtidigt som det kändes lite osäkert att klara sig på egna ben.

- Ibland var det lite jobbigt, som när folk hade synpunkter på vad jag åt. En gång när jag skulle köpa en godispåse kom det fram en dam och frågade om jag verkligen skulle äta det där, med tanke på min sjukdom. Men det var också väldigt, väldigt många som stöttade mig och kom med uppmuntran. När jag träffade min pojkvän Johan visste han redan allt om mina ätstörningar, eftersom han läst om mig i tidningen. Och det var faktiskt bara skönt, då slapp jag förklara allt.

— När jag var ensam hemma åt jag och kräktes på kvällarna. Jag försökte att inte äta något på dagarna, utom frukt. Ofta lyckades jag svälta mig på dagarna, men på kvällarna rasade allt. Jag vräkte i mig mat, allt som fanns i närheten. Pasta och glass var bra för det var lätt att kräkas upp efteråt. Ibland kunde jag kräkas sju-åtta-nio-tio gånger på en kväll. Efteråt kände jag mig tom och ledsen. Jag var inte nöjd med att ha kräkts upp maten, jag hade ångest för att jag ätit överhuvudtaget. En bulimiker är en misslyckad anorektiker, egentligen.

— Det gick. På något sätt vande sig kroppen. Och ibland var jag ju tvungen att äta, om man var på träningsläger eller i sällskap med andra människor. Fast om jag kunde smyga undan kräktes jag då också.

— Först fanns inte träningen på kartan. Varför skulle man träna om man ändå inte skulle bli bäst i världen? Men nu inser jag att man kan träna för att må bra och för att det är roligt. Jag kör mest spinning och body pump, 4-5 gånger i veckan. I morse var jag faktiskt ute och sprang för första gången sedan jag blev frisk. Men simmar gör jag inte. Jag tycker inte att det är så kul.

— Det är ett samhällsproblem överhuvudtaget, men visst finns det mycket ätstörningar inom idrotten. Idrottare är ofta högpresterande människor. Jag önskar att tränarna skulle ha bättre koll på vad man ska göra om någon verkar ha ätstörningar. Alla tränare vet vem de ska ringa om någons axel går ur led, men inför anorexi står de handfallna. Jag vet flera fall där man har stängt av idrottare från träning, men det är inget bra sätt att hantera problemen. Det är bättre att ha kvar personen i gruppen och stötta honom eller henne där.

— Tänderna har klarat sig förhållandevis bra, men jag har blivit laktosintolerant ganska nyligen. Läkarna tror att det beror på att magen varit så illa behandlad.

— Jag gillar mat, och jag kan njuta av mat. Och jag kan ta en kaka, eller tacka nej. I början efter behandlingen kände jag ibland att jag var tvungen att tacka ja för att visa att jag inte var sjuk. Ibland slåss jag med fortfarande med känslan av att jag ätit för mycket eller för onyttigt, men det gör ju många andra människor också.

— I maj blir det två år sedan jag kräktes sista gången. Men jag är vaksam på situationer där det finns risk att jag ska få återfall, om jag blir stressad till exempel. Då måste jag gå undan, sätta mig ner och varva ner ensam en stund. Min sambo Johan är jättebra, han ser när jag behöver ta en stund för mig själv. Sista biten i min rehabilitering var nog att skriva boken, att gå igenom och fundera över varför jag gjorde som jag gjorde.

— Jättemycket! Jag har lärt mig så mycket om mig själv av vad jag gått igenom. Under behandlingen lärde jag mig att skriva upp tre bra saker med varje dag, och nu uppskattar jag de små sakerna i livet mycket mer. Då var allt svart eller vitt. Nu kan jag vara ganska nöjd med en grå dag.

— Ja. Jag alltid tävlat med mig själv, i första klass gjorde jag klart treans mattebok. Men nu låter jag inte livet styras av mina prestationer längre. Jag kan bli sur och besviken om jag misslyckas, men jag vet att jag är en bra människa ändå.

— Jag har slutat tänka så mycket på framtiden. När jag simmade måste jag alltid se framåt, mot nästa tävling, eller OS 2004. Då glömmer man att stanna upp och se sig omkring. Nu tar jag en dag i sänder, och njuter av det.

Lena Kvist