Text: Lena Kvist

Lugnet råder oftast över Hotagsfjällen. Men när en renhjord kommer rusande dammar och dånar det. Tusentals klövar hamrar mot marken som skakar där djuren störtar fram i full karriär.

Bakom hjorden rider renskötarna på sina hästar.

Framför hjorden ligger fotograf Christer Olofsson från Göteborg, i ett provisoriskt gömsle bakom en sten och under en stor soldatregnrock.

Han har tokridit i förväg, bundit hästen och kastat sig ned i gömslet för att kunna fotografera när hjorden kommer emot honom.

Att komma tillräckligt nära renarna är svårt eftersom det finns en risk för att fotografens närvaro får djuren att vända.

- Det är krångligt att få bilder som verkligen visar hur det är att arbeta med renarna. Renarna går på doft, så jag var tvungen att ligga så att inte vinden blåste mot dem. Jag var jämt orolig för att ställa till med något, så att renhjorden skulle vända och sprida ut sig för att jag var i vägen. Då blir det ett jäkla sjå att driva ihop dem igen.

Den här gången fungerar gömslet mycket bra. Hjorden kommer störtande just där Christer hade hoppats, så nära att några renar trampar på honom där han ligger bakom stenen.

Det är inte så farligt som man skulle kunna tro, säger Christer.

- Jag har blivit trampad många gånger. Det är jag inte orolig för. Renar är ganska lätta och trampar så fint.

Christers fotoprojekt hos de renskötande samerna i samebyn Jijnjevaerie i Jämtland har pågått i nio år. Om han ska sammanfatta det låter det så här:

- Hela projektet har handlat om att bita ihop.

Han har följt renskötarna dit renarna har gått, till fots, med motorcykel, skoter, eller till häst. Han har mängder av berättelser om strapatser: lertäckta kameror och trasiga objektiv, plurrning i dolda kallkällor, motorcykelhaverier i bäckar och hästar som går ner i myrar med ett plopp.

Värst var det nog med ridningen. Christer tog en snabb intensivkurs i ridning innan han gav sig upp på fjället första gången. Mest minns han gången då han skulle rida ensam ner från sommarvistet i Hotagsfjällen.

- Jag hade fotograferat väldigt intensivt en vecka uppe på fjället och visste att man brukar gå in i en vägg fotografiskt efter det. Jag hade bestämt mig i förväg för att åka ner till Göteborg, ta fram kontaktkopior, titta igenom materialet för att se vilken sorts bilder jag saknade och samla ny energi.

Med hjälp av en vägbeskrivning skulle Christer rida nordsvensken Rubert ungefär tre mil över fjäll och genom skog till närmaste gård i Bågavattnet. Det gick bra ner, och medan Christer åkte till Göteborg fick hästen Rubert vara hos en bonde.

- När jag kom tillbaka ville Rubert inte alls upp på fjället igen, där det fanns dåligt med mat och där livet var hårt. Han hade trivts väldigt bra hos bonden, där fanns en märr han hade blivit förälskad i, och massor av grönt gräs.

Rubert trilskades, och kastade av Christer flera gånger på vägen. Nedåt byn gick bra att rida, men uppåt fjället var det stopp. Christer började gå, med en motvillig Rubert efter sig.

Efter några timmar hade de gått två mil, och hade inte särskilt långt kvar till lägret. Då slet sig Rubert loss och satte efter tillbaka som en tokig, med all Christers utrustning surrad. Filmrullar och kläder flög från hästens rygg medan han flängde fram genom skogen.

- Jag sprang efter Rubert i två mil, ibland tappade jag honom ur sikte men jag kom i kapp honom igen. När han kom till stället där han kastat av mig stannade han och ställde sig med sidan mot mig. Den var helt tom, inga spår av packningen.

Alla fotografer kan nog tänka sig in i Christers situation. Ensam på fjället långt bortom all mobiltäckning, helt utmattad och med kameror och objektiv spridda över ett tvåmilsområde på det jämtländska fjället. Haglade gjorde det för övrigt också, fastän det var mitt i sommaren.

- Nu är det kört, tänkte jag.

Då vände Rubert andra sidan till. Alla kameror och objektiv fanns kvar, packningen hade bara halkat åt sidan.

Tackade han förståndigt sin lyckliga stjärna, och gav sig av mot byn?

Nix. Christer försökte rida igen när han till sist kom ikapp Rubert.

Resten av berättelsen kan sammanfattas med att det i alla fall var tur att en renskötare från lägret råkade finnas i närheten med sin fyrhjuling, så att Christer kunde få skjuts. Rubert slapp följa med upp på fjället, åtminstone den gången.

Den här anekdoten säger mycket om Christers inställning till sitt projekt. De flesta av oss hade nog vänt hästen mot byn i hagelovädret redan första gången vi åkte av. Men samernas liv på fjället kan vara strapatsrikt, och Christer har delat det.

- Samerna är väldigt fysiska, hittar lösningar, mesar inte. En förutsättning för projektet är att jag har varit där på samma villkor som de, ibland ännu sämre. Gissa om jag har fått höra det där med ridturen i efterhand.

I vanliga fall bor Christer i västra Göteborg, en del av Sverige där mycket få människor kan dra ren eller kasta lasso.

Första gången jag träffade honom var vi båda sommarvikarier på morgontidningen Arbetet. Det var 1996, och Christer hade just börjat vikariera som pressfotograf efter en period med påhugg i hamnen och extrajobb på Systembolaget parallellt med egna dokumentära fotoprojekt.

- Jag gick Biskops-Arnö 1989. Efter det hade jag hade någon idé om att man tappar sig själv som fotograf om man jobbar som pressfotograf. Det gör man kanske också. Jag kan fortfarande tycka att jag tog mina finaste bilder direkt efter Biskops-Arnö, innan jag blivit etablerad.

Trots tveksamheten började Christer jobba som yrkesfotograf och varvade frilansprojekt med jobb som pressfotograf och museifotograf.

Till Jijnjevaerie sameby åkte han första gången 1998.

- Jag hade hört att samerna börjat driva renarna till häst och sålde in ett reportage till Dagens Arbete om det. Men först var ordföranden i byn tveksam. Det hade varit så många fotografer där och gjort snabba skildringar som inte visade verkligheten. Men när han hörde att jag ville vara där två-tre veckor blev han tyst. Okej, kom i juli, sa han då.

Efter den första resan har Christer återvänt till Jijnjevaerie över 20 gånger, för det mesta någon vecka i taget. Första gången bodde han i eget tält men därefter har han bott hos renägarfamiljen Sparrock som blivit hans vänner.

Han har alltid varit med i det dagliga arbetet.

- Det blir väldigt konstigt annars om jag bara ska stå och titta på, när jag bor i byn så långa perioder.

Men kan man göra någon större nytta som rendräng om man är en vanlig fotograf från Göteborg?

- Jag kan inte kasta lasso, men jag kan vara med och dra ren, alltså jobba med att få renarna åt olika håll vid skiljningen. Sedan kan det ofta handla om andra jobb som behöver göras, snickerijobb eller vad som helst.

Tror du inte på fotografmetoden att smyga vid sidan och dokumentera?

- Nja, det behövs ständigt hjälp med renarna. Det är ofta en man kort och då får jag rycka in. Fast det var väl gått sådär att jobba och fota samtidigt, jag har nog inte en enda skarp bild från hästryggen. Det bästa är att jobba ett tag och sedan ta fram kameran och fota ett tag.

Men finns det inte en risk att man blir för insnöad om man kommer tillbaka så ofta, och tar del i det man skildrar?

- Jo, absolut. Det har jag blivit också. Bilderna från de första två-tre åren är bäst, man blir lätt hemmablind.

Bara från första resan hade Christer med sig 63 rullar film hem.

Har det varit svårt att göra bildurvalet i ett sådant här mastodontprojekt?

- Nej, faktiskt inte. Det mesta är skit, ju. De bästa bilderna hittar man direkt. Jag tänker lite på mixen, men inte alltför mycket. Då blir det kass.

Fantastisk natur har funnits överallt i fjällen. Varg, lo och björn har bott runt knuten från där Christer har varit med sin kamera.

- Ändå har jag struntat i djur och natur. Jag är egentligen bara intresserad av människorna, även om jag har fotograferat en del vyer för att sticka emellan med något.

Har det hjälpt att du är fjällvan?

- Man måste kanske inte vara fjällvan, men det har varit bra att jag är förhållandevis vältränad och har bra kondition. Jobbet är väldigt tungt. I perioder jobbar man nästan dygnet runt. Men efter det vilar man ordentligt. Det där är en krock med det svenska samhället tror jag, svenskarna ser ju inte när samerna jobbar men däremot när de är hemma och slöar. När samerna är hemma i sina hus slappar de, fixar inte med rabatterna som svenskarna gör. De lägger överhuvudtaget inte lika mycket krut på sina hus.

Christer har varit fascinerad av samerna sedan han var liten. Han växte upp i Ljungby i Småland men på somrarna bodde familjen i Christers mammas föräldrahem, en liten bondgård väster om Storsjön i Jämtland. I fjällen inte långt därifrån fanns samerna och deras renar.

- Samerna hade alltid en lockelse för mig. Jag visste att de fanns där, men inte så mycket mer. När mina släktingar pratade om samerna var det ofta i negativa ordalag ”nu har samerna drivit renhjorden framför tåget igen för att få ut bidrag”. Synen på samerna var ganska rasistisk, ungefär som på en arbetsplats där man sitter och smågnäller på invandrare. Jag tyckte redan när jag var liten att det hela lät konstigt och inte verkade stämma.

Nu ska samebilderna bli en fotobok, som kommer ut på Gullers förlag i september. ”Medan de andra sover – en berättelse från Jijnjevaerie sameby” är arbetsnamnet.

Bilderna har drag av cowboyliv och pojkboksdröm, vissa är romantiska men de flesta väldigt vardagliga. Många visar att arbetet är otroligt hårt.

- Det finns väldigt få berättelser om modern renskötsel. Renskötarlivet är ju också väldigt bildmässigt, hårt fysiskt arbete under ibland rätt gräsliga förhållanden.

Från början hade Christer en ambition att visa hela livet i byn, men efter ett tag insåg han att det var omöjligt.

- Det här är bara en glimt. Många bilder kommer från fjälllivet, fastän samerna bor där knappt två månader om året och i hus resten av tiden. Jag har färre bilder på kvinnorna, jag har mest hängt ihop med killarna i familjen. Kvinnor och män jobbar tillsammans i gärdet med skiljning och märkning, men till vardags har kvinnorna jobb utanför byn.

Här finns inga arrangerade bilder, utom porträtt som bröllopsbilder.

- Vad ska jag arrangera? Jag skildrar det som sker, missar jag bilden så missar jag den. Samtidigt är jag ju medveten om att jag påverkar bara genom att vara där.

Har det inte varit svårt att bo så tätt inpå andra så länge?

- Vi har bråkat någon gång, det har vi gjort. Men framförallt är vi nära vänner och pratar med varandra om allt. I början var jag nog mer enveten med min kamera och störde mer, på senare tid har jag backat. Vi är olika på vissa sätt. Maakhe, som jag har lärt känna mest, hade aldrig varit utomlands eller ens i Stockholm när jag träffade honom. Samtidigt tycker jag att de samer jag lärt känna är minst lika öppna och flexibla som människor som rest mycket. Blir det inte som de tänkt så planerar de om, de kör inte fast. Jag har lärt mig mycket och är imponerad av hur man samarbetar i samebyn, hur de lever så kollektivt. Det har varit en rolig, viktig tid för mig.

Samernas liv kommer att fortsätta som vanligt under överskådlig framtid, tror Christer. Det finns ingen brist på unga som vill bli renägare, snarare tvärtom.

Att driva renhjordarna med hjälp av hästar har Jijnjevaeriebyn däremot lagt ner och alla hästar har sålts ut.

Några gick dessvärre till slakt. Men den envise Rubert fick ett gott hem på en bondgård.

Fler bilder på www.christerolofsson.se

---

Teknik:

95 procent av projektet är fotograferat med kamerorna Nikon F90x eller Nikon F100 och Fuji färgnegativ film, 200, 400 eller 800 ASA.

Han har använt fyra objektiv: mest 35 mm f2,0 men också 24 mm f2,8, zoom 80-200 f2,8 och makro 60 f2,8.

I slutet gick Christer över till digitalkamera, först Nikon D70 och sedan Nikon D2x.

Några enstaka bilder är tagna med mellanformatskamerorna Rollei 6006 och Fujica 6x9.