--

Text: Lena Kvist

Om Chris Maluszynski skulle vara på bild i en sådan där veckotidningstävling där man ska gissa personens yrke skulle en treåring kunna peka ut pressfotografen.

Den småskäggiga hakan, den mönstrade skjortan, den nyfikna glimten i ögonen och inte minst de klassiska pressfotografbyxorna i khaki med sidofickor skvallrar högt och ljudligt.

I hallen till den lilla bostadsrättsettan på Kungsholmen står resväskan och handbagaget redo intill väggen, en klichébild av pressfotografen i farten. Men Chris försöker nog inte leva upp till någon klichébild: antagligen finns det för lite garderobsutrymme här i compact-living-land i centrala Stockholm.

Han köpte lägenheten för ett par år sedan, men det ser ärligt talat ut om han flyttat in alldeles nyss.

- Jag har inte hunnit få upp bilder på väggarna ännu… och nu håller jag på och hyr ut lägenheten i andra hand, eftersom jag ska flytta till USA.

Chris gillar sin lilla lägenhet. Men först kändes det besynnerligt att äga den, medger han.

- Det var en jättestor ångestgrej att köpa en bostadsrätt. Det är första gången jag bundit mig till ett ställe ekonomiskt. Frihet värderar jag högre än något annat, att åtminstone i teorin ha möjlighet att göra vad jag vill.

Säkert har du sett en Maluszynski i någon dagstidning.

Kanske suckade du över en överdrivet mättad färgskala, eller över att bilden var suddig och såg overklig ut.

Kanske sögs du in i bilden av den intensiva stämningen och fick den där magkänslan en riktigt bra bild kan ge.

Chris Maluszynski är en av Sveriges mest hyllade pressfotografer, och ett av namnen bakom frilansgruppen Moment.

Han har gett ut fotoboken Systrar om Birgittasystrarna i Vadstena, och fått fin kritik för den. Han har vunnit en lång rad priser i Året Bildtävlingar, gör intressanta jobb för uppdragsgivare som DN och GP:s helgbilaga Två Dagar och får bilder publicerade i utländska dagstidningar.

Ändå är han inte nöjd. Han är långt ifrån nöjd.

- Man blir lätt lite lat här hemma. I våras märkte jag att jag hade hamnat i ett mönster som var svårt att ta sig ur. Jag hade samma uppdragsgivare, rörde sig i samma kretsar, pratade om samma saker med samma människor. Jag behövde komma vidare och få nya influenser. Det var då jag bestämde mig för att flytta till New York. När man reser bort hamnar man i nya situationer som man blir tvungen att hantera.

--

Berättelser om framgångsrika pressfotografer brukar börja vid någon gudsförgäten fotbollsplan i Sverige, dit en landsortstidning skickat ut en ivrig ung springvikarie på jobb. Så också här: Chris började på tidningen Östgöten, den avsomnade konkurrenten till större och rikare Östgöta-Corren.

- Den enda frågan jag fick på intervjun var om jag hade körkort. Sedan sa de till mig att köpa en personsökare.

Backar vi ännu längre i tiden hamnar vi i det kommunistiska Polen på 1970-talet.

Chris föddes i Warszawa 1975. Hans familj flyttade till Sverige när han var sju år.

Hans akademikerföräldrar fick jobb på universitetet i Linköping, och eftersom det politiska läget i Polen var osäkert och barnen trivdes i Sverige bestämde de sig för att stanna kvar.

Han föddes som Krzysztof, men blev Chris på en USA-resa i tonåren. Ingen i Sverige kunde ändå uttala det polska namnet rätt, för att inte tala om att stava det, så Chris fick leva kvar.

Som barn uppfattades Chris som en plugghäst, tror han. På gymnasiet – naturvetenskaplig linje – förvandlades han till en partykille. Han var duktig i matte och tentade av kursen. Dessutom var han mästare i ölhävning, och drog igång en fotoförening i källaren på skolan.

- Jag visste att jag ville bli fotograf. Men jag ville samtidigt ha en akademisk utbildning, att bara ha en praktisk fotoutbildning var inte aktuellt.

Chris började plugga teknisk fysik i Linköping.

Parallellt med studierna jobbade han som timvikarie på studenttidningen och Östgöten.

- Rent fysiskt var jag närvarande på universitetet, men det funkade inte så bra med studierna. Efter två år kom jag till en brytpunkt: antingen fick jag satsa på utbildningen och göra klart, eller så skulle jag göra någonting annat. Jag funderade. Men jag kunde inte se mig själv i något vettigt jobb efter utbildningen. Skulle jag bli ingenjör på Saab? Dessutom insåg jag att jag skulle tvingas jobba ihop med dem jag gick i skolan med, som inte läste för att lära sig mer om världen utan för att få det där jobbet som jag inte ville ha.

Chris bestämde sig för att börja läsa konstvetenskap istället, först i Linköping och sedan i Paris. Paris passade honom bra, han beundrade franska gatufotografer och strök omkring på stadens gator med sin kamera.

- I grunden hade jag ett intresse för vad som hände i världen när jag började fotografera. Jag ville inte förändra och förbättra världen, jag ville se den. Mitt första syfte var ganska egoistiskt. Efterhand har jag blivit mer för att förbättra världen, när jag sett orättvisor.

Chris första mål var att få ett jobb på Östgöten eller Corren. Sedan insåg han att han måste lämna Linköping om han skulle komma dit han ville som fotograf. Men först ville han ha klart den där akademiska utbildningen.

- Jag hittade en magisterutbildning där jag kunde tillgodoräkna mig mina tidigare poäng och skrev en magisteruppsats i kommunikationsvetenskap, en ganska teoretisk historia om bildkommunikation.

Det var 2001, året då Chris inledde den traditionella vikariekarusellen som varje ambitiös ung pressfotograf brukar snurra igenom efter flytten till storstaden. Både DN och GP ville ge Chris sommarjobb. Han tog båda - det ena efter det andra, och fortsatte vikariera som fotograf och bildredaktör på dagstidningar.

- Efter ett tag tröttnade jag och bestämde mig för att välja väg. Antingen skulle jag försöka få ett fast jobb, även om jag visste att det var svårt, eller så skulle jag bli frilans. Jag hade varit på fotofestivalen i Perpignan, träffat PAP (Afrikabaserad svensk pressfotograf, se FOTO nr 1/2006).

PAP blev en förebild när det gällde att gå sin egen väg, och Chris bestämde sig för att bli frilans.

Något år senare började han längta efter att starta en frilansgrupp: liten och sammansvetsad. Frilansgruppen VII Photo Agency, med James Nachtwey som mest kända namn, hade just bildats och fått mycket uppmärksamhet på fotofestivalen i Perpignan .

Beståndsdelarna var de samma, men 1+1+1+1+1+1+1 kunde tydligen bli mer än 7.

Kollegan och DN-vikarien Jörgen Hildebrandt och Chris började prata sig samman redan i Perpignan. En festkväll på ett hotell i Eskilstuna våren efter la Chris fram idén för kollegan Roger Turesson, som just sagt upp sig från Expressen.

- Det visade sig att han haft samma tankar, på sitt håll. Vi bestämde oss för att ge fan i alla nissar och köra vår egen grej. Vi grundade Moment 2002.

Frilansgruppen Moment skulle inte vara en klubb för inbördes beundran, utan handla om gemensamt arbete. De började ta kontakter med bildbyråer utomlands, och när någon ringer till Moment för att anlita en fotograf går en del av arvodet till gruppen. Enligt kolleger är Chris är en av de drivande krafterna i Moment och jobbar målmedvetet på att gruppen ska nå framgång.

Chris skriver själv ibland, vilket ofta leder till förvåning hos redaktörerna.

- ”Jaha – kan du läsa och skriva också?”, känns det som om de tänker. Det retar mig att en fotograf inte alltid blir tagen på allvar. Anledningen till att fotografer inte blir tagna på

samma allvar som våra skrivande kollegor är att det hittils har

saknats ordentliga journalistiska utbildningar för fotografer. Det

borde vara så att alla gick journalisthögskolan, och sen fick

specialisera sig på något område. Jag tror att den nya utbildningen

i Sundsvall är ett steg i rätt riktning. Hade man varit kollegor

redan i plugget skulle ju aldrig den här skillnaden mellan skrivande

och fotograferande uppstå på redaktionerna.

Han har nyss skickat in flera bildreportage till Årets Bild: från Iran och USA till Polen och svenska skvallertidningsredaktioner.

- Tävlingen är väldigt viktig framförallt för diskussionen och pressfotografi i Sverige. Samtidigt är det ibland lite nissevarning på tävlingen, om man anser sig jobba med journalistik och inte med käcka bilder. Jag går inte igång på bilder där folk gör en kul min eller älgar som hoppar in genom fönster. Vill vi som fotografer bli tagna på allvar, betraktas som journalister, så måste vi börja med att ta oss själva och vårt arbete på allvar. Vi skall inte bara registrera på måfå, utan försöka förstå, ifrågasätta och tolka.

Ett reportage han engagerat sig mycket i under året är det om den KIPP-skolan i New York. Ett annat jobb hade gått i stöpet, och Chris bodde hos en kompis medan han funderade på vad han skulle ta sig till.

- Min kompis jobbade som lärare på en KIPP-skola, och jag följde med henne till jobbet. Eleverna kommer från ett tufft område i Bronx i New York. De går tio timmar i skolan varje dag, och har jättehöga krav på sig.

Chris blev fascinerad av den ovanliga skolan, av eleverna och av alla lärare som lade ner outtröttligt engagemang i sitt jobb. Han började följa skolarbetet, och när eleverna åkte på skolresa – många barn lämnade Bronx för första gången – följde han med.

- Det är förstås helt galet att göra ett sådant här jobb. Jag har lagt flera veckors tid, och det kommer aldrig att gå runt ekonomiskt. I bästa fall får jag 15 000 kronor och det täcker inte ens resekostnaderna, konstaterar Chris.

Han ser inte knäckt ut över detta faktum. Det finns en tillfredsställelse i att ge sig själv friheten att göra vansinnesjobb. De jobben är anledningen till att han håller på med fotografi. Men det är en balansgång, han måste överleva också.

- Visst är det lite dystert. Det är ett stort problem för vår bransch att det inte går att leva av att göra genomarbetade jobb.

Ett jobb som en fotograf fick 20 000 i arvode för för några år sedan får han eller hon 8 000 kronor för idag.

Ett exempel på att det lönar sig att säga ifrån: En stor tidning ville gärna publicera bildreportaget om Birgittasystrarna, som Chris arbetat med länge på eget initiativ. De erbjöd 12 000 kronor.

- Jag blev sur. Jag hade lagt ner två år och hela min själ i arbetet. Jag sa ifrån och gick till en annan tidning istället. De gjorde en hel bilaga, jag fick 30 000 för arbetet och kunde dessutom sälja det en andra gång efteråt. Man måste respektera sig själv och säga nej om man tycker ersättningen är för dålig.

Just nu brottas han med ett liknande problem. En redaktör har frågat om han skulle vara intresserad av att göra nyhetsjobb för en av världens mest prestigefyllda arbetsgivare, New York Times. Ersättningen är urusel.

- De vet att de kan betala dåligt, för alla vill jobba för dem ändå. Jag har inte bestämt hur jag ska göra ännu. För några år sedan hade jag gått i spinn om någon frågat mig om jag ville jobba för New York Times. Men nu är det inte lika självklart.

Chris funderar mycket på hur marknaden för bildjournalistik ska se ut i framtiden. Det produceras många bra bildreportage, men vem ska köpa dem när tidningarna snålar mer och mer?

Han tror att den nya tidens fotograf ska kunna kombinera stillbilden med ljud, eller använda video.

- Det öppnar nya kanaler.

Själv har han använt ljud bland annat i reportage om Texasbor som röstar på George Bush, polska fotbollssupportrar som hyllar påven och afrikanska flyktingar som flyr med båt till Italien. Även om inte ljuden hörs i papperstidningen kan de tillföra reportagen närvarokänsla på uppdragsgivarens och på Moments hemsidor.

Ofta väljer Chris bort enskilda bra bilder för att de inte hänger samman med andra i ett visst reportage.

- Detär väldigt viktigt. Jag vill berätta historier med mina bilder och på samma sätt som man stryker vissa stycken som gör en text för långrandig - även om de innehåller skitbra citat som man utan dem missar - så måste man ta bort bilder ibland för att behålla flytet, även om bilderna är bra. Det här är ibland väldigt svårt att göra själv - för man är liksom blind av att ha varit på plats. En väldigt viktig funktion med Moment är att man kan diskutera sådant.

Som pressfotograf måste Chris dela yrke också med vissa cyniska fotografer som exploaterar andras elände:

- Jag vet att det finns de som tänker att de måste åka till Pakistan, inte av intresse, utan för att det är bilder från Pakistan som kommer att knipa alla priser det här året. Inte i Sverige vad jag vet, men i andra länder.

En sådan inställning är sjuk, tycker han. Att ha en stor bildbyline på reportageteamet på plats verkar ha blivit viktigare än berättelsen i sig.

- Och det är dens blogg, och dens navelpill. Vad är det vi håller på med? Journalistik handlar om att INTE framhäva sig själv, att visa det som INTE är jag.

Vänta nu. På ett plan är det där förstås sant.

Men om man tittar närmare på Chris fotografi kan man lika gärna tolka den annorlunda: att många reportage handlar om någon som kunde vara han.

Det handlar inte om att framhäva sig själv, det handlar om att ha ett personligt förhållande till det man fotograferar, och att gå in i de världar man är som mest intresserad av.

Intensiva människor som gör sin egen grej dyker upp gång på gång i Chris fotografi. De är uppslukade av sina lärarjobb eller sin vilda oktoberfest, eller dansar wienervals precis som Chris faktiskt gjorde som gymnasist. Jag tror nog också att en upptäckare som Chris kan identifiera sig med känslan hos ett iranskt rockband i USA för första gången, på turné i en trång bil som far fram fort på en spikrak amerikansk motorväg.

Och Chris kanske inte är någon nunna, men han har gemensamt med Birgittasystrarna att han är troende katolik. Han går i mässan när han har möjlighet.

- Eh, ja, men jag har lite dåligt samvete för att jag går för lite. Jag ställer upp på kristendomens huvudbudskap, men jag är ingen taliban som säger att bara katoliker har sanningen. Man behöver inte göra allt rätt. Men det är värt att anstränga sig för att vara en bra person.

Ofta går Chris nära, nära med sina bilder. Han smyger upp bakom en chassidisk judes öra under bön, eller in i vimlet för att skildra kändisfixeringen på en Bindefeldfest.

- Jag försöker smälta in, inte märkas, låta saker hända. Jag säger aldrig till någon att de ska göra något.

Världen ser liksom lite mer spännande ut genom Chris kameralins: som om också svartvitt var i färg.

Efter hand har han fört in mer och mer av sin egen personlighet i bilderna. Han kommunicerar med människan på bild. Från det stillsammare gatufotografiet har Chris gått mot en rörigare stil, med många djärva vinklar.

- Jag är ingen perfektionist. Det ska kännas rätt. Jag skulle aldrig kunna ta bilder i en studio, där jag kontrollerar allt som händer. Jag försöker berätta historier, känna något som jag sedan återger.

Det mest revolutionerande han gjort för att utveckla sitt bildspråk är att ta av blixten.

- Ett tag använde jag alltid lång slutartid och blixt. Men när jag tog av blixten började jag se andra saker. Jag har börjat bli väldigt känslig för färgtemperaturer, jag ser om ljuset är gult eller blått.

Chris kunskaper om konsthistoria har påverkat fotograferandet starkt. Han vet hur man använder färg och ljus, till exempel överdriver färger som expressionisterna för att förstärka vissa känslor, eller han kan låta sig inspireras av impressionisternas känslighet för ljus och lärdomar om hur ögat uppfattar det vi ser, ibland suddigt.

Ibland är hans bilder uppenbara parafraser, som med munkarna som sitter vid ett bord i Konevetsklostret i Ryssland.

- Sekunden jag gick in genom dörren såg jag Da Vincis nattvarden framför mig. Jag kunde inte låta bli att ta bilden - den kändes så tidlös på något sätt.

Bra fotografi handlar om förtroende. Chris var den första fotograf som fått dokumentera Birgittasystrarnas liv i klostret i Vadstena.

Och bygger man upp ett förtroende måste man gå hela vägen, inte släppa kontakten efter att reportaget är tryckt.

Birgittasystrarna och Chris mejlar till varandra ibland, och han kollar av med dem om reportaget ska publiceras på nytt. När New York Times Magazine ville publicera en enskild bild från reportaget, av en nunna som muddras av en säkerhetsvakt på en flygplats, sa nunnorna nej.

- Jag visste att systrarna skulle säga nej. Och jag blev nästan lite sur över frågan, jag uppfattade det som om redaktören bara var intresserad av sensationer fastän han hade en riktig berättelse framför sig.

Ett reportage som känns som en typisk Maluszynski – både formmässigt och vad det gäller idén - är reportaget från Krakow, efter påven Johannes Paulus II:s död våren 2005. Chris åkte till Polen på vinst och förlust samma dag påven dog.

- Först tänkte jag göra ett reportage från hans hemby, men det var fullt av andra fotografer. Så jag åkte till Krakow istället, och fick se en notis i en lokaltidning om att supportrarna från två rivaliserande fotbollslag skulle fira en gemensam mässa för påven på fotbollsstadion i Krakow.

Polska fotbollsfans är kända för att vara tuffa, och Krakowlagen Cracovia och Wislas derbyn brukar vara våldsamma drabbningar.

- Lagen är ärkefiender, flera människor har dött i samband med matcher. Men när jag kom till stadion stod alla där och sjöng tillsammans med tända ljus. Påven spelade också fotboll, han har spelat på samma stadion innan han blev påve.

Bildreportaget är fotograferat i dåligt ljus, mitt i en folkmassa bestående av sörjande supportrar och troende katoliker. Resultatet är lysande: stämningsfulla, intensiva bilder av en polsk vårkväll som präglas av djupt allvar men också av humor. Det mjuka skenet från stearinljusen lyser upp människornas ansikten och får fotbollsbusarna att se ljuvt helgonlika ut. Trots att de sörjer är de glada och stolta över sin påve, som gillade fotboll precis som de. De sjunger en klassisk hejaramsa, med nytt namn: ”En Johannes Paulus – finns bara en Johannes Paulus, en Johannes Paaaaulus”

Det måste varit svårt att fotografera i det dåliga ljuset?

- Ja, precis sådana tillfällen älskar jag. Det var delvis väldigt mörkt, och fläckvis var det strålkastare med olika färgtemperatur. Det är då man är tvungen att bara gå på känsla, erfarenhet, och sen improvisera. Jag mäter oftast ljuset med spotmätning i de ljusa och de mörka partierna och sen beroende på om jag vill ha silhuetter eller om jag vill ha täckning i mörka ansikten, så exponerar jag efter ljust eller mörkt. Tricket är att man måste lita på att det blir nåt, och inte köra på säkerhet. Det går att få bilder på väldigt långa slutartider också... Inte ovanligt att jag är nere på runt sekunden i vissa sådana lägen. Och då får man ju inte vara känslig för oskärpa. Men vem säger att det måste vara skarpt? 

Polen är ständigt närvarande i Chris liv. På toaletten ligger en påbörjad roman: Z glowy av den polske författaren Janusz Glowacki.

- Jag läser polska hyfsat, men det är lite väl många konsonanter att hålla reda på.

Innan Chris bestämde sig för att flytta till USA funderade han faktiskt på att sticka till Polen istället. Men han tänkte om, delvis för att Polen antagligen skulle bli ännu ett gigantiskt ekonomiskt vansinnesprojekt.

- Polen är ett jättestort land i Europa, och en av Sveriges närmaste grannar. Ändå verkar svenskar ganska ointresserade av vad som händer där, så jag tror det skulle bli svårt att sälja in tillräckligt med jobb. Men jag tror att intresset kommer efter hand. Med lite tålamod ska jag nog få användning för min polska.

Fortfarande kan inga svenskar stava till Krzysztof.

- Men nu har jag i alla fall lärt en hel del journalister att stava till Maluszynski.

--

Se fler av Chris Maluszynskis bilder på www.momentagency.com

Teknik:

Chris Maluszynski använder mest småbild och negativ färgfilm som han sedan scannar och bearbetar i Photoshop.

Han använder Nikon F5, och F100, samt kompaktkameran Konica Hexar och ibland Lomo, samt en gammal Hasselblad 500C, oftast med 120mm eller 80mm gluggar.

Han har även använt digitalkameror i flera år, på tidningar där han arbetar.

Inför USA-resan planerar han att köpa sin första egna digitalkamera, det lutar åt Nikons nya D200.

Moment:

Moment Agency är en frilansgrupp där fotograferna Elin Berge (ny medlem våren 2006), Jörgen Hildebrandt, Chris Maluszynski, Markus Marcetic, Joakim Roos, Maria Steén, Pieter ten Hoopen och Roger Turesson ingår.

Nyfiken…

… på hur Chris egentligen tänker sig den nya sortens bildreportage, där video eller ljud kan ingå?

Kolla in www.mediastorm.org