Jens Assur Šr antagligen Sveriges mest kŠnda pressfotograf.

Det fŒr anses vara en bedrift - sŠrskilt som han inte ens Šr pressfotograf.

FOTO pratade med honom om bilder, men ocksΠom alla rykten, om Vanity Fair och om det nya livet i filmbranschen.

 

Text: Lena Kvist

 

En orakad ung fotograf i skottsŠker vŠst stŒr tyst framfšr ett fšrtorkat bylte som en gŒng var en mŠnniska. Syrsorna spelar. Ekvatorialsolen steker.

Bredvid fotografen stŒr reportern, med svettflŠckar pŒ ryggen och tom blick. Reportern sŠger:

- Det vore bra om han kunde ha armarna utstrŠckta precis som statyn dŠr. Fixa det. Det Šr ditt jobb.

Fotografen suckar. Med hjŠlp av ett kexchokladpapper som han klŠmmer fast i handen som skydd bšrjar fotografen lyfta ut likets armar tills de ligger i rŠtt position, som ett kors.

 

Den hŠr scenen inleder Jens Assurs film Den sista hunden i Rwanda. BerŠttelsen bygger pŒ Jens egna erfarenheter som fotograf fšr Expressen och hans alter ego i filmen spelas av Jonas Karlsson.

Filmen har fŒtt mŠngder av prestigefyllda priser vid kortfilmsfestivaler vŠrlden šver. HŠrnŠst Šr han pŒ vŠg till Hollywood fšr att diskutera samarbete med agenter och produktionsbolag.

Klart att Jens Assur Šr nšjd.

 

Han šppnar dšrren till studion pŒ BrŠnnkyrkagatan pŒ Sšder i Stockholm iklŠdd grŒ kostym, vit skjorta och vita hi-top sneakers.

Jens var bara 20 Œr nŠr han gjorde succŽ med sina bilder i Expressen. Som 23-Œring blev han rets pressfotograf. Som 27-Œring lŠmnade han Expressen fšr att bli frilans och jobbade med det gigantiska frilansprojektet Och himlen dŠrovan/Under the shifting skies med bilder frŒn Sverige och vŠrlden samlade i tvŒ kolossala fotobšcker.  Sedan fick han uppdrag fšr den amerikanska tidskriften Life, som dessvŠrre lades ner efter att bara ett reportage hunnit publiceras. Sedan dess har han gjort konst- och reklamprojekt, skildrat det fotbollsŠlskande Brasilien, Stockholms partynŠtter och studentlivet pŒ UmeŒ universitet.

Han har gjort kortfilmen Den sista hunden i Rwanda om ett svenskt reportageteam som dragit pŒ sig ett internationellt prisregn som skulle vara en vŒt dršm fšr vilken regissšr som helst – och en smŠrre sensation fšr en nybšrjare i filmbranschen.

Och han har fortsatt reta svenska pressfotografer.

MŒnga gillar Jens Assur, men mŒnga tycker ocksŒ att han Šr en hšgst irriterande typ.

 

Jens fotografi ingŒr fortfarande som en bestŒndsdel i yrkeslivet.

Men han kŠnner sig mer hemma i filmvŠrlden.

- Det Šr en enorm skillnad pŒ attityder i filmvŠrlden och fotovŠrlden. Som fotograf Šr du vŠldigt ensam. NŠr jobbet Šr svŒrt Šr du ensam, och nŠr det gŒr bra delar du framgŒngen med – dig sjŠlv. Men nŠr det gŒr bra fšr en film ligger hela teamets arbete bakom, alla vet att det inte bara Šr regissšrens fšrtjŠnst nŠr han stŒr dŠr framme pŒ scenen och tar emot ett pris. Det gšr ocksŒ att avundsjuka och missunnsamhet inte alls existerar pŒ samma sŠtt i filmbranschen som bland fotografer.

 

Vi sitter i vid ett avlŒngt konferensbord i Studio Jens Assurs nedervŒning. Mot vŠggen stŒr en 2x3 meter kopia av en av Jens ofta visade bilder, ett portrŠtt av tvŒ kubanska pojkar pŒ boxningstrŠning.

Den bilden hšr till bšckerna Och himlen dŠrovan, i en fšrgŒngen tid i slutet av 1990-talet. PŒ den tiden talade Jens med ett bildsprŒk av klassiskt dokumentŠrt reportagefoto.

Hans senaste projekt frŒn UmeŒ universitet och Stockholms nattliv ser helt annorlunda ut. De Šr till synes enklare bilder, fŠrg-snapshots i fšrbifarten, rŠtt osmickrande bilder av verkligheten.  ÓNervÓ och ÓintensivitetÓ Šr tvŒ ord som Œterkommer ofta nŠr Jens pratar om vad han velat uppnŒ.

Att projekten ser olika ut formmŠssigt och innehŒllsmŠssigt, och att karriŠren blir lŒng och varierande Šr viktigt.

- SjŠlv Šr jag inte sŒ imponerad av folk som gšr ett enda verk, en enda utstŠllning. De intressantaste konstnŠrskapen Šr lŒnga och fšrŠndras hela tiden. Som hos Martin Parr, han lyckas bra med det. MŒnga repeterar sig annars om och om igen, tycker jag.

 

--

Som liten gillade Jens att lŠsa tidningar, sporta och leka med kompisar. Det pŒgick ofta krig i trŠdgŒrdarna i BollnŠs dŠr han bodde. Jens och hans kompisar pangade och lekte.

- Jag gillade att leka krig, men det gjorde alla andra killar dŠr ocksŒ. Barn, mest pojkar tror jag, brukar fascineras av krigslekar. NŠr vi var smŒ lekte man och byggde man krigsbyggsatser, nu spelar man Call of Duty och andra spel.

- Min mamma var ganska orolig av sig nŠr jag var barn. PŒ senare Œr har jag funderat pŒ varfšr hon aldrig sa nŒgot nŠr jag Œkte till krigshŠrdar. NŠr jag frŒgade henne sa hon att hon hade fšrstŒtt att det var tillrŠckligt stor press ŠndŒ, utan att jag skulle kŠnna hennes oro ocksŒ.

 

PŒ gymnasiet bšrjade han jobba extra pŒ Dagbladet i Sundsvall, dŠr familjen bodde dŒ.

- Journalistiken var vŠrldens bŠsta intrŠdesbiljett till vŠrlden. Fšrst skrev jag, men jag tjatade mig till att fŒ bšrja fotografera. Efter att jag tagit studenten jobbade jag i tre mŒnader pŒ Dagbladet i Sundsvall. Sedan tog jag tŒget till Stockholm och ringde pŒ dšrren till Expressen.

Han var 20 Œr, hade fotograferat i nŒgra mŒnader, och hade plštsligt jobb pŒ Nordens dŒ stšrsta tidning. Upplagt fšr prestationsŒngest?

- Nej, inte alls. Jag jobbade ungefŠr som i Sundsvall, Šven om jag plštsligt jobbade med folk som var mina idoler. Jag tyckte bara det var roligt, att jag tog del av den bŠsta vŠrlden som fanns. Jag ville aldrig vara ledig.

 

Den som fšljt Jens bilder genom Œren blev antagligen rŠtt šverraskad nŠr han gick frŒn Och himlen dŠrovan till This is my time, this is my life, polaroidbilder av Stockholms unga privilegierade. Bilderna kom till 2003-2006, efter att han i tre Œr legat lŒgt med fotograferandet – fšr att fundera, trŠna, umgŒs med vŠnner och skriva manus som han sŠger.

NŠr lusten att fotografera kom tillbaka igen tog Jens med sin polaroidkamera till sitt eget gym, sitt eget krogliv och sina egna vŠnners fester. Med polaroidkameran fanns bara ett enda original, och bilden gick inte att retuschera eller pŒverka efter att den var tagen. Projektet kom ofta att tolkas som en skildring av Stureplans-brats, men fšr Jens var begreppet ÓStockholms unga privilegieradeÓ vidare Šn sŒ.

SjŠlv kommer han frŒn medelklassen, fšrŠldrarna drev hotellverksamhet och arbetade senare som lŠrare. Som vuxen har han sjŠlv hšrt hemma i det Stockholm han skildrat i bild.

- Alla unga som bor i Stockholms innerstad Šr privilegierade, annars har man inte rŒd att bo hŠr. PŒ ett sŠtt Šr deras liv rikt och aktivt, pŒ ett sŠtt oerhšrt dekadent. Folk visar sin rikedom pŒ ett sŠtt som inte var accepterat fšrr.  De kan kšpa champagne fšr 150 000 kronor pŒ en kvŠll. SŒ mycket champagne kan man inte dricka, sŒ vad gšr man? Jo, man sprutar ut den.

Projektet kŠnns snarare neutralt registrerande Šn som en kritisk granskning av dekadent liv, men just champagnesprutandet hade Jens svŒrt fšr.

- Kšp gŠrna champagne fšr hur mycket pengar du vill sŒ lŠnge du dricker upp den. Men jag tycker fan inte att man ska spruta ut den. Det Šr ett hŒn mot alla dem som inte ens har mšjlighet att dricka rent vatten.

Polaroidbilderna visades pΠModerna Museet och fick ett blandat mottagande.

Alla uppskattar inte polaroidbilder med nedtonad estetik, och det Šr Jens fullt medveten om.

- Samtidigt tycker andra att polaroidprojektet och UmeŒbilderna Šr det bŠsta jag har gjort, mycket mer intressant Šn mina estetiserade bilder

 

Jens rŠknar 2006 som sitt comebackŒr som fotograf.

Samtidigt som han slutfšrde polaroidprojektet Œkte han till Kongo-Kinshasa och Sudan fšr Ršda Korsets rŠkning. Samtidigt som han fotograferade champagnesprutande pŒ Stureplan mštte han mŠnniskor som gick fyra timmar fšr att hŠmta vatten.

I Afrika - och pŒ mŒnga andra stŠllen dŠr mŠnniskor har det svŒrt - Šr bildjournalistens stora utmaning att komma bort frŒn offerfotografin, att skildra mŠnniskor som nŒgot mer Šn katastrofoffer. Jens har tidigare kritiserat andra fotografers ÓofferbilderÓ och dŒ blivit anklagad fšr att kasta sten i glashus. MŒnga av hans egna bilder kommer ocksŒ frŒn katastrofomrŒden och visas mŠnniskor som farit illa.

HŒller du med om det fotografen Tuija Lindstršm hŠvdat, att pressfotografen Šr en kolonisatšr?

- SjŠlvklart har hon rŠtt i det pŒ ett sŠtt. Pressfotografen Šr oftast en vit, medelŒlders, heterosexuell man frŒn vŠstvŠrlden – och profiterar pŒ andras lidande. Samtidigt har bilder fšrŠndrat vŠrlden, hur vi ser pŒ den och pŒ oss sjŠlva.

Skulle du kalla dig sjŠlv politisk?

- Ja. I alla fall i betydelsen samhŠllsengagerad.

Inte minst har Jens varit engagerad i svensk pressdebatt. Det var efter rets Bild 2003 som han gick ut med ett hŒrt angrepp pŒ svensk pressfotografi pŒ Expressens kultursida.

Artikeln Šr vŠlskriven och mycket elak, med flera personangrepp pŒ svenska fotografer.

Jens skriver: ÓSŒ medan utrikesreportrarna diskuterar agendan fšr morgondagens utrikesjournalistik ska fotograferna diskutera, ja vadŒ? BlŠndarsteg? ObjektivbrŠnnvidder? Eller vilket tv-program de ska se pŒ medan de vŠntar pŒ att fŒ en lapp i handen?Ó

Artikeln lŠr knappast ha fšrbŠttrat relationerna mellan Jens och švriga pressfotokŒren. Att mŒnga ogillar honom och att det gŒr massor av Assur-rykten vet han:

- Ingen sŠger nŒgot kritiskt direkt till mig. Men vissa av mina vŠnner sŠger att de stŠndigt fŒr stŒ och diskutera vad jag gšr sŒ fort de berŠttar att de kŠnner mig fšr andra fotografer. Vad gšr Jens Assur nu? Vad tjŠnar han pŒ det hŠr projektet? Vad har han sagt? Det finns en oerhšrd fascination fšr min person, nŠrmast en ikonisering. Jag kan inte annat Šn le. Det Šr fascinerande hur mycket tid och energi andra fotografer verkar lŠgga ner pŒ att kritisera det jag gšr och sprida rykten, istŠllet fšr att koncentrera sig pŒ det de sjŠlva gšr.

 

Men stŠmmer inga rykten, dŒ? Som nyfiken journalist mŒste man fŒ frŒga.

Till exempel ryktet att Jens blev sŒ rasande nŠr Och himlen dŠrovan inte vann pris fšr rets bŠsta fotobok att han rusade ifrŒn prisutdelningen i vredesmod?

Jens skrattar.

- Absolut inte. En annan bok fick priset, en personlig bok av en kvinnlig fotograf och det var inte mer med det. Jag stannade och festade efterŒt precis som alla andra.

En ofta fšrekommande Jens Assur-diskussion har handlat om bildjournalistisk trovŠrdighet, om att han skulle ha arrangerat bilder som utger sig fšr att vara nyhetsbilder. Ett rykte sŠger att han gett leksakspistoler till barn fšr att sedan fotografera dem.

- Det var det mest befŠngda jag har hšrt i hela mitt liv. Det har jag absolut inte gjort.

Ett annat exempel Šr rets bild 1994, frŒn Rwanda. En skugga med hacka hšjer sig šver en dšd kropp.

- MŒnga har trott att den bilden Šr arrangerad, men det Šr den inte. Folk hšll pŒ att grŠva provisoriska gravar med hjŠlp av spadar och hackor och jag fotograferade skuggan som den fšll. Vad skulle jag ha arrangerat, skulle jag ha sprungit omkring och delat ut hackor och spadar till folk?

SjŠlvklart Šr det inte okej att manipulera. Men man ska samtidigt inte tro att man som fotograf inte pŒverkar verkligheten.

- SŒ fort en fotograf kommer till plats fšrŠndras scenen. MŠnniskor slutar agera eller bšrjar agera och mŒnga gŒnger handlar det fšr fotografen om att fšrsška ŒterstŠlla verkligheten. SjŠlv tycker jag sŒ hŠr i efterhand att jag har varit fšr fšrsiktig, jag har hellre vŠntat ut en bild Šn kommunicerat med dem jag fotograferat. Men det beror nog pŒ att mŒnga hade šgonen pŒ mig eftersom jag fick sŒ mycket uppmŠrksamhet redan frŒn bšrjan.

Inga rykten Šr sanna, alltsŒ. Men pengarna dŒ? Hur Šr det med det fŠrska ryktet om att du fick 600 000 kronor fšr UmeŒ-jobbet?

Jens skrattar igen.

- Jag tŠnker inte berŠtta hur mycket jag fick betalt. Men det var inte 600 000 i alla fall, sŒ mycket kan jag sŠga.

 

Hur man kan skicka tillrŠckligt mŒnga fakturor fšr att fšrsšrja Jens och Studio Jens Assurs tvŒ anstŠllda projektledare/assistenter Šr i sjŠlva verket ett dilemma, sŠger han.

- DŒ vore det ju naturligt att lŠgga fokus pŒ reklam. Men det vill vi inte. Vi har tackat nej till pengar, riktigt mycket pengar, pŒ grund av att vŒra Œsikter om uppdraget inte stŠmt šverens med samarbetspartnerns syn. VŒr Œsikt Šr att det mŒste finnas en udd, en frŒgestŠllning. Uppdragsgivare Šr ofta rŠdda att uppfattas negativt om man inte bara lyfter fram det som Šr bra.

Som ett exempel pŒ ett lyckat samarbete nŠmner han projektet om UmeŒ universitet, dŠr Jens bodde i studentrum och skildrade vardagslivet vid universitetet.

Bilderna stŠlldes ut pŒ FŠrgfabriken i Stockholm och visas nu pŒ Bildmuseet i UmeŒ. Jens ville fŒnga student- och universitetslivet utan de traditionella estetiska vŠrderingarna som gŠller fšr reklamfoto. BildsprŒket Šr oglamouršst och utlŠmnande, bilderna vardagliga och nŠra.

Men hur kan ett reklamuppdrag egentligen hamna pΠmuseum?

- Det Šr inte konstigt alls. Fšr mig har utgŒngspunkten varit konstnŠrlig. Fšr FŠrgfabriken hade projektet konstnŠrlig tyngd. Att UmeŒ universitet anvŠnder bilderna som marknadsfšring har jag inga som helst problem med.

SjŠlvklart Šr den nedtonade estetiken mycket medveten, men Jens vill inte kalla den anti-estetik. Han vŠrjer sig ocksŒ mot pŒstŒenden om att vem som helst skulle kunna ha tagit bilderna.

- Vem som helst steg inte upp klockan sex pŒ morgonen och sŒg det dŠr cykelspŒret genom den nyfallna snšn. Vem som helst knackade inte pŒ hos den dŠr tjejen, vem som helst sŒg inte serpentinerna i ribbstolarna nŠr gympasalen var smyckad till fest. MŒnga gŒnger tror jag inte ens folk visste om att de blev fotograferade och jag kunde aldrig veta om det skulle dyka upp en bild eller inte. Det hŠr projektet Šr jag jŠttenšjd med bŒde innehŒllsmŠssigt och estetiskt.

 

Ett annat reklamuppdrag skulle mŒnga fotografer antagligen ha gett vitala kroppsdelar fšr. Under fotbolls-VM i Tyskland fšrra sommaren fick Jens – som fšr švrigt Šr ointresserad av fotboll - i uppdrag av Nikon att Œka till Brasilien fšr att skildra landets fšrhŒllande till fotboll.

- Jag vet att det jobbet ocksŒ blev omdiskuterat, att vilken amatšrfotograf som helst skulle kunna ha tagit bilderna. Men vilken fotograf som helst skulle antagligen inte kommit tvŒhundra meter frŒn hotellet med bŒde livet och utrustningen i behŒll. Fšr att komma in i favelan dŠr vi fotograferade var det nšdvŠndigt att fŒ fatt pŒ rŠtt individer, som kunde hjŠlpa oss med ett inofficiellt tillstŒnd att vara dŠr. Vi hade en guide med oss, men det var inte som en livvakt. En livvakt skulle inte hjŠlpa nŒgonvart, inte ens tungt bevŠpnad polis kan gŒ in i favelan. IstŠllet handlade det om att skapa fšrtroende.

Som fotograf mŒste man bŒde vara oerhšrt tuff och oerhšrt mjuk, sŠger Jens.

- Det gŠller bara att veta nŠr man ska vara vad.

--

Det var Expressen som tog honom till Somalia och forna Jugoslavien och till kriget i Rwanda 1994.

Har nŒgon reporter nŒgonsin bett dig flytta en dšd kropp, som fotografen gšr i Den sista hunden i Rwanda?

- Nej, absolut inte. Men jag Šr švertygad om att en liknande situation fšrekommit nŒgonstans, nŒgon gŒng. SjŠlv har jag aldrig varit utsatt fšr nŒgon press att komma hem med spektakulŠra bilder, vare sig frŒn redaktionsledningar eller frŒn reportrar jag varit pŒ resa med, som Ulf Nilson eller Mats Larsson. TvŠrtom tycker jag att deras attityd varit oerhšrt generšs.

Jens resor Šgde rum mellan 1990 och 1997, innan redaktionsledningarna kommit pŒ att reportageteam kunde behšva prata med psykolog eller kurator efter att ha varit i krigsomrŒden.

Att gšra filmen fungerade som en uppgšrelse med de egna kŠnslorna som fanns och behšvde bearbetas.

- Det finns en konflikt mellan det humanistiska engagemanget och att jag Šr dŠr fšr att jobba professionellt. Bara att jag kan resa dŠrifrŒn, medan de jag skildrar inte kan det gšr att det uppstŒr en inre konflikt. Jag tror att alla som Œker till krigshŠrdar upprepade gŒnger drivs bŒde av humanistiskt patos och av spŠnning. Livet Šr oerhšrt dramatiskt och spŠnnande nŠra dšden.

 

Att filmen fŒtt sŒ mŒnga priser pŒ internationella festivaler har gjort att flera agenter och produktionsbolag i Hollywood har hšrt av sig om framtida samarbete. Veckan efter att vi trŠffas ska Jens Œka till Los Angeles i tre veckor och gŒ pŒ mšten.

- Framfšrallt handlar det om att jag skulle kunna skriva manus. Jag Šr intresserad av lŒngsiktiga samarbeten. Men det Šr inte mitt mŒl att lyckas just i Hollywood.

 

Att arbeta pΠen svensk dagstidning igen ser han som uteslutet.

- Svenska dagstidningar har valt bort bilden som kommunikationsmedel. DŠremot finns det magasin som jobbar medvetet med bild. Time Magazine, Newsweek och Vanity Fair dŠr det Šr uppenbart att bildredaktšren Susan Whites ord vŠger tungt.

Vanity Fair, ja. Under senvŒren spreds en nyhet via tidningen ResumŽ om att Jens KANSKE ska bli kontrakterad av det amerikanska prestigemagasinet Vanity Fair. Hur blev det med det?

- Jag har varit šver och trŠffat Vanity Fair tvŒ gŒnger, och bŒde de och jag vill att jag ska gšra uppdrag fšr dem. Just nu pratar vi om tvŒ idŽer som jag har kommit med, men jag kan inte berŠtta vilka omrŒden det ršr sig om.

Hur Jens fŒtt kontakt med Vanity Fair vill han inte berŠtta. Inte heller vill han berŠtta om sina egna projekt som rullar pŒ vid sidan av švrigt arbete, mer Šn att det handlar om tvŒ bokprojekt, som kan vŠntas vara klara framŒt 2009.

 

Han Šr fortfarande med i bŒde PFK och SFF.

- Jag kan stšdja fšreningarna. Men jag kŠnner mig inte kollektivt delaktig i pressfotokŒren.

Medan pressfotograferna kritiserar mšter Jens uppskattning frŒn andra mŠnniskor, sŠger han. Han Šr en av de mycket fŒ svenska fotografer som blir igenkŠnda pŒ stan.

- Bara igŒr kom fyra okŠnda personer fram till mig och gav mig beršm fšr det jag gšr. Fortfarande kopplar de mig till Expressen, eller ršr ihop den med Aftonbladet. Det hŠnder dagligen, nŠr jag handlar, gŒr pŒ stan eller hŠmtar pŒ dagis.

HŠmtar pŒ dagis?

Ja, Jens har blivit ÓfšrŠlder, men inte pappaÓ, som han fšrklarar det. Sambon Jennie och Jens har hennes tvŒ barn boende hos sig varannan vecka.

- Fšrra veckan var det jag som hŠmtade pŒ dagis hela veckan. Det Šr vŠldigt kul att ha blivit fšrŠlder, jag gillar verkligen att leka och kommunicera med barn. Familjen Šr viktigare Šn bŒde bild och film och det Šr den jag verkligen vill satsa pŒ nu.

-------------

Utrustning:

Jens Assur anvŠnder en Nikon F6 med objektiven 17-35 mm och 50 mm, samt Tri X-film.

- Jag har ett 70-200 med, man anvŠnder det sŠllan. Enda gŒngen jag anvŠnt digitalkameror Šr nŠr jag gjorde Brasilienjobbet fšr Nikon. Det blev bra och det Šr kul att kunna skicka šver bilder man tagit bara nŒgra timmar tidigare. Samtidigt saknar de digitala bilderna omfŒnget man fŒr med traditionella kopior. MŒnga digitala bilder som efterbearbetats i Photoshop ser artificiella ut, tycker jag.

SjŠlva kopierandet lŠmnar Jens bort.

- Till Anders pŒ Indigo, han Šr en helt enastŒende kopist. Han har verkligen tillfšrt mina bilder nŒgot nytt, en renhet.

Mellanformatskamera anvŠnder han ibland, hittills en Mamiya.

SmŒ pocketkameror och polaroidkamera ingŒr ocksŒ i repertoiren.

 

Fler bilder pΠwww.studiojensassur.se