Namn: Anna Holvik

Ålder: 29

Bor: I Dalston i östra London.

Familj: Sambon Dan. Mamma Lisa och pappa Frank i Äspered utanför Borås, och lillasyster Ellen med sambo.

Intressen: Att umgås med vänner, gå på konserter, utställningar och museer.

Yrke: Designstudent på Central Saint Martins i London.

Anna Holvik var Äspereds tuffaste hårdrockstjej i sina kortkorta avklippta jeansshorts och sina nätstrumpor.

- Mamma grät varje gång jag gick utanför dörren.

Nu studerar hon modedesign på Londons trendigaste utbildning.

Dagen hon kom in på Saint Martin’s designutbildning är den hittills bästa i Anna Holviks liv.

- Det kändes så skönt att ha klarat det själv, utan hjälp från någon annan.

Utbildningen - där designers som John Galliano, Alexander McQueen och StellaMcCartney gått - är erkänt tuff. Varje uppgift blir bedömd och betygssatt, och kritiken är hård om lärarna inte tycker att arbetet håller måttet. Elever gråter, bryter ihop, slutar eller blir utslängda. Men Anna har haft flyt – hon går andra året och har hittills haft bäst betyg av alla i sin årskurs.

- Det är klart att det kan vara jobbigt att bli bedömd hela tiden. Jag har blivit besviken ibland. Men jag tror att jag har en fördel av att vara lite äldre och ha jobbat i flera år. Jag är van att jobba med chefer och uppdragsgivare och leverera. Om man är 19 år och aldrig har varit ute på arbetsmarknaden är det värre.

Designvärlden är ytlig, men det betyder inte att alla som jobbar i den är ytliga.

- Visst kollar alla in vad man har på sig när man kommer till skolan. Men de kompisar jag umgås med har inte bara kläder i huvudet.

Även om Anna självklart påverkas av trender försöker hon gå mest på magkänsla när hon själv ritar kläder. Ibland innebär det att hon själv blir överraskad över det hon gör.

- Jag trodde att jag var stilren och rock’n’roll. Men när jag skulle göra min senaste uppgift dök det upp en massa rosa och puderfärger som jag inte riktigt vet var det kom ifrån.

På skolan har hon stor kreativ frihet, och utnyttjar den.

- Jag gjorde en kjol i toalettpapper. Det gick bra, man fick stryka toapapperet så det blev som plisserat.

Vi sitter på ett kafé i Covent Garden, inte långt från klädbutiken Urban Outfitters där Anna jobbar extra under sommarlovet, som varar hela september. Hon har varit hemma i Västsverige en kort sväng, men större delen av lovet har hon varit i London och jobbat.

- Jag gillar allt med London. Musiken som finns överallt, att det luktar kaffe i gathörnen. Jag gillar till och med oväsendet. Den enda nackdelen är att det är så dyrt att leva här.

Anna bodde på olika platser i Boråstrakten när hon växte upp. Hon var tonåring i det lilla samhället Äspered, en tuff hårdrockstjej. Sedan började hon gymnasiet inne i klädmedvetna Borås och bytte stil helt.

- Mina kompisar och jag var ganska inspirerade av teveserien Beverly Hills 90210, hade Levi’s-jeans och kortärmade tröjor. Det var mer grupptryck på gymnasiet.

Anna gillade kläder och läste gärna modetidningar, men hon satt inte fastnaglad vid symaskinen. Däremot ändrade hon gärna någon detalj på kläder hon köpte, för att göra dem mer personliga.

- Kläder har alltid varit ett sätt att uttrycka identitet för mig. Jag hade svårt att hitta något jag tyckte var fint i affärerna. Att skapa det som saknas har varit en drivkraft.

Efter gymnasiet var Anna ute och reste, jobbade som skidlärare i Österrike och läste sedan franska på universitetet.

- Sedan halkade jag in på ett bananskal på mina föräldrars reklambyrå Holviks. Först kokade jag kaffe, men sedan började jag som AD. Jag gick på Berghs och läste grafisk design på distans.

Av en slump fick lilla Holviks chansen till kontrakt med jätten H&M när en annan reklambyrå hoppade av. Anna som var yngst och mest trendmedveten fick ta sig an H&M:s postorderavdelning. Uppdragsgivarna blev så nöjda med resultatet att hon fick fortsätta.

Hon var bara 22-23 år gammal när hon hade ett drömjobb. Hon hade hög lön, flög till Sydafrika med jämna mellanrum, och valde modeller, fotografer och vilka kläder som skulle fotograferas.

- Först var det jättekul. Men när det blev lågkonjunktur ville kunderna bara ha säkra kort. Så fort jag försökte sväva ut var det nej, nej, nej. Jag insåg att jag hade världens drömjobb, och visst var det roligt. Men jag uppskattade det inte lika mycket som jag borde längre.

Hon bestämde sig för att våga säga upp sig.

Trots framgångarna i reklamvärlden har Anna Holvik starkare självförtroende nu än då.

- Att det var mina föräldrars reklambyrå jag jobbade på har alltid hängt som en skugga över mig. Jag vet att folk i Borås sa saker bakom min rygg, att jag inte skulle ha fått jobbet om det inte vore för mina föräldrar.

Och även om Anna visste att jättekunden H&M inte brydde sig om vilka hennes föräldrar var sved det.

- Jag har fått bättre och bättre självförtroende under tiden på Saint Martin’s.

När Anna slutat på Holviks började hon en sömnadsutbildning i Högskolan i Borås och Komvux regi.

- Jag trodde på något konstigt sätt att jag inte kunde sy. Men så fort jag satte mig vid symaskinen kände jag att det var rätt.

Saint Martin’s hägrade redan då för Anna, men hon visste hur svårt det var att komma in. 2003 flyttade hon till London och kom in på den förberedande London College of Fashion, där 500 elever hade samma mål: Saint Martin’s. Bara Anna och en annan elev kom in på Women’s wear – damklädergrenen - året efter.

Hon är öppen för det mesta när skolan är slut, kan tänka sig jobb hos en stor modekedja.

- Men den ultimata drömmen vore att ha något eget.

Favoritdesigner just nu är dansken Jens Laugesen.

- Jag gillar designers som gör kläder man faktiskt kan ha på sig.

Hennes egen stil är London-rockig och tuff. Hon funderar lite när hon frågan om vad hon aldrig skulle sätta på sig.

- Hmm… högt skuren bikini, kanske. Det är inte så smickrande. Fast man ska aldrig säga aldrig. Det har jag gjort förut, och fått äta upp. Saker och ting kommer alltid tillbaka. Titta bara på mina jeansshorts.

Hon och drar i sina avklippta svarta Levi’s och skrattar.

Lena Kvist