Svinalängorna

Författare: Susanna Alakoski

Förlag: Albert Bonniers förlag

Susanna Alakoski har skapat en litterär svensk 1970-talsvärld i rött tegel. Hon har byggt trevåningslängor fulla med suputer och ungar, misslyckanden och mod.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Så man gör både och. Svinalängorna är en stark och bra romandebut.

Romanen har inte mycket till intrig, det finns ingen särskild höjdpunkt eller dramaturgi. Bara livet, som så ofta i debutromaner. Det räcker gott så.

I den finska familjens lägenhet på första våningen får katten ungar varje år. Leenas mamma svär och dränker de nyfödda kattungarna i en hink eftersom pappan aldrig vågar, fastän han säger att han ska. Hon tar ljummet vatten så att ungarna ska slippa frysa. En unge brukar de spara, annars är det synd om mamman. Och fastän de alltid försöker spara en hankatt blir det alltid en hona. Som får ungar. Som måste dränkas i en hink med ljummet vatten.

Leenas föräldrar sparar inte bara fel katter, de misslyckas katastrofalt med det mesta i sina liv.

Bostadsområdet Fridhem i Ystad där familjen bor är förvisso paradiset på jorden om man kommit från efterkrigstidens Finland. Det finns badrum, balkong och parkett.

Men för många människor är Fridhem bara ett tillhåll för slödder, och området får namnet Svinalängorna.

Leenas mamma och pappa super så hårt att familjen håller på att gå under. De vill ibland, men de kan inte sluta. Leena kämpar, men kommer ingen vart: "…jag ville berätta hur trött, ledsen och hungrig jag var. Men mamma och pappa hade ansikten på sina ansikten och det gick inte att prata med dem."

Det här är på 1970-talet, och familjens vänner Veikko och Helmi har så mycket i bostadsbidrag att det blir 9 kronor över varje månad när de betalat hyran.

Ändå går det dåligt för bokens alla vuxna, som har trista jobb, utslitna ryggar och söndersupna inälvor. Läsaren får fundera själv på vad som är fel, Susanna Alakoski skyller inte på någon särskild.

Det är förstås väldigt eländigt alltihop om man ska se det objektivt. Men Susanna Alakoski berättar så sakligt och osentimentalt, och hon har humor. Livet i Svinalängorna blir aldrig riktigt svart, bokens Leena går inte under. Hon är duktig i skolan, hon simmar fortare än alla andra och hon har sina kompisar Åse och Riitta.

Susanna Alakoski har tagit plats bland arbetarförfattarna, och visar tydligt att genren inte dog med Moa Martinson. Alakoskis Sverigeskildring fyller ett tomrum, jag har aldrig läst hennes berättelse tidigare. Jonas Gardell fick visserligen många läsare med sin sorgsna 70-talsskildring En komikers uppväxt, men han skrev om medelklass och skötsam arbetarklass, inte om människor som vinglar omkring på gränsen till Landet Utanför. Förra året gjorde Renzo Aneröd i Löftet ett försök att skildra samma värld som Susanna Alakoski: underklassens. Men Aneröd var mer världsförändrare och agitator än författare, medan Susanna Alakoski är författare i första hand.

Hennes språk är snyggt och enkelt och bär fram berättelsen med självförtroende. Hon saltar med finska uttryck. Och medge att ingen svordomar låter så uttrycksfulla som finnarnas, voi vittu.

De röda trevåningslängorna i Ystad finns på riktigt också. Man ser dem på bokens omslag, bilderna är lånade ur någons privata fotoalbum. Kanske är det Susanna Alakoskis eget, eller också inte. I vilket fall har hon skrivit fram liv i sina romanfigurer.

Hon kunde ha rensat lite bland händelserna hon berättar om, ibland myllrar det lite väl mycket av människor och scener. Men texten blir aldrig trögläst, och den slutar aldrig att kännas i magen.

Boken behöver en extra omgång med korrekturläsningen till pocketupplagan, och det måste vara någon som kan finska.

För pocketbok hoppas och tror jag att Svinalängorna blir. Den är värd många läsare.

Lena Kvist