David LaChapelle gillar storslagna italienska målningar och fascineras av popstjärnor.
Hans kändisbilder är rena samtidsikoner.
Men gud, så trött han är på kändisar.- Å, det där stör mig verkligen, muttrar David LaChapelle och stannar till på sin väg genom utställningshallen. Han rynkar pannan och tittar surt på Drew Barrymore som hänger på väggen iklädd vit brudklänning.
Hollywoodstjärnan nojsar runt med en bröllopstårta. Men Drew måste bort. Någon skyndar fram med en bild av Leonardo DiCaprio och en hamburgare. Nej, Leonardo fungerar inte heller just där.
Det får bli Pamela Anderson istället, i sällskap med en fet nästan naken Ronald McDonald-clown som ligger ner medan den blonda sexsymbolen sprätter ostbågar över honom. Ja, Pamela och Ronald blir bra. Alla pustar ut. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2008 >> sajten
Den som tittar för snabbt kanske tror att Åsa Sjöströms bilder bara är vackra. Det är de också, men det finns mycket svärta. Hennes egen ångest är vad som syns, säger Åsa själv.
Balettflickor flyger. En pojkes ögon biter sig fast. Över den nedläggningshotade bilskroten vilar ett starkt vemod. Färgerna är milda och dova, bildspråket stillsamt men liksom uppfordrande.
Den som tittar för snabbt kanske tror att Åsa Sjöströms bilder bara är vackra. Det är de också, men det finns mycket svärta. Hennes egen ångest är vad som syns, säger Åsa själv.Dokumentära bilder bygger oftast på att fotografen berättar andra människors h
I Åsa Sjöströms bilder finns också en väldigt tydlig skugga av henne själv och hennes erfarenheter. Det är Åsas pappa som står osynlig bakom gubbarna på skroten, det är Åsa som dansar balett på en moldavisk balettskola och det skulle kunna vara Åsa – i ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2008
När Tamas Dezso växte upp i Budapest på kommunisttiden ville han bara
komma därifrån.
Nu har han bestämt sig för att stanna, och vända kameran mot ett
öst-Europa i förändring.Ljusgul puts har fallit i drivor från väggarna till det skamfilade 1800-talshuset. I ett spretigt träd som verkar växa rakt upp ur betongen har några gamla trasor fastnat i grenarna. Det är tyst på innergården. Alla fönster har gardinerna fördragna.
Tamas Dezso sneglar upp mot loftgångarna där några personer kommit ut och står och betraktar oss, ljudlöst och uttryckslöst. - Hej, hur är läget? säger han försiktigt på ungerska. Det tar ett par sekunder. Sedan lyfter en kille hakan och gör en liten,
hälsningsnick mot oss. Så vänder han och går tillbaka in. - Folk här är inte vana vid att någon från väst kommer hit, förklarar Tamas Dezso och vänder sig till mig. Vi befinner oss i Józsefváros eller distrikt 8 i centrala Budapest, det kvarter som ha...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2008 >> sajten
Alla omslag till amerikanska Elle är fotograferade av fransmannen Gilles Bensimon.
Men egentligen fotograferar han mest för att besvärja döden.I en pösig soffa på Grand Hotel i Stockholm sitter modefotografen Gilles Bensimon, amerikanska Elles chefsfotograf. Han är djupt uppslukad i ett samtal med en kvinna från svenska Elle, som har gjort honom sällskap vid frukosten.
Samtalet rör sig om priser i olika länder, och om olika sorters kvaliteter, men jag kan inte lista ut vad det är de pratar om. Så jag frågar. - Cocaiiine, säger modefotografen långsamt, med sin sirapstjocka franska accent. Han ler.
Gilles Bensimon är mannen som tar alla omslagsbilder för amerikanska Elle. På Elles hemsida kan man se videor av hur fotograferingarna brukar gå till. En grålockig småvuxen man, klädd i vita jeans och blå t-shirt, lyfter sin kamera mot en noggrant lj...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2008 >> sajten
Helga Härenstams suggestiva bilder ställer dokumentärbegreppet på ända.
Hon gör som hon vill - även om man inte får.Två barn står utanför ett övergivet hus. De håller andan och lyssnar efter ljud. Så puffar de till ytterdörren. Den knarrar och glider upp så att barnen kan smyga in. Helga Härenstam har inte tagit just den bilden. Men det är i den känslan hon tar avstam
magpirret inför äventyret. Hennes bildserie Samhället är en sorts självbiografi om en liten by på landet, med en begränsad samling människor som utgörs mestadels av Helgas egen familj. Men självbiografin är en lurig variant. Samhället är inte något exa
porträtt av Helgas hemby Segerstabyn utanför Karlstad, snarare är bildberättelsen återskapandet av vissa minnen. Hon förklarar det så här: - Jag försöker få fram känslan jag hade inför något, hellre än att fotografera av det precis som det ser ut. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2008
På ytan är allt perfekt.
Men den som ser detaljerna i Ann Eringstams fotografi har all anledning till oro.
Sarah Connor måste rädda sin son, världen och mänskligheten. Hon bär fullmatade patronbälten hängande över sitt svarta linne och hon tvekar inte att använda sitt automatvapen mot mördarmaskinen T-1000, en robot från framtiden.
Fotografen Ann Eringstam har sett scenerna ur Terminator 2 hur många gånger som helst. Den och andra filmer har satt djupa spår och format hennes fotografi. Linda Hamilton i rollen som Sarah Connor var en av de första kvinnliga actionhjältarna när Termi
år och började samla på bilder från filmen. - Jag tror jag hade 700 stycken. Men det fanns inte en enda arrangerad bild av Linda Hamilton som hjälte. Av Arnold Schwarzenegger och de andra manliga skådespelarna fanns det mängder av arrangerade hjälteportr...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2008 >> sajten
Om Joachim Ladefoged inte hade hamnat i rullstol som ung hade han kanske aldrig börjat fotografera.
Då hade världen missat en av Europas mest spännande bildjournalister.Det finns ett kafé i danska Ry, ett kafé som är alldeles tomt så här kring lunch en vanlig vardag. Där väntar jag på Joachim Ladefoged. För att vara hemstad för mannen som i dansk press kallats
”fotografiets danske Mick Jagger” är den jylländska byn Ry väldigt lite rock’n’roll. Tåget mot Skanderborg far igenom byn då och då. Hundägare promenerar förbi. Skolbarn släntrar fram ätande på bullar från bageriet.Men se – då kliver Joachim själv in geno
Han har andan i halsen, är sen från ett möte och har kört som en tokig tillbaka från Århus för att komma hit. Man kan snabbt konstatera att pressen ljuger som vanligt. Det är extremt lite rockdiva och mycket ”trevlig-vanlig-jeans-och-gympadojor-snubbe” ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2008 >> sajten
Våren 2006 var gråmulen och dyster. Vädret passade perfekt för det projekt som fotografen Moa Karlberg höll på med. Hon reste runt till adresser i Sverige där polisen avslöjat trafficking och dokumenterade husen där det pågått. Moa har tagit bilderna med viss vånda. Det är svårt och kräver stor beslutsamhet att välja bort det spännande och estetiskt dramatiska så konsekvent som hon har gjort. Bilderna är Moas bildjournalistiska slutprojekt från Nordens
Fotoskola Biskops-Arnö. Hon slogs länge med känslan av att ju hon egentligen ville visa hur bra hon kan fotografera, inte ställa ut en samling trista hus… - Det kan fortfarande kännas jobbigt att det är idén som är bra, inte bilderna. Men när jag fotogra
jag ju att det skulle bli bra, att projektet höll. Jag träffar Moa i Göteborg. Göteborg – eller från början sömniga kranskommunen Mölnlycke utanför stan – är fortfarande hemma. Men jobben finns i Stockholm. Under 2007 har Moa vikarierat bland annat på DN...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Jens Assur är antagligen Sveriges mest kända pressfotograf.
Det får anses vara en bedrift - särskilt som han inte ens är pressfotograf.
FOTO pratade med honom om bilder, men också om alla rykten, om Vanity Fair och om det nya livet i filmbranschen.En orakad ung fotograf i skottsäker väst står tyst framför ett förtorkat bylte som en gång var en människa. Syrsorna spelar. Ekvatorialsolen steker. Bredvid fotografen står reportern, med svettfläckar på ryggen och tom blick. Reportern säger:
- Det vore bra om han kunde ha armarna utsträckta precis som statyn där. Fixa det. Det är ditt jobb. Fotografen suckar. Med hjälp av ett kexchokladpapper som han klämmer fast i handen som skydd börjar fotografen lyfta ut likets armar tills de ligger i rä
Den här scenen inleder Jens Assurs film Den sista hunden i Rwanda. Berättelsen bygger på Jens egna erfarenheter som fotograf för Expressen och hans alter ego i filmen spelas av Jonas Karlsson. Filmen har fått mängder av prestigefyllda priser vid kortfilm...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Det kräver mod att våga ställa ut mammas, mormors och sin egen navel på fingallerier och museer.
Pernilla Zetterman hämtar inspiration ur det personliga till sina enkla, starka bilder.Att kliva in hemma hos Pernilla Zetterman är som att kliva in i en installation baserad på hennes egen fotografi. Där finns inte ett dammkorn. I köket bildar fem burkar Campbells tomatsoppa en perfekt pyramid vid spisen. I badrummet ligger de vikta handdu
att få dem att ligga rätt. Det är en vacker lägenhet, med femtiotalskänsla och väl valda secondhandfynd. Ett jättelikt arbetsbord tar upp nästan hela vardagsrummet och Pernilla ursäktar sig: - Om du hade kommit om några veckor hade jag haft stolar också
Jag köpte på en loppis i Helsingfors, men jag kunde inte få med dem på flyget så en kompis tar hem dem. Den som tittar på Pernillas väggar – och i hennes album - kan också följa hennes utveckling som fotograf. Mest mystisk är en tavla gjord av bröllopsb...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Lugnet råder oftast över Hotagsfjällen. Men när en renhjord kommer rusande dammar och dånar det. Tusentals klövar hamrar mot marken som skakar där djuren störtar fram i full karriär.
Bakom hjorden rider renskötarna på sina hästar.
Framför hjorden ligger fotograf Christer Olofsson från Göteborg, i ett provisoriskt gömsle bakom en sten och under en stor soldatregnrock. Han har tokridit i förväg, bundit hästen och kastat sig ned i gömslet för att kunna fotografera när hjorden kommer
för att fotografens närvaro får djuren att vända.- Det är krångligt att få bilder som verkligen visar hur det är att arbeta med renarna. Renarna går på doft, så jag var tvungen att ligga så att inte vinden blåste mot dem. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
En dräkt svävar under ett kupoltak. En flicka i röd klänning döljer sig bakom en halvt punkterad ballong på en väg. Sedan bilder med fåglar, burar, blommor och svarta vassa taggar.
Det är enkla symboler, nästan banala. Men Bodil Frendberg använder dem stKanske handlar hennes bilder om drömmar och minnen. Som när man vaknar på morgonen och inte minns vad man har drömt, bara känslan finns kvar. När jag ber Bodil Frendberg förklara mer om vad bilderna betyder blir svaret ganska långt och luddigt och kan sa
såhär: - Hmm. Det kan jag inte riktigt förklara. Bodil har utbildat sig inom fotografi i Finland och i England. Hon har aldrig varit en del av konst-Sverige, utan har bott i England under hela sin verksamma tid.
Men hennes brorsa bor i Göteborg, och det är där jag träffar Bodil när hon är på besök hemma i Sverige. Hon tycker att det är ganska komplicerat att berätta om sina bilder. Inte för att hon har någon mystisk ”svåra-konstnären-stil”, utan för att Bodil in...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Att gå vilse i regnskogen kan ske på ett ögonblick.
Ett enda tankspritt snedsteg från stigen, kanske två minuters ouppmärksamhet för att en sällsynt fjäril fladdrar förbi. Man lyfter kameran och glömmer att se vart man går. Sedan är allt runt omkring grRegnskogsfotografen Thomas Marent har gått vilse ordentligt två gånger. Den ena gången var han tillsammans med en guide – dessvärre en ovanligt dålig guide - i Colombias djungel. De skulle ta sig igenom ett träsk för att nå kustlinjen och det enda ställ
att korsa sumpmarken var över en stor, nedfallen trädstam. Insektssvärmarna var svåra i det heta, fuktiga träsket, mat och vatten tog slut Fastän havet var så nära att vågornas brus hördes kunde Thomas och guiden inte nå kusten och säkerheten. Skymni
Som tur var hade Thomas med sig ett pyttelitet enmanstält. - Vi klämde in oss båda två i det lilla tältet. När morgonen grydde hittade vi trädstammen och kunde nå kusten. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Den amerikanske fotografen lyfter luren på andra sidan Atlanten, efter att några signaler gått fram. Han är på resa från hemstaden Nashville, Tennessee, och befinner sig just nu i San Diego där han växte upp. - Vädret är jätteskönt här. Men jag blev tröt
Dave har bara varit fotograf i fem år, men har redan utvecklat en egen stil med filmiska scener, intensivt ljus och overkliga färger. Han arbetar med reklam och älskar sitt jobb. Det USA han fotograferar både finns och inte finns i verkligheten. Daves v
Han kan hålla på i dagar med att samla rekvisita och bygga scen inför en fotografering. Ofta är det pop- rock- eller hiphop-artister som står framför kameran. Eller mindre kända skådisar, som C-skådisen Dax Shepherd som Dave fotograferade för AP Magazine....
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Julia Peirone skapar sin egen verklighet. Hon lånar människor som passerar förbi på gatan och ger dem nya sammanhang.Kaffekannan är pytteliten men bullarna på fatet kompenserar det med råge. Två sorter, fluffigt stora och nybakta. Vi sitter i det lilla köket till Julia Peirones ateljé på Liljeholmen i Stockholm. Hon har lite jet lag, tidsskillnaden sitter kvar i kro
York-resan hon kom hem från häromdagen. Julia är en lyckligt lottad konstnär. Hon har just fått ett ett-årigt ateljéstipendium i London av Iaspis och ett offentligt utsmyckningsuppdrag av Statens Konstråd. Och hon har tre gallerister: Brändström&Stene i
Daniel Cooney Fine Art i New York. Utländska gallerister innebär dock inte automatiskt berömmelse och rikedom, påminner Julia. För tio år sedan var det en större grej. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Om man googlar Vincent Skoglunds namn får man upp diverse glimtar ur hans liv på skärmen.
På en sajt berättas att han blivit ”Årets snowboardfotograf”, en annan kan meddela att en hudvårdsserie för män har valt Vincent Skoglund till ”Man of the Month”.På en vimmelbild i nättidningen Stureplan bär Vincent solglasögon och har en gulgrön drink med sugrör i handen. Är Vincent Skoglund en brattig glidartyp? Det tar honom inte mer än fem minuter på stamstället Kaffebar på Hornsgatan innan han har punkterat
Dal-målet gör nog sitt till. Det låter trivsamt, som om Vincent kom från Falun till storstan i förrgår. Dessutom visar sig Vincent vara ovanligt hjälpsam när han outtröttligt scannar av folk som trängs i ledet bakom bardisken där vi sitter och hjälper til
Vincent har bott och arbetat i London i fem år, men flyttade tillbaka till Sverige förra året. Nu har han sin studio på Söder i Stockholm. Det är ett gammalt omgjort höloft med synliga takbjälkar. En snowboard står lutad mot väggen, fotoböcker ligger i hö...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2007 >> sajten
Theresia Bråkenhielm är den första att erkänna att hennes bilder på stallflickor kan vara rätt fula och håller risig kvalitet ibland. Formspråket är rått, bilderna tunga av svärta, flickornas miner sammanbitna och hårda.
Hon funderar, och förklarar.- Det är som med Jimi Hendrix. För vissa låter det fruktansvärt, men andra älskar det. Och jag vill hellre att mina bilder ska vara Jimi Hendrix än Britney Spears.
Theresias Stallflickor började som ett projekt på Nordens fotoskola Biskops-Arnö. Nu ska bilderna bli både fotobok (Starfalk förlag) och utställning. Det är sina egna rötter, viktiga saker som format henne som människa som hon skildrar.
När Theresia växte upp åkte hon varje dag från Östermalm till Djurgårdens ridskola i Stockholm. Men vänta nu, dra inga förhastade slutsatser. Djurgårdens ridskola hade visserligen en hel del stallflickor som var bortskämda rikemansbarn, men Theresia var i...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Johanna Syrén åkte västerut på jakt efter den amerikanska drömmen.
Hon körde från kust till kust, fotograferade och ställde samma fråga till 130 amerikaner:
Vad drömmer du om?
Svaren blev inte de hon hade trott. Den amerikanska drömmen är en stark framgångssaga, som spridits långt utanför USA:s gränser, kanske till hela världen. Enligt våra fördomar handlar den mest om pengar: långa bilar, glittriga smycken, dyra kläder, flotta 16-rumsvillor med inomhuspool i käl
Men en politiker från Florida - som skymtade förbi på teve i förbifarten - sådde ett frö i Johanna Syréns huvud. Politikern pratade om den amerikanska drömmen som en kliché, om att man borde gå ut och fråga amerikanerna vad de verkligen drömmer om iställe
Hon packade kameran och for iväg i mars 2006. Johanna tillhör andra avgångskullen från bildjournalistikprogrammet vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Projektet är hennes slutarbete, och ett fint exempel på hur bild och text kan gå hand i hand. Bilderna är...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Jörgen Hildebrandt har lämnat krigsbilderna bakom sig för ett lugnare liv.
Nu vill han ha starka färger och nya utmaningar.
--Juli, 1992. I en strömlös källare i Sarajevo gömmer sig den unge danske fotografen Jörgen Hildebrandt undan serbernas attacker. Han är i sällskap med vännen Jonathan – en amerikansk student med Hemingwaykomplex – och en samling Sarajevobor. Det är kroate
i krig med sina forna grannar och vänner. Jörgen och Jonathan har redan varit i forna Jugoslavien i flera veckor. De har åkt in fullt frivilligt till ett ställe som mängder av människor just nu förtvivlat kämpar för att ta sig så långt bort från som möj
Det är äventyret som lockat dem, möjligheten att vara allra först med en ny berättelse om kriget. Detta var ännu i början av kriget och ingen visste något säkert om den etniska rensningen som serberna hade påbörjat. Men i Sarajevos källare och på andra s...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Gamla Ullevi, regnvåt gräsplan. IFK Göteborg möter Elfsborg. Båda lagen är inblandade i den allsvenska toppstriden och publiken sitter på helspänn.
Vid sidlinjen sitter fotograferna på sina fällstolar och flyttar koncentrerat teleobjektiven mot närkamperPeter Widing är en av dem. Han hör hemma där vid planen, han passar in och ser likadan ut som de andra med sitt teleobjektiv. Men när de andra fotograferna hunnit hem till redaktionen och har lämnat en måljubelbild eller en närkampsbild för länge sedan ha
Nästa gång jag ser Peter Widing är det på fotbollsmagasinet Offsides redaktion i Göteborg. Redaktionen ligger mitt i centrum. Treans spårvagn rasslar förbi utanför fönstret, människor spanar efter vänner vid den klassiska mötesplatsen Kopparmärra.
Alla vet ju att en bild säger mer än tusen ord. Det är bra, för Peter är en rätt tystlåten kille. Inte tystlåten som i butter eller svår, tystlåten som i lågmäld och eftertänksam. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Hendrik Zeitler är mannen som tog med sig storformatkameran in i ladugården.
Nu har han gett den svenska kon en plats i fotografihistorien.Koprojekten började med att Hendrik Zeitler funderade kring porträttfotografi. Han var kritisk till tankarna om att det lyckade porträttet var ett samspel mellan fotografen och den avporträtterade. - Alla fotografer vet att det egentligen är falskt, efte
fotografen som styr. Jag ville testa vad som skulle hända fotografiskt om man tog porträtt av någon som inte vet vad bildspråk är, någon som är omedveten om kameran. Hendrik åkte till en gård utanför Valdemarsvik i Östergötland, där en kompis till honom
storformatskamera i ladugården. Han fortsatte hos en bonde i Tvååker i Halland. - De första bilderna är på ganska långt avstånd, sedan kom jag närmare och närmare. Först experimenterade jag lite med grisar också. Men de har så små ögon, så det blev inte ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Om Chris Maluszynski skulle vara på bild i en veckotidningstävling där man ska gissa personens yrke skulle en treåring kunna peka ut pressfotografen.
Den skäggiga hakan, den mönstrade skjortan, den nyfikna glimten i ögonen och de klassiska pressfotografI hallen till den lilla bostadsrättsettan på Kungsholmen står resväskan och handbagaget redo intill väggen, en klichébild av pressfotografen i farten. Men Chris försöker nog inte leva upp till någon klichébild: antagligen finns det för lite garderobsutrym
Han köpte lägenheten för ett par år sedan, men det ser ärligt talat ut om han flyttat in alldeles nyss. - Jag har inte hunnit få upp bilder på väggarna ännu… och nu håller jag på och hyr ut lägenheten i andra hand, eftersom jag ska flytta till USA.
Chris gillar sin lilla lägenhet. Men först kändes det besynnerligt att äga den, medger han. - Det var en jättestor ångestgrej att köpa en bostadsrätt. Det är första gången jag bundit mig till ett ställe ekonomiskt. Frihet värderar jag högre än något anna...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Niklas Maupoix har lämnat sitt fasta jobb på Göteborgs-Posten. Han har tio extra månadslöner på banken, är nybliven frilans och dessutom nyseparerad.
Vilken normalt funtad människa som helst skulle väl åka jorden runt.Men Niklas Maupoix vill hellre stanna i vårvädret i Göteborg. Det toksnöar, regnar och haglar om vartannat medan vi åker genom centrum i hans lilla grå miljöbil. Vindrutetorkarna kämpar. Polisradion står på. Det pågår en biljakt mellan tjuv och polis. D
verkar smått intresserad, men konstaterar: - Vi hinner aldrig dit innan det är över. Pressfotografer med höga ambitioner fnyser ofta åt blåljusfotografer, som åker på larm och kommer hem med bilder
av olyckor eller annan vardagsdramatik. Men Niklas Maupoix visar att man kan vara både och, snabb blåljusfotograf och långsam reportagefotograf. Dessutom har han en ovanlig specialitet: Han har blivit expert på att fotografera människor som inte vill bli ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Det finns ett nygrävt rektangulärt hål i asfalten på Asperö i Göteborgs södra skärgård. Kablar i lera skymtar på botten av hålet. Tre bredryggade jobbare kliar sig i huvudena och svettas i försommarvärmen.
Fotograf Lisa Thanner pilar fram till den närmas- Hej! Vad gör ni här? Ett kabelfel... hur vet man att det är ett kabelfel då? Jaså, ni kan inte hitta det. Då ska ni komma tillbaka? Reparatören berättar, tydligt belåten med att någon intresserar sig för hans komplicerade kabelfel. Lisa Thanner nickar
De flesta 45-åringar tänker nog att de ska gå förbi försiktigt och inte ramla i när de ser ett nygrävt hål i asfalten - inte att de ska fråga reparatören varför hålet finns där. - Jo, jag är lite nyfiken av mig. Eller väldigt nyfiken av mig, erkänner Lis
Att vara nyfiken är ingen dum egenskap för en pressfotograf. Lisa Thanner är en av Göteborgs-Postens mest egensinniga och nytänkande fotografer, med ett starkt poetiskt bildspråk som inte syns i dagstidningar så ofta. Hon har arbetat på GP:s bildredakt...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006 >> sajten
Ella Fitzgerald, Duke Ellington, ABBA - alla har de stått framför Bengt H Malmqvists kamera. Han började fotografera jazzkonserter och fortsatte med skivomslag.Enligt födelseattesten föddes fotografen Bengt H Malmqvist 1928 i Stockholm. Men det var i Göteborgs hamn, på en båt som stävade ut förbi Vinga fyr och vidare västerut, som hans liv egentligen började. 19 år gammal mönstrade Bengt på Svenska Amerika Lini
Gripsholm och for mot New York. - Det var jazzen som lockade. Jag var diskare på de första resorna och det var sannerligen hårt arbete, det här var ju före diskmaskinernas tid. Sjösjuk blev jag, men det var inte tal om att man fick gå och lägga sig. Men
såg New York stiga fram ur dimmorna… det var magiskt. Jazzen hade Bengt fastnat för som tonåring under andra världskriget. Han satt hemma vid vevgrammofonen i vardagsrummet i Enskede och spelade 78-varvare med Duke Ellington om och om igen. Skivsamlingen...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2006
Från Sanna Sjöswärds kök i lägenheten på Gärdet i Stockholm ser man tvärs över Värtahamnen till Lidingö. Där växte hon upp, i ett villaområde där nästan alla barn hade blont hår och blåa ögon.Lidingös lummiga villaträdgårdar ligger långt från fattigkvarteren i mångmiljonstaden Teheran i Iran. På ett barnhem där blev en spjälsäng tom dagen då familjen Sjöswärd från Lidingö hämtade Sanna till Sverige.
- Jag var fyra år. När de kom till barnhemmet ställde jag mig och dansade framför min adoptivpappa. Jag hade väl varit med förr när par kom till barnhemmet för att hämta barn, så jag visste vad det handlade om.
Sanna ställer fram godis och cashewnötter på köksbordet, brygger kaffe. Lägenheten är ljus och vacker. Från vardagsrummet sjunger Bebel Gilberto "Besame mucho" på låg volym. Sanna Sjöswärd är vuxen nu, en berest bildjournalist som skildrat romer i Thessa...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Anders Rising klev av planet på Kuba och blev förälskad.
I ön, arkitekturen och människorna.
Ur kärleken föddes två fotoböcker om Havanna.Arbetslokalen ligger i stadsdelen Fredhäll, i ett funkishus från 1932., Utanför fönstret glittrar Stockholm i solen. Lägenheten har panoramautsikt från Globens vita kupol i öster ända till Brommas hustak. Vinterljuset flödar in och fyller rummen. Trafike
surrar enträget förbi på lite avstånd. - Stadens brus, konstaterar Anders Rising belåtet. Fotografen Anders Rising gillar inte det spontana. Livet kan kanske inte regisseras och arrangeras. Men bilden kan det. Ibland kan det verka svårt, men bara man ha
mesta. Också gatuliv kan kontrolleras. På väggen ovanför soffan hänger en bild från boken ”Havanna - rummet och själen”. Den visar ett gathörn i centrala Havanna, med ett rosa strykjärnsformat hus i centrum. Solen hänger lågt och orkar inte tränga ner på...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Pieter ten Hoopen är Sveriges just nu mest prisbelönte fotograf.
Fast det struntar ju folk i när han försöker ta sig in på banken i Falköping. Utan presskort, och med visitkorten glömda någonstans hemma som vanligt.Genom toalettdörren som står lite på glänt ser jag hur Pieter ten Hoopen kör en raggardusch. Han rollar raskt under armarna med en mörkblå Nivea for men som står på handfatskanten. - Vi måste gå snart. Jag ska visst hålla något föredrag också, ropar han
Nästa sekund hörs ljudet av mycket intensiv tandborstning. Det är förmiddag dagen efter Årets Bild-banketten , och Pieter ten Hoopen har just blivit vald till Årets fotograf. Om en stund ska ha stå i stora hörsalen på Hotel Hilton på Söder i Stockholm,
fotografer vilka bilder som juryn ansett vara de bästa pressbilderna i Sverige för ögonblicket. Andra unga fotografer kanske skulle famlat efter betablockerarna eller försökt lugna nerverna med en whisky, men Pieter ten Hoopen är helt obekymrad. Han gilla...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Carrie Levys pappa åkte i fängelse på hennes 15-årsdag.
Ingen berättade varför. Carrie tog sin kamera och dokumenterade familjens 51 månader av väntan.
Amerikanska Carrie Levy trodde att hon skulle få en bil av sin pappa i 15-årspresent. Men pappan kom aldrig hem till födelsedagskalaset. Glenn Levy hade förts till Allenwood Prison Camp. När han blev fri efter 51 månader var både han själv och hans fami
Ingen pratade med Carrie Levy om vad hennes pappa hade gjort, och hon frågade inte heller. Hon gömde sig bakom sin kamera, och dokumenterade de 51 månadernas väntan. - Så här i efterhand har jag förstått att jag använde kameran som skydd, på samma sätt s
en skärm mellan mig och verkligheten, berättar hon i telefon från USA. Carrie har hunnit fylla 26 år nu, och sitter som bildredaktör på tidningen Newsweeks redaktion i New York. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Per-Anders "PAP" Pettersson är världspressens man i Afrika.
Han är en framgångsrik doldis som säger nej till snabbjobb, arrangerade bilder, champagnedrickande på Söder och alla sorters lallande.Sergels Torg, Stockholm. På kontoret på Kulturhuset i Stockholm bubblar de marknadsansvariga av förtjusning över succén. Fotografen Per-Anders "PAP" Petterssons utställning "In transition" har lockat massor av besökare. Gästboken som ligger uppslagen i ut
går inte att lämna rummet oberörd", och den mer praktiskt lagda signaturen Ubbes undran: "Har du några groupies?". PAP själv är just på väg uppför rulltrappan med långa steg, lite sen till vårt möte. Han ser stressad ut. PAP är sig lik. Äldre, men lik.
Han är lång, smårufsig, orakad och ser ut som pressfotografer gör i amerikanska filmer i säckiga beige chinos och löst hängande jeansskjorta där en knapp saknas över magen. Ett par coola silverfärgade Nikeskor är det enda som skvallrar om någon som helst ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Söder i Stockholm, juni, på café. Cathrine Sundqvist väljer först pastasallad med pesto, kapris och kalamataoliver åt sig själv. Sedan engagerar hon sig i vad jag ska äta:
- Ta chilimarinerade kräftstjärtar, avgör hon. Hon gör det inte på något diktatoriskt vis, utan med en vänligt beslutsam självklarhet som verkar typisk för Cathrine Sundqvist. Hon sätter upp mål. Sedan genomför hon dem. Nu är hon 33 år gammal och inne på sitt tredje stora mål i livet.
De flesta i foto-Sverige har aldrig hört talas om Cathrine Sundqvist. De senaste åren har hon bott i London, innan dess i Tyskland. I Tyskland var hon prisbelönt och framgångsrik art director på reklambyrå. Nu är hon luspank och hemlös, men lycklig över a
På Hasselblad Center hänger hennes konst, de bilder som var så viktiga att Cathrine Sundqvist lämnade det välbetalda reklamjobbet bakom sig. Konstkarriären måste ta fart nu, hon vill hitta en gallerist och sälja bilder. Hon har tagit en kredit för att ku...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Brutus Östling har på rekordtid blivit en av de mest hyllade svenska naturfotograferna. Hans nyutkomna fågelbok "Mellan vingspetsarna" (Norstedts) fick WWF Världsnaturfondens pris Årets Pandabok, som delas ut till den bästa svenska naturskildringen i ord
Förutom den stora äran är priset viktigt ekonomiskt, WWF förbeställer 12 000 exemplar av boken. Den sammanlagda upplagan av "Mellan vingspetsarna" blir 26 000 ex, mer än de flesta fotografer och författare kan drömma om.
Vissa av bilderna i Brutus Östlings första fotobok är vackra och poetiska: en flygande korp i motljus, mjukt flaxande kråkor på lång exponeringstid. Andra ser ut som julkort, enkla, rena och stillsamma. Några är snarare porträtt av fåglar. Många av de ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Helena Blomqvists bilder är starka, storslagna och har ofta något oroande och ödesmättat över sig.
Men när man tittar närmare kan man inte låta bli att dra på munnen. Hon har humor — också.Det finns en inneboende motsättning på flera sätt i Helena Blomqvists fotografi, inte bara när det gäller allvar kontra humor. Hennes bilder är noga genomarbetade och konsekvent genomförda. Hon arbetar som ett eget litet filmteam, är producent, scenograf
berättelser. Men bilderna är aldrig rörliga, utan alltid stillbilder. - Det känns som om det finns en poäng med att frysa ett ögonblick som nått sin dramatiska höjdpunkt i en enda bild, säger Helena.
Samtidigt som bilderna är precis lika samtidskommenterande som politisk konst ser Helena inte sig som någon världsförbättrare. - Jag jobbar intuitivt. Men visst kan man se det som att bilderna visar min syn på samtiden. Helenas första stora projekt Fi...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2005 >> sajten
Mormor Anna bodde i underlandet. När hon kom på Finlandsbesök med sin fulla Amerikakoffert var det rena julafton för Nina Korhonen. Som vuxen ville hon lära känna sin mormor innan det var för sent, och hon tog kameran med på resorna över Atlanten. Att ta vara på livet medan det finns kvar är mer än en klyscha när man talar med Nina Korhonen. Hon har tagit konsekvenserna av det vi alla vet: någon gång vi ska dö. Därför har hon lagt uppdragsfotograferingen åt sidan för att arbeta med de bilder som är
Mormor är andra delen i en trilogi om kvinnoliv och identitet, där längtansfulla Minne var första delen.
Nu arbetar Nina Korhonen med den tredje delen, där hon valt att vända kameran mot sig själv. Några av de bilderna visas nu för första gången i FOTO. I hallen i lägenheten på Södermalm i Stockholm luktar det gott. Mellan hyllorna med fotoböcker dröjer...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2004 >> sajten
Frida Hedberg är pressfotografen som vill att hennes bilder ska vara som i barnböckerna om Pettson. Om man tittar noga ska där finnas någon liten krumelur i ett hörn.
Hon har rest jorden runt för svenska dagstidningar - på barnbiljett.--Flera gånger när jag sett Frida Hedbergs bilder i någon dagstidning har jag skrattat högt. Det finns något fritt och rättframt över dem, kombinerat med en humor som inte alltid visar sig vid första anblicken.
Nästan alla svenska pressbilder på muslimska kvinnor i grupp brukar visa kvinnor som höjer händer och ansikte mot himlen och sörjer. Också på Frida Hedbergs bild från Afghanistan vänder kvinnan i bildens centrum ansiktet uppåt, och hennes vänner samlas ru
Men vänta nu: hon som står närmast och håller handen på kvinnans huvud har en… kajalpenna i handen. Det är inte begravning, det är posttalibansk sminkskola i Kabul. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2004 >> sajten
Gud kommer med stor sannolikhet överst på listan över viktiga saker i Mikael Ringlanders liv. Han är trots allt präst. Men fotografi är faktiskt inte heller enbart en världslig sak.
Skidboxen sitter kvar på taket till den mörkgröna familjebilen som glidEn lätt solbränna pryder Mikael Ringlanders slätrakade kinder. Han har varit i fjällen, en välbehövlig semester för den hårt arbetande prästen som hoppar ur bilen och vinkar och nickar med mobiltelefonen i hand. Han bär jeans och en ljusblå-randig skjorta
Det är en engelsk prästskjorta som inte ingår i svenska kyrkans klädkod, men som Mikael Ringlander fått biskopens specialtillstånd att bära. Han är ju kulturpräst. Mikael Ringlander låser upp den tunga kyrkporten och knuffar upp den. Orgelmusik flödar ut
Annedalskyrkans organist övar tydligen. Mobilsamtalet pågår fortfarande; jag tjuvlyssnar mig till att det handlar om gruppen Eldkvarn som ska ge en konsert i kyrkan. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2004 >> sajten
Ord är små. I alla fall när det gäller att uttrycka sorg över någon älskad.
Monica Englunds bilder av maken Lars Johansson, som dog i cancer 2001, är större.
De uttrycker kärlek, sorg och hjärtslitande saknad.Gallerier brukar vara ganska tysta platser. Men aldrig har jag gått omkring i ett så tyst galleri som Galleri Öhrström i Göteborg, när Monica Englunds bilder av maken Lars visas. Besökarna går så stilla från fotografi till fotografi, ingen kommenterar en
Monica Englunds är ömsinta och brutala samtidigt. Så här ser döden ut: där ligger Lars Johansson tjugo minuter efter att hjärtat slutat slå. Två porträtt står i kontrast till varandra. Det ena är en av utställningens få färgbilder, och bryter starkt mot ö
turkos skjorta och halmhatt, blundar, lutar sig tillbaka och skrattar. Vi möter inte hans blick, den säger inget om cancern som väntar på att ge sig till känna i urinblåsan. Bilden signalerar tillförsikt: en man som tror att han ska bli frisk. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2004 >> sajten
Vi är i Göteborg, det är september. Tuija Lindström kan fortfarande sitt Göteborg. Hon diskuterar sakkunnigt kaféer, vet var man får och inte får röka, var det brukar vara trångt i lunchrusningen.
Hon väljer café au lait och ett franskt kafé. Det ligger just intill hennes förra lägenhet, och inte heller långt ifrån där Högskolan för fotografi och film låg under de tio år Tuija Lindström var professor.
Vissa fotografer kan inte formulera sig i ord, kanske är det därför de börjat fotografera. När man frågar om hur de tänkt och hur de gjort och hur de levt mumlar de och hummar något om "det bara blev så".
Tuija Lindström är av en helt annan sort. Hon formulerar sig väl, snabbt, genomtänkt. Hon svarar uppriktigt på de frågor hon vill, och duckar mjukt elegant för resten. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2004 >> sajten
Bruno Ehrs var arbetslös. I två år hade han fotograferat fasader, kolonner och takrosetter för Stockholms Stadsmuseum, och i tre månader hade han haft okvalificerade fotojobb på tidningen Stockholms City, innan tidningen gick i konkurs nästan lika snabbt
Nu låg Bruno i sin säng på Drottninggatan och läste DN. Det hade han gjort i går också, och i förrgår, eftersom han inte hade någon aning om vad han annars skulle göra. - Då ringde telefonen. Det var en journalist som hette Gisela Fridén på Veckorevyn. H
henne dagen efter, för hennes ordinarie fotograf hade blivit sjuk i influensa. ”Jag sitter här med ett exemplar av tidningen Stockholm City framför mig”, sa hon ”och du har med ett fantastiskt reportage om discodans”. Vad Gisela FrIdén inte visste var at
- Jag hade bara tagit bilden av skylten utanför discot. Det var sånt jag gjorde på Stockholm City. Jag var så inihelvete dålig, jag fick bara ta bilder av en brevlåda, ett par skor och såna saker. Bilderna från discot hade Hans Gedda tagit. Men jag låtsad...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2003 >> sajten
Givetvis finns det en skylt på dörren till Klum Photographys kontor:
Ingen reklam, tack – men gärna samhällsinformation. Färre reklamkilon sparar träd, och det är viktiga saker.Från att ha haft kontoret hemma i huset på Uppsalaslätten, huserar nu Mattias Klum i rymliga, ljusa lokaler i centrala Uppsala. Här är Mattias Klum, hans hustru Monika - som också är fotograf - och fyra anställda baserade. Innanför dörren väntar Mattias
Något har inträffat som är högst olyckligt för en intervjuperson: han har tappat rösten. Hans sekreterare Annette Jeppesen har ringt på morgonen och försökt ställa in intervjun, men inte haft hjärta att göra det när hon hörde
att jag redan satt på tåget från Göteborg. - Jag fick någon bacill i Panama, har haft ledvärk och svullna körtlar. Det var ett ganska fysiskt uppdrag, med klättring och bitvis tuff terräng, och jag kände ganska snart att jag åkt på något, att jag ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2003 >> sajten
Ulf Lundins fotografi balanserar mellan det noggrant planlagda och det totalt slumpmässiga.
I skarven däremellan har han hittat en alldeles egen stil. Envist ifrågasätter han fotografens roll och fotografiets sanning.Dessutom är han med all sannolikhet den enda svenska fotograf som ansätts av mystiska nysfetischister. Ulf Lundin bjuder på stark, god espresso i det lilla köket i ateljén han delar med andra konstnärer på Liljeholmen i Stockholm.
Kök, badrum - och pingisbord där stenhårda matcher mellan konstnärerna utspelar sig - är delade, men studion där en stor del av projekten blir till är Ulfs egen. Det är antagligen tur, eftersom vissa projekt
kräver smått extrema omständigheter. Ulf har till exempel laddat upp med nyspulver och vitpeppar och hoppats att modellerna ska nysa, eller väntat tålmodigt med trådutlösare utanför en helt mörklagd studio. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2003 >> sajten
Gatufotografer brukar finnas med där något händer. Ralph Nykvists signum är snarare att finnas med där ingenting särskilt händer alls.
I augusti 1968 när sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Tjeckoslovakien fanns den unge fotografen Ralph Nykvist där.Men bara timmar innan soldaterna korsade gränsen packade Ralph sin väska och reste vidare från Prag till Paris. När kan kom fram till Paris och fick höra vad som hänt rusade han till den tjeckiska
ambassaden och tiggde och bad om att få åka tillbaka in i Tjeckoslovakien. Det fick han inte, gränsen var stängd. Det var otur förstås. Vännen och kollegan Josef Koudelka som fanns kvar i Prag kunde ta bilder som blev berömda.
Men samtidigt passar det ganska bra att Ralph Nykvist åkte därifrån. Det är svårt att se honom trängas och armbågas med en hord pressfotografer mitt i händelsernas centrum. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2003 >> sajten
Salla Tykkä har själv valt vår mötesplats: kaféet i konstmuseet Kiasma i Helsingfors. Jag trodde att jag lätt skulle känna igen henne, eftersom Salla Tykkä ofta använder sig själv som modell i sina bilder.
Men den lilla bestämda glada brunögda figuren som sitter mitt emot mig vid kafebordet är inte särskilt lik den ofta plågade kvinnan på fotografierna. Salla Tykkä är 29. Hon har bara varit verksam i några år:
egentligen har hon inte ens slutat Bildkonstakademin i Helsingfors. - Det är mitt eget fel att jag inte är klar. Jag försöker hela tiden avsluta min magisterutbildning, men det har varit så mycket annat.
Alla vill ha Salla Tykkä just nu. Hennes utställningsförteckning skulle kunna vara en ung fotografs önskelista över ”Platser jag skulle vilja ställa ut på”. Alla vill ha Salla Tykkä just nu. Hennes utställningsförteckning skulle kunna vara en ung fotog...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2002 >> sajten
Okko Oinonen ror. Han är verkligt bra på att ro: årorna klyver vattenytan i perfekt vinkel, och han tar kraftiga tag som skjuter iväg träekan med rejäl fart över sundet. Vi befinner oss i skärgården i östra Helsingfors, på väg mot den lilla ön Värdö där Okko Oinonen hyr ett hus.- Där är det, säger han och nickar mot ett vackert gammalt tvåvånings trähus som skymtar mellan höga tallar vid strandkanten en
bit bort. En liten stund tidigare har jag träffat Okko Oinonen på den plats där Helsingforsbor brukar stämma möte: under den snurrande klockan vid varuhuset Stockmann.
”Jag är 1,93 lång och har ganska lite hår” beskrev han sig själv i telefonen. Enklast hade förstås varit att gå till ett kafé i centrum. Men Okko Oinonen vill gärna att intervjun ska göras på Värdö....
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2002 >> sajten
Ett bakre rum på Konstmuseet i Göteborg. En liten orolig samling människor rör sig runt en hög bilder på ett bord. Det är några av museets anställda, en fotoassistent, och Hasselblad Centers intendent Hasse Persson.I mitten står fotograf Lars Tunbjörk stilla med rynkad panna och stirrar på vad han just upptäckt: en ljusgrå, i det närmaste osynlig prick på bildens vita kant. Så hittar han en till, och en till.
Han bläddrar bland de nyramade bilderna, och hittar små, små prickar på nästan varenda en. - Hur kunde jag missa det här? muttrar han.- Men det finns inte en människa på miljonen som kommer att upptäcka den där pricken,
Lars, säger någon. - Robert Frank och Boris Mikhailov hade ju massor av små stänk på sina bilder när de ställde ut, försöker en annan. - De måste göras om, slår Lars Tunbjörk fast. ...
Artikeln är publicerad i:
Tidningen FOTO 2002 >> sajten
För en del människor slutar livet förändras när de blir äldre.
Inte för författaren Claes Hylinger. På sitt sextionde år har han blivit husägare och sambo.Och han har gett sin förläggare nedbitna naglar genom att nästan, nästan missa senaste bokens deadline. - Nu får du ta en pepparkaka. De är faktiskt hembakta, säger författaren Claes Hylinger.
Han skjuter fram det lilla fatet som balanserar på en pappersbunt på skrivbordet. Han har avbrutit arbetet med en artikel om vännen Lennart Aschenbrenner en stund, och bjuder på glögg i sin arbetsvrå.
Snart ska han börja packa: Claes Hylinger och sambon Elisabet Erikson ska resa till Amsterdam, för att fira Hylingers 60-årsdag tillsammans med goda vänner....
Artikeln är publicerad i:
Göteborgs-Posten 2004
Marlene Forbes, 52, blev sexuellt utnyttjad när hon var liten. Till skydd utvecklade hon flera olika personligheter, som tog över när hon själv inte stod ut med övergreppen.Nu samsas minst 16 stycken om Marlenes kropp och hjärna. Ändå lever hon ett vanligt, lyckligt liv tillsammans med sin sambo Christian Christensen. Just nu står hon vid diskbänken i funkistrean i Stockholm, som hon delar med Christian.
Hon rör ihop en sorts kanadensiskt chokladgodis att ha till kaffet: Nanaimo-rutor. Hon vänder raskt upp och ner på en liten bytta, och smält choklad sprider sig över en vaniljkrämsbädd.
- Och så in i kylen några minuter! De blir väldigt söta, men goda. Hon pratar fort, skrattar en hel del och pratar om hur krångligt det först var att handla när hon flyttade till Sverige....
Artikeln är publicerad i:
Expressen Söndag 2003
Dagbladet, Norge 2003
Borås Tidning 2003
Rooy Rodriguez Ramirez lever ut sin kreativitet på två skilda sätt. På dagen är han vårdbiträde, på natten designer. Han brinner för båda sina yrken.Vi sneddar genom hjärtat av Hammarkullen mot ett höghus vid kanten av torget. Där ligger äldreboendet Hammarhus, 130 pensionärers hem och Rooy Rodriguez Ramirez arbetsplats.
Förorten strax utanför Göteborg blev känd genom Peter Birros teveserie Hammarkullen, som skildrade en brokig samling människor.
Hammarkullen nådde också rubrikerna när ett gäng nazister ordnade en spelning i Folkets Hus, mitt i Göteborgs mest mångkulturella förort. Det ledde till en kravallnatt och en uppvisning i hat som hammarkulleborna sent ska glömma....
Artikeln är publicerad i:
Kommunalarbetaren okt 2004 >> sajten