| Café Orion, måndag |
| Krönikor
Krönikorna ska helst läsas från nummer 1 och framåt. De flesta utspelar sig på mitt gamla favoritkafé i Borås, men 31-34 är från kaféer i Italien. ... |
| Det enda praktiska i längden --- krönika 38
Gustaf-Adolfkyrkans topp försvann i en mjuk morgondimma. Men det var aldrig för tidigt för en kaffe latte och en chokladbiskvi, och Fia och jag tog plats vid fönstret. Fia var inte den som pratade mycket om morgnarna. Hon satt tyst och rörde långsamt i sin kopp, bet i sin chokladbiskvi, petade av smörkrämen från kanten med fingret och slickade av det. Jag sa inte så mycket heller, för jag hade en hemlighet, och jag visste inte riktigt hur Fia skulle reagera på den. - Det verkar bli mildare, sa Fia efter en stund. - Mmm, sa jag och tittade ut genom fönstret. Det finns en diktrad av Pamela Jaskioviak, jag tror den står i diktsamlingen Svart Tulpan. Så här: ”Vi åker någonstans som heter något vackert: Amerika”. Den raden hade suttit i mitt huvud ett tag nu, jag hade inte kunnat bli kvitt den. ... |
| Familjens svarta får ---/ krönika 37
Jag hade köpt en Hallands Nyheter i busstorgskiosken, och bläddrade i den medan jag åt en kejsarkrona och drack kaffe. Mammas kusin, släktens svarta får, skulle begravas i dag. Jag tänkte på honom och på hans mamma. I familjealbumet såg han sötast ut av alla kusinerna, ljuslockig och rundarmad. Kusinen hade nu hittats i sin lägenhet, 60 år gammal, ensam och död. 60 år var ju ingen ålder, som det brukar heta. Men jag hade hört att där var det nog både det ena och det andra (Läs: sprit och knark). Jag hade aldrig träffat svarta fåret, bara sett honom en gång när jag var barn. Det var i Varberg i slutet av 70-talet, på den tiden det inte fanns något McDonalds utan en Domusrestaurang med orange brickor, halvfabrikatsköttbullar och lövbit som serverades med tjocka räfflade pommes frites.... |
| Möte med Mesterton --- / krönika 36
Fia ägnade sig åt busschauffören, förälskad och oanträffbar. Jag satt ensam med årets första semla och en hög tidningar. Erik Mesterton var död, läste jag. Jag kände mig lite obestämt sorgsen. Det var ju inte oväntat att en man som fyllt hundra år dog, men såvitt jag visste hade Erik Mesterton varit ganska pigg och kry. Många gånger hade jag tänkt att jag skulle söka upp honom igen. Jag träffade honom bara en enda gång, den vintern då den polska poeten Wislawa Szymborska fick Nobelpriset. Jag hade sagt upp mig från mitt journalistjobb på Borås Tidning och studerade litteraturvetenskap i Göteborg. ... |
| Fia möter sitt öde --- / krönika 35
Fia och jag åt lussekatter och drack kaffe. Vi försökte strunta i alla som trängdes runt på stan med sina julpaket i kassar. Det gick ganska bra. Det var jag som pratade. Fia lyssnade inte. Jag såg nog var hennes tankar befann sig: på Sjöbo. Fia hade varit på Brasseriet igen och där hade hon förälskat sig i en busschaufför. Han hade tre barn, men han var inte nyskild. Och så bodde han som sagt på Sjöbo, inte i en avlägsen mörk Twin Peaks-aktig skog som Fias pojkvänner brukade. Så jag tänkte att det kunde ha varit mycket värre. Jag pratade om min granne Camilla. - Hon har pluggat som en galning på Komvux för att komma in på läkarlinjen. Nu blev hon sjunde reserv, och det skulle visst inte räcka. Och vet du vad hon sa när vi träffades i tvättstugan? Fia svarade inte. Jag fortsatte: ... |
| På mc-uppdrag i Alperna --- / krönika 34
Albergo Contarini, Valle del Brenta, måndag Kära Fia. Jag var för mätt för dessert, så efter maten nöjde jag mig med en liten stark och skummig caffe macchiato och en grappa. Hemgjord grappa, smaksatt med plommon, väldigt god. Albergo Contarini är ett pensionat i bergen strax norr om Bassano de Grappa. Jag kom hit igår. Mitt sista uppdrag i Italien har varit att assistera min kollega Christer, som testkör en ny motorcykel för ett svenskt mc-magasins räkning. När Christer susade fram på bergsvägarna skulle jag stå vid sidan och ta bilder. Christer hade redan kört många mil i Italien, och när det var dags för mig att stiga på bönpallen sa han: - Jag kom på efter ett tag hur man ska handskas med de italienska förarna. Det enda att göra är att köra förbi dom. Jag skrattade. För jag trodde at... |
| Lackad plast i Milano ---/ krönika 33
Sant Ambroeus, Milano, måndag Kära Fia, det är bra att vara i Italien om hösten. Jag intalar mig det extra mycket just nu, eftersom min intervjuperson designerstjärnan just blåst mig på intervjun och lämnat mig med notan: kaffe och bakelse går på nästan trehundra spänn på det här stället. Jag hade sålt in intervjun i förväg till en stor tidnings helgbilaga. Han kom i tid och var liten och snygg, klädd i välsydd svart manchesterkavaj och skor av påfågelskinn. Sedan berättade han om sin väg från beklädnadslinjen på gymnasiet till det flashiga designföretaget han jobbar på nu, ett sånt där ställe där en t-shirt kostar över tretusen. Han köper kläder på loppis i Sverige för att få inspiration, sedan oohar och aahar dom i London, Paris och Milano och den unge svensken kasserar ut sina fem miljoner i lön. (Det handlar ruskigt mycket om pengar här i Milano, jag kommer att tjata oavbrutet om... |
| Venetiansk lutfiskmiddag under lysrör --- /krön 32
Da Ivano, Venedig, måndag Kära Fia, igår blev jag medbjuden på en femrätters veneziansk middag ovanpå ett galleri i Santa Croce. Det var bullrigt och trångt och långbord i en lysrörsupplyst lokal, bubblande prosecco och konstnärer på längden och tvären: polacker, italienare och en svenska från Göteborg. Jag rös av förväntan när jag förstod att det skulle bli en fullskalig italiensk middag. Sånt händer en aldrig i Sverige, eller hur? Jag tror inte det är för att allt är så annorlunda utomlands, utan för att man själv blir annorlunda när man reser bort. Jag satt bredvid en venetianare som hette Alex. Han jobbade med biennalen, men när den snaggade sicilianske byråkraten bredvid försökte förklara att Alex var någon sorts administratör skrattade Alex ihåligt:... |
| Jag pussas dåligt i Venedig --- /krönika31
Da Ivano, Venedig, måndag Kära Fia, Jag har rest bort. Jag kom till Venedig igår. Här finns en trottoarservering som heter Da Ivano. Jag sitter här, jag äter tiramisu och dricker caffe macchiato. På flyget hit drabbades jag av elfte-september-frossa. Två mörka män satt på platserna bredvid mig, såg nervösa ut, tittade sig omkring, viskade och mumlade på ett språk jag inte kände igen. (Jag tänker nu på ett radioreportage jag hörde om en stackars snubbe som märkt att folk tittar misstänksamt på honom på flygplan för att han har arabiskt utseende. En gång fick han vända på flygplatsen i New York och åka hem till Sverige igen, utan någon som helst förklaring. En sån person är tydligen jag också, det är jag verkligen inte stolt över så var vänlig och berätta inte det här för någon.) ... |
| Ingen bar en trenchcoat som hon ---/krönika 30
Fia tog ett bett som fick en decimeterhög napoleonbakelse att tryckas ihop till något som mest liknade en väl använd glasyrrosa skursvamp. - Du har grädde och smörkräm där, sa jag och pekade diskret på hennes vänstra mungipa. Själv hade jag också en napoleonbakelse, men förstånd nog att använda en behändig liten bakelsegaffel. Jag sågade av ett bakelsehörn med den tandade delen. Vi hade varit på bokmässan, för Fia var det första gången. Eller ja, hon hade i ärlighetens namn varit där en gång förut, men dessvärre inte kommit längre än till skybaren högst upp i det glassiga mässhotellet Gothia Towers. (Vilket var ungefär detsamma när det gällde trängsel och författartäthet, fast med blötare handelsvaror än böcker.)... |
| Och söt är hon också, din syrra --- / krönika 29
Fia hade valt en chokladdoppad flottyrring, en sådan där kaloribomb som amerikanska poliser i teveserier brukar kedjeäta. Jag åt en kanelsnurra. Vi satt på uteserveringen, antagligen för sista gången i år. - Vad kul hon är, din storasyrra, sa jag. Varför är hon inte med oss oftare? - Hmm, sa Fia. - Och söt är hon också. Och tänk att hon hade fått två barn innan hon fyllt 23 och nu håller hon på och skriver en doktorsavhandling om ... ja, vad var det nu igen? Nånting med bortdomningar i händerna, fast med ett krångligt namn. Till på köpet har hon lyckats hålla ihop med samma man ända sedan tonåren, det är inte många som klarar nu för tiden. - Mmm, sa Fia. ... |
| Inte utan min syltburk, systrar ---/ krönika 28
Några gula björklöv hade fastnat på min ryggsäck, märkte jag belåtet när jag drog upp plånboken för att betala min nougatruta. Jag vände mig till Fia och pekade på löven. - Titta, den vår de svage kalla höst är äntligen här. Som Stagnelius skrev, om du nu inte visste det, tillade jag. - Tsk. Karlfeldt, din sorgliga bluff till bokrecensent, sa Fia och valde en banankaka som såg väldigt saftig ut. Anna skrattade lite och tog en likadan banankaka. Vi hade varit flytthjälp alla tre. Anna och Fia suckade och pustade när de slog sig ner vid bordet, fastän de mest hade burit golvlampor, krukväxter och en och annan hopsnörpt sopsäck med kläder eller sängtäcken. ... |
| Nej mamma, vi röker inte alls---/krönika 27
Fia gled in med en imponerande solbränna och nästan vitt hår. Anna, som kom ett steg bakom, var nästan lika solbränd. Hon hade färgat håret i två olika kraftigt gulröda nyanser och klippt det i en dramatisk asymmetrisk frisyr. De valde varsin dasslocksstor chocolate-chip cookie och kom mot mitt bord. - Frisören frågade jag ville ha den där mellanstadielärarpagen som vanligt. Jag blev nog lite provocerad av det, sa Anna när hon såg mina blickar på håret. - Så nu har inte Anna hälsat på sina föräldrar på tre veckor, sa Fia. - Är det sant? Du är vuxen. Du får ha håret hur du vill, sa jag. - Tack, jag vet det, sa Anna. Men mamma och jag har olika skönhetsideal. Hon kommer inte att tjata, men hon kommer att bli sådär tyst och besviken och undra varför jag inte kan vara mer som Berit Bengtssons dotter. ... |
| Celibat and the City---/krönika 26
Läsarna mejlar, sa jag till Fia. Dom tycker att det är tråkigt när du håller på och tjatar om Wittgenstein på det där viset. Dom tycker att vi ska vara mer som tjejerna i Sex and the City. - Tsk, sa Fia, och högg in på sin stora geléröda hallonbakelse. Själv ångrade jag verkligen att jag inte hade tagit en hallonbakelse istället för en kolabiskvi. - Celibat and the City, tro mig, fortsatte hon. Jag vet inte ens hur man uppför sig längre. Ska man pussas efteråt? Ska man ta på sig pyjamas när man går upp på toaletten? När får man ställa ett krav? Är "ska vi träffas" ett krav? - Fia, sa jag. Det är inte fem år sedan du var ihop med någon. Det är, få se nu... kanske fyra månader. - Celibat and the City, sa Fia. ... |
| Fia läser Wittgenstein---/krönika 25
Fia stod vid disken och pekade ivrigt ut ett frasigt wienerbröd med jordgubbar och vaniljkräm. - Nejnej, inte det där längst bak, kan jag få det stora som ligger här framme till höger? Jag smög tyst upp bakom och valde en dammsugare, en kaka vars storlek garanterat alltid var densamma. Vi hällde upp kaffe och satte oss vid fönstret. Fia hade en blå liten bok med filosofianmärkningar av Ludwig Wittgenstein, som hon drog upp ur väskan. - Min nya kompis, sa hon. - Jag visste inte att du läste Wittgenstein, sa jag.... |
| För fel för en bugg---/krönika 24
Fia valde en amerikansk chokladmuffins, stor som en mindre stubbe, och jag - som inte kände mig särskilt fantasifull alls - tog en kanelsnurra överströdd med pärlsocker. Vi slog oss ner vid fönstret. - Hur var det i dansbandsland, då? undrade Fia. - Runt dansgolv; beläget nära tallskog och naturskön svensk insjö. Träd dekorerade med färgade lampor,vilt svängande i iskall blåst från naturskön svensk insjö, sa jag. Och det var rätt bra röj på dansgolvet, men jag passade inte in åldersmässigt i Lidköpings Folkets Park. - Nej, jag kan tro det, nickade Fia. - Jag var för gammal. Fast det var halvmörkt, jag vet inte om det syntes. Några var äldre än jag, Bert Karlsson var där. ... |
| Jag frågar vad du sysslar du med---/krönika 23
Det var ännu en svensk vårdag, den helt vanliga sorten som får en att tänka på varma brasor, extra-tjocka tröjor och konjak. Fia och jag hade inga öppna spisar. Jag kunde inte ens påminna mig att jag hade någon konjak hemma, möjligen en överbliven skvätt calvados nånstans. Extra-tjocka tröjor hade vi förstås, men inte med oss eftersom det ju var vår. Vi sicksackade snabbt genom centrum till Café Orion istället och beställde varsin kopp te och rejäla blåbärsmuffins. Dagen innan hade vi varit på stort kalas. Det var bordsplacering, allsång, massor av mat och konditoritårtor från Gullkragen till efterrätt. Vi hade känt en del folk, men inte de flesta gästerna. ... |
| Greken från Iran---/krönika 22
En nordanvårvind strök rätt igenom Österlånggatan, från Stora Torget mot busstorget. Anna och jag huttrade. Vi sa inget, våra fötter svängde runt hörnet av sig själva och styrde mot Orion. Det var en dag för varm choklad. Men tanken på rykande varm choklad var egentligen trevligare än att verkligen dricka den söta och mäktiga chokladen, visste vi båda två. Det fick bli kaffe latte. Anna tog en sacherbakelse och jag ett jordnötshjärta till. Anna hade rödkantade ögon, märkte jag när vi slog oss ner vid fönsterbordet som just blev ledigt. - Har pollensäsongen redan börjat? frågade jag. Du är ju alldeles rödögd. - Jag har varit i grönsaksaffären, sa hon. - Hos greken på hörnet? Ånej, har han höjt priset på din favorit-fetaost igen? sa jag. - Jag får inte äta min favorit-fetaost nu, den är opastöriserad, sa Anna. ... |
| Som en almåit på EOS-fest---/krönika 21
Fia valde en rejäl morotskaka med en tunn limeskiva på täcket av philadelphiaost. Jag tog en chocolate chip cookie, stor som en mindre frisbee. Vi satte oss vid fönstret. Det var en sak jag funderat på ett tag, så jag frågade Fia: - Vad tycker du om utropstecken? Hon svarade inte, höjde bara på ögonbrynen och såg sådär Fia-sarkastisk ut. - Jag skriver i olika tidningar nu när jag frilansar, sa jag. En av dem är, eh, Allers. - Jo, jag vet, sa Fia. - Allers är en bra uppdragsgivare, men en sak är lurig. Någon på redaktionen sätter dit utropstecken i mina texter. Om en intervjuperson i min version säger: "Det kändes som om jag kommit hem." säger hon i Allers version "Det kändes som om jag kommit hem!", alltså med utropstecken efter. ... |
| Spermier simmar inte, de surfar---/krönika 20
- Grattis, sa Fia. - Grattis själv, kvinna, sa jag. Det var den 8 mars och vi firade internationella kvinnodagen med blåbärsbakelser och kaffe. Inte Anna; hon drack små små klunkar Ramlösa och ville inte ha något kaffe. När Fia öppnade munnen och pressade in en extra fulladdad sked med blåbärsgrädde backade Anna nästan sin stol över till grannbordet. - Måste du ta så stora bitar, din bakelse luktar, sa Anna. Fia och jag skrattade. Anna hade lagt en vältummad lånebok på bordet: Lennart Nilssons fotobok Ett barn blir till. Jag trodde att hon tänkte ordna en stunds gemensamt tindrande och ooande över fosterbilderna, men det hade hon inga planer på. - Jag har inte kunnat se den här boken på samma sätt sen jag fick veta att många av bilderna är tagna på döda foster, sa Anna. Ni visste det, va? Det är klart: intressant är det ändå, men inte längre gulligt. Vi nickade.... |
| I mars är Elfsborg alltid bäst ---/krönika 19
Det var snart mars, två plusgrader och bara 43 dagar kvar. Solen orkade förstås inte tränga sig ner på den smala gatan utan namn som Orion låg på. Men det syntes på människorna som gick förbi att vädret var soligt och att man kunde börja kalla årstiden för vårvinter istället för vinter. Det lilla tjirret som hoppade upp och ner i magen blev envisare och envisare. - Bara en dryg månad kvar, sa jag till Fia. - Vadå, sa hon utan att titta upp från jättemorotskakan som höll på att försvinna med god fart från hennes tallrik. Jag petade dystert runt min blåbärsmuffins på tallriken. Fia var fel person att dela just den h Hon gillade sport, men bara när det viftades med blågula flaggor. Vilken tävling som helst - på landslagsnivå - kunde hålla henne hemma i soffan i dagar i sträck, men den kommande allsvenska premiären lämnade henne iskall.... |
| Dumpad och vilse i Twin Peaks---/krönika 18
Jag balanserade fram med en svajande hög prinsesstårtbit och en överfull mugg kaffe samtidigt som jag scannade kaféet med blicken. Jag såg inte Fia. Jo: där öppnades toalettdörren och hon kom ut. Hon gned sina nytvättade händer torra mot jeansens framsido - Konstigt att dom inte passade på att laga handtorken när dom ändå renoverade, sa hon och betraktade de våta fläckarna på byxorna. - Resonera som Ekelöf, sa jag. Det opraktiska är det enda praktiska i längden. - Tsk. Jag tror inte han tänkte på handdukstorkar, sa Fia. Vi satte oss vid fönstret och glodde ut på stans sämsta kaféutsikt. En grå stenvägg, en grå dörr och tre stora rödgula reklamskyltar för konkurrenten Lulus. Jag tog sats. - Jaha. Hur kan det k planerade krogkväll i lördags slutade med att jag - iklädd mullebyxor - styrde pappas Volvo på mörka småvägar, mot ett mystiskt mål någonstans i Kind? Medan du satt bredvid rosenparfymerad, med vin och ingredienser till en middag för två i kassen. ... |
| Fia och jag i Twilight Zone---/krönika 17
Fia och jag satt vid fönstret. Vi hade inte tröttnat på semlor än. - Vet du vad, sa jag. Gatan som Orion ligger på har inget namn. Jag såg det för första gången nyss. Konstigt att jag gått här så många gånger och aldrig sett det. - Tiri-titti-tiri-titti, tiri-titti-tiri-titti, sa Fia i en sarkastisk imitation av signaturen till Twilight Zone. - Äsch, det var väl inget konstigt med det då, erkände jag. Men lyssna på det här: jag var på jobbet, och pratade med Anna Hammarén i telefon. Hon jobbar på Debatt i teve nu, visste du det? När vi lagt på hörde jag att det ringde på en annan telefon, nere hos fotograferna. Ingen var där, så jag sprang ner för t Och vet du vem det var: Anna Hammarén. Hon skulle ringa upp en komiker som hon ville ha med i Debatt, och hade ringt fel. Men numret liknade inte fotografernas, förutom att det började på samma två siffror, och det liknade inte alls mitt nummer. Hur för... |
| Brutalt niad av ungdomar---/krönika 16
Semlorna hade kommit. Fia och jag gladdes över det. Vi tog varsin stor rejäl istället för minisemlor som kanske hade varit mer förståndigt eftersom det var före lunch. Det var vintrigt och folktomt utanför fönstret. - Nu är det ett år sedan du flyttade tillbaka till Borås, sa jag, samtidigt som jag lyfte den florsockerpudrade hatten av min semla och betraktade det vita gräddmolnet där under. Grädden såg färsk och god ut. Lagom hårt vispad, också, konstaterade jag bel Fia lyssnade inte, hon funderade på något. Hon såg missnöjd ut. - Jag känner mig sur över något som kanske är en småsak, erkände hon. Jag var inne i en affär nyss. Jag var inne i en affär nyss. När jag frågade expediten efter en tröja jag sett i skylten sa hon ”vilken storlek har Ni?”. Hon var kanske tjugo år, hade ljus hästsvans och såg helt oskyldig ut när hon sa det.... |
| Vi lovar (inte Fia förstås)---/krönika 15
Fia, Anna och jag drack varm choklad med vispgrädde, och åt stora gula saffranslussekatter. Utanför Café Orions fönster gick folk förbi med halsdukarna uppdragna över munnarna mot kylan, med korta korta steg för att inte halka på isfläckar. En del bar julklappskassar i vanthänder, andra pratade i mobiltelefoner, några kastade en blick in på oss som satt där på andra sidan fönstret. Fia, Anna och jag hade jämfört fickalmanackor och muttrande insett att våra chefer hade förstört allt: dagens fika skulle bli årets sista Orionfika. Alltså satt vi och summerade året som gått, och funderade över hur 2003 skulle bli. Fia bläddrade i en tidning, hon tyckte inte om att summera och älta saker. ”Skriva listor”, var Fias samlingsnamn på allt sånt, och hon ville inte befatta sig med det. ... |
| Hjälp, jag är en Friskis ---/krönika 14
Det gjorde inget att det regnade. Österlånggatan var full av ljus. Jag nynnade på en låt när jag klev in på Café Orion. Nanna-naa, nanna-na-nann-na, nanna-naa, nanna-na-nann-na, hummade jag ganska tyst medan jag betraktade kakorna bakom disken. - Kylie Minogue, sa Fia, som plötsligt stod bakom mig. Varit på Friskis & Svettis igen? - Ja, sa jag. Förra gången trallade jag på Bridge over troubled water - i technoversion - en halv dag efteråt. Vi valde varsin stor brun saffranslussekatt, årets första, och slog oss ner vid fönstret. - Jag har blivit en sån som gillar att studsa runt i gympasalar och trängas med andra svettiga människor till dålig musik, sa jag. Tomas Ledin, Marie Frediksson och De flesta Friskis-ledare har en musiksmak som får Rix att verka fräckt och nytänkande.... |
| Tjejer i grupp, ja ni vet ju ---/krönika 13
Det var milt och julstämningen kändes långt, långt borta när jag sneddade över Österlånggatan och vek in mot Orion. Fia och Anna kom samtidigt emot mig från Allégatanhållet. Vi dividerade en lång stund vid kakdisken innan vi bestämde oss; alla valde kaffe latte, Fia och Anna tog färska wienerbröd med pecannöt och lönnsirap och jag ett jordnötshjärta som såg väldigt gott ut. Anna och jag hade varit på fest , en sån där fest som kallades dammiddag redan när vi var osnutna tonåringar. Vi pratade i munnen på varandra och berättade för Fia vilka som var där och vad de hade sagt, vilka som hade varit i New York och i Lidköping, få - Det blev en speciell stämning, sa jag. Efter ett tag blev alla så där vackra och kloka och intressanta, som man kan bli ibland med rätt samling tjejkompisar. Fastän jag inte sett många av dem på flera år kändes det som om vi fortfarande hade så mycket g... |
| Ett bättre liv, och det fort ---/krönika 12
Klockan var knappt fem på eftermiddagen, men det var nästan mörkt. Det regnade tätt, tätt av ilskna, vassa droppar. Inne på Café Orion lyste tända små ljuslyktor på varje bord, och genom det stora regnvåta fönstret såg jag Fia vinka. Hon hade ett stort glas kaffe latte och en kanelbulle framför sig. Jag beställde samma sak, hängde av mig min droppande jacka och slog mig ner. Fia sträckte sig efter sin väska för att lägga ner boken hon hade suttit och läst. - Stopp, sa jag. Vad var det för bok? - Själens rum i vardagen. Maria Küchen, sa Fia. Hon väntade med trotsig min för att se om jag skulle retas för att hon läste självhjälpsböcker. Det gjorde jag inte. Jag nickade på ett sätt som skulle verka uppmuntrande och plockade upp vad jag själv hade i väskan. - I tid och otid - hemma och på jobbet. Bodil Jönsson, sa jag. Fia skrattade. Vad är det vi är ute efter när vi läser såna här böcker, sa hon och vände ... |
| Finland har fått revansch ---/krönika 11
Fia hade valt en toscamazarin som såg mycket god ut, jag en mörkt glansig chokladbiskvi. Jag visste redan att Pontus, det vill säga jag-kan- bara-vara-ihop-med-smala-tjejer-mannen var ett för andra gången avslutat kapitel. Fia var rätt smal trots alla kakor hon käkade, så på den fronten hade förhållandet säkert varit problemfritt. Ändå hade Fia skickat mig ett sms: "Pontus är utraderad". Detta hade gjort mig först belåten, men sedan smått orolig. Utraderad? Jag kom ihåg att Fia inte hade brukat svara sjuksköterska eller fotomodell på frågan "vad ska du bli när du blir stor" i klasskompisarnas Mina vänner-böcker; hon hade skrivit lönnmördare. (Jo, det är sant.) Men nej, hon hade försäkrat att hon inte hade mördat Pontus, bara bestämt sig för att glömma honom och raderat alla hans gulliga sms från sin mobiltelefon. - Jahapp, det var det det. Hur var det i Finland då? undrade Fia nyfiket.... |
| Hem och käka toast ---/krönika10
- Wienerbröd. Så svennigt! Och vanligt bryggkaffe va? sa Fia. Hon slog sig ner vid bordet och petade muntert till den ljusgula blaffan som låg halväten på min assiett. - Jaja, fröken moccacapucchinomuffins-och-caffe-latte, sa jag och hämndpetade på hennes muffins, rätt så hårt. Det blev en liten grop av mitt pekfinger, men Fia märkte inget. - Pontus och jag såg om Närkontakt av tredje graden igår kväll, sa hon. I en scen har den manlige huvudrollsinnehavaren stannat med sin bil och sitter och stirrar på det gigantiska rymdskeppet. En annan bilist tränger sig förbi lite dumt, och då ropar hjälten: Where do you think you’re going, turkey?" - Jaha? sa jag. - Gissa vad översättaren fått det till: Vart tror du att du är på väg? Turkiet?... |
| Barnsligare än Rushdie ---/krönika9
- Nej, det har jag inte. Ja, ingen ny alltså. Jag har träffat Pontus ett par gånger igen. Fia stoppade en stor bit jordgubbstartelette i munnen som om hon inte sagt något särskilt. Anna och jag ropade samtidigt: - Neeej! Inte Pontus! Pontus var en egenkär, egensinnig typ som Fia hade varit tillsammans med ett tag för ett par år sedan. I bekantskapskretsen var han mest ihågkommen för att han sagt att han aldrig skulle kunna vara ihop med en tjej som inte var smal. Strax efter att Pontus och Fia hade gjort slut - han hade inte velat binda sig - hade han flyttat ihop med en annan tjej. Under tiden han varit sambo hade han hela tiden fortsatt sms:a till Fia och hålla koll på vad hon hade för sig. Fia ville inte prata mer om Pontus, det märktes. - Jaha, vad säger ni om Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna då? Förbjuda eller tillåta? Släppa in eller mota ut? Debattera eller tiga ihjäl? sa hon uppfordrande.... |
| Den blonda illusionen ---/krönika8
På Fias tallrik låg en stor bit med blåbärspaj. Den var inte precis blå, snarare svart, ytan såg ut som en trekantig bit kullerstensgata som någon glaserat med färsk tjära. Själv ägnade jag mig sedan en stund tillbaka åt en gräddvit gigantisk maräng med k Jag hade beställt den i rent värmedelirium och blev ganska förvånad när jag insåg vad jag hade gjort. Vi satt ute, förstås, och vi drack kaffe som vanligt. Fia var brun som en indianska och det korta håret var nästan vitblont av sol och saltvatten. Nåja: av vätesuperoxid också numera, om sanningen ska fram. Det var rätt längesedan som Fias hår blev sommarvitt alldeles av sig självt. Vi pratade om blondhet en stund. - Min syrra är fortfarande riktigt blond, sa Fia. Annars vet jag ingen - ingen! - som fyllt 25 som är naturligt blond. Särskilt inte kvinnor som fått barn. - Rätt intressant med tanke på världens bild av Sverige som det blonda landet, sa jag. ... |
| Fläsknoisette och kulpotatis ---/krönika7
Det var en perfekt dag för hallonmazariner och capucchino. Vi satt utomhus, Fia och jag. Hon hade inte åkt till Knäred på ganska länge nu. Istället hade hennes halländska darling dykt upp i Borås och överraskat henne. Fia tyckte mycket om att sova och hade varit mitt uppe i en eftermiddagslur när det knackade på sovrumsfönstret (hon bodde på första våningen och hade en liten veranda utanför sitt sovrum). Utanför satt mannen från Knäred och vinkade. Han var bekvämt tillbakalutad i en ny Baden-Badenstol: en present från honom till henne. - Mitt livs första Baden-Badenstol, sa Fia fundersamt och tände sin andra Marlboro Lights på en kvart. På avstånd hördes tutanden och glada vrålanden. - Jag fick tårar i ögonen när jag cyklade förbi alla studentekipage på vägen hit, sa jag. - För att dom såg så sorgligt korkade ut i sina vita mössor va? sa Fia.... |
| Pingstbrud i nöd och lust ---/krönika6
Fia hade lovat följa med och fika den här gången. Hon orkade inte längre ta tåget till Halland varje helg. - Jag måste ha ett liv, jag kan inte bara jobba, sova och åka till Knäred. Han får väl komma hit ibland också, hade Fia sagt i telefon. Nu kom hon mycket riktigt mot mitt och Annas bord, vinglande en hög chokladtårtbit på ett fat. Anna hade valt dajmtårta till kaffet den här dagen, jag hembakad drottningpaj med vaniljsås. Vi nickade gillade mot varandras tallrikar och mmmade. - Jaha, hur var det då? frågade Fia. Anna och jag hade varit på bröllop. Det hade varit vitt vin, medelhavsbuffé och många tal. Bruden hade haft lång guldgrön klänning som tagen ur Sagan om ringen, perfekt till de röda lockarna som ringlade ner en bit på - Kul, fast vi kände inte så många, sa jag. Jo, Stefan Bede, han var discjockey. - Det bästa var efter maten, när alla väntade på bröllopsvalsen, sa Anna. ... |
| Fika med generation sms ---/krönika5
Förälskade Fia hade åkt till Knäred igen. Förr i tiden brukade hon alltid säga: ”En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel” och skratta på ett tufft och Dorothy Parker-aktigt vis. Men det verkade som om hon hade ändrat sig på den punkten Anna låg hemma och torkade sin rinnande pollennäsa, hon skulle inte komma ut på några veckor sa hon. Sanningen att säga var jag inte alls missnöjd med att vara ensam när jag klev in på Café Orion den här eftermiddagen. Det var svalt, och nästan tomt på folk. Jag tänkte ta god tid på mig när jag valde kaka och sedan läsa tidningen långsamt och noggrant. Lemoncake med grädde eller budapestbakelse? Hallonmuffins eller chokladruta? Jag bestämde mig för en morotskaka som såg god ut och satte mig vid fönstret, snett emot tre tjejer i tjugoårsåldern. Stort misstag om man ville läsa tidningen, märkte jag snart. De pratade halvhögt och det var omöjligt att låta bli att tjuvlyssna.... |
| Napoleonbakelser till en mes ---/krönika4
Jag satt ensam vid bordet och såg Anna och Fia komma in tillsammans. Anna skrattade åt något som Fia sa. De ställde sig vid disken och pekade neråt. Jag fick resa mig upp lite för att se vad de beställde. Napoleonbakelser! Jag behövde också en, det kände jag tydligt, och viftade med armarna tills Anna såg mig i ögonvrån och förstod. - Men vad är det? undrade Anna förskräckt när hon och Fia kom fram till bordet. Jag tog emot napoleonbakelsen och sa som det var: - Jag kan inte skriva bokrecensioner längre. Hela våren har jag varit en riktig mes och bara hittat goda sidor hos alla böcker. Och nu har jag insett varför. Jag kan dela in mitt recensentliv i före och efter Alejandro Leiva Wenger. - Den där strulige snubben som inte kom till debutantprisutdelningen fastän han blivit nominerad? Och ställde in din intervju med en timmas varsel? undrade Anna.... |
| Lördagkväll med Raggar-Helge ---/krönika3
Vårljuset öste in genom Café Orions stora fönster den här dagen. Vi satt i yttre rummet för en gångs skull, och kunde inte låta bli att se hur ljuset avslöjade stolarnas torftiga gamla tyg, hur slitet golvet var. Café Orion var inte det snyggaste fiket i Borås; vi visste det, alla som satt där såg det. Men det var en institution, som precis som Eldkvarn, restaurang Peking och semmelätartävlingen. Vi gillade det. Vi skulle bli arga om någon fick för sig att klä om stolarna och piffa till, släpa in krom och läder eller bygga en bardisk vid fönstret mot gatan. I dag var Fia inte så kaxig längre. Förra gången vi fikade hade hon haft övertaget. Hon hade dömt ut krångliga ord på kultursidan genom ilskna utfall med en grön bingolottopenna. Sedan dess hade saker och ting förändrats, närmare bestämt en lördagsförmiddag för några veckor sedan.... |
| Bullshitbingo med kulturen ---/krönika 2
När jag kom in på Café Orion den här eftermiddagen satt Fia ihopkurad över bordet, djupt koncentrerad. Hon hade tömt kaféets slitna bruna barnstol på hela högen tidningar och spritt ut dem på sitt bord. Hennes läppar rörde sig mumlande. Hon höll en grön tjock bingolottopenna, som hon gjorde små snabba utfall med, kluddade och markerade här och där. Jag ställde mig vid bordet utan att säga något och försökte lista ut vad hon höll på med. - Du är sen, sa Fia utan att titta upp mot mig. Jag låtsades som om jag inte hörde; jag hade inga samvetskval eftersom Fia själv brukade vara ännu värre än jag när det gällde att komma försent. - Vad gör du? frågade jag istället. - Spelar bullshitbingo. Kultursides-bullshitbingo, sa hon och pekade på ett papper med hemgjorda rutor. Jag läste i några av rutorna. ”Medvetandets gränstrakter”, ”dynamik mellan jaget och världen” och ”livets och kärlekens villkor” var alla överkryssad... |
| Tillbaka på ruta 033 ---/ krönika 1
Vi satt längst in vid väggen. Ovanför oss hängde oljemålningen med postmadamerna som smygöppnar brev, noggrant upplyst av en liten lampett. Det var Anna, Fia och jag igen. Vi åt minisemlor. - Du smög dig verkligen tillbaka till stan, sa jag till Fia. - Ja, inte ens ett flyttkort, sa Anna. Plötsligt hade du bara ditt gamla 033-nummer igen och gick till jobbet som om inget hade hänt. - Vadå, folk märker väl efterhand att jag kommit tillbaka. Vad skulle jag gjort? Ordnat parad mellan Brasseriet och Grand och haft en strasskrona på huvet som en amerikansk homecoming-queen? Huggit omkring mig med svärd som Odysseus? sa Fia. - Du tassar in obemärkt för att du inte kommer i triumf, sa jag. Som i boken jag läser nu, Peerless street av Esther Freud.... |